Falcon Bayerskt

Typ: Mellanmörk lager av tysk typ
Bryggeri: Falcon
Ursprung: Sverige
Utseende: Brunröd, lite blaskig färg med grått och tunt skum som försvann innan jag han ladda upp fotot.
Volymprocent: 3,5% (finns även som 5,0%)
Format: Burk 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, torsdagen den 31:e Juli kl. 21:40

Det här är såklart också ett resultat av efterfestande. Nu är det dock inte det brittiska publivet som inspirerat Falcon utan mellanmörk bayersk lager. Rostad malt har använts och det märks... Knappt.

Det här är verkligen Falcon Ale fast överjäst och tysk inspirerad alltså. Det smakar ju öl, men mer blaskigt. Det är dåligt, samtidigt som det faktiskt har lite smak och karaktär, vilket är mer än vad man kan säga om vår vanliga svenska lager.

Tvingas jag välja mellan Falcon Bayerskt och Falcon Ale så vinner tysken. Nu blir jag lite sugen på att få tag på deras Pilz och kolla den också. Om jag hade orkat cykla bort till 7-11 så hade det kanske gått. Äh, vi får klara oss till ett senare tillfälle. Det råder ju inte ölbrist här hemma direkt.

Falcon Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Det av Carlsberg ägda bryggeriet som tidigare hette Falcon.
Ursprung: Sverige
Utseende: Brunröd, lite blaskig färg med grått och tunt skum som försvann innan jag han ladda upp fotot.
Volymprocent: 3,5% (finns även som 5,0%)
Format: Burk 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, torsdagen den 31:e Juli kl. 21:00

Det här är Falcons öl inspirerad av det brittiska publivet. Ja, enligt Falcon då. Själv vet jag inte. Alltså, nu dricker jag ju nödraketsvarianten (ett ord mitt firefox inte kan stava till) av Falcon Ale, men jag är tveksam till om det är mer alkohol det behöver. Det som behövs är mer smak. Kanske kan 1,5% mer alkoholmängd hjälpa till att få upp smaken, men jag är tveksam.

Visst finns det toner av brittisk ale i det här. Men fortfarande är jag tveksam. Det är en av de mest blaskiga öler jag druckit som vågat kalla sig för Ale. Samtidigt så smakar det ju något. Vilket är mer än vad jag kan säga om min vanliga efterfestsöl. Och det är precis varför jag köpte det här sexpacket också, efterfest. Har ni någon gång handlat nödraketerna på 7-11 klockan 3:30 på morgonen? Har ni brytt er om att titta på priset någon gång? Gör inte det igen. Eftersmaken är förresten ganska bitter samtidigt som den är maltig och söt. Men trots det lyckas den ge ett blaskigt intryck.

Som slutsats så är jag överlag ganska tveksam till det här.

Mongozo Banana

Typ: Fruktöl
Bryggeri: Brouwerij Huyghe
Ursprung: Belgien
Utseende: Svensklager med gulare ton, ordentligt med kolsyretungt skum.
Volymprocent: 4,5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, onsdag den 23:e Juli kl. 18:15

Jag fick den här ölen av en holländare som tydligen hatar mig. Han skulle bo hos mig under en helgs aktiviteter i Stockholm och som tack för att han fick låna min soffa så plockade han med sig fyra flaskor bananöl. Mongozo betyder typ "för din hälsa" på språket som Chokwe-folket pratar. Chokwefolket hatar inte bara mig utan alla andra också verkar det som.

Det här är en fruktöl som är allt det där fruktöl inte ska vara. För det första så smakar det godis. Riktigt sött godis. Glöm allt det där från systembolagets katalog om att vinet har en "svag ton av skumbanan", det här är the real deal. Och det är dåligt. Riktigt dåligt. Det enda bra är faktiskt Fairtrade-märkningen på flaskan. Så jag kan känna mig trygg i att de bananer som brutalt våldtagits och tvingats ner i den här ölen inte har plockats av barnarbetare eller något sådant. Vänta. Det är en asterisk i innehållsförteckningen efter banan: "Fairtrade certified ingredient: 69% of dry weight.". Vafan, är bara 69% av bananerna fairtrade? Helvete. Varför dricker jag den här äckliga smörjan för?

Förresten, nämnde jag att den där holländaren känner mig mest under namnet Zo? Jag tror att namnet MongoZo Banana inte är en slump. Han hatar mig, och det gör Chokwefolket också.

Maredsous 6 Blonde

Typ: Ljust Klosteröl
Bryggeri: Duvel Mortgaat
Ursprung: Belgien
Utseende: Gyllene färg med en rejäl och gräddliknande skummkrona.
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, onsdagen den 16:e Julil kl. 20:00

Maredsous är en belgisk klosteröl, som likt många andra klosteröl inte bryggs av munkarna. Ofta började ölbryggandet i klostren men sedan flyttades tillverkningen till något större bryggeri och började tillverkas på licens, inte sällan översett av någon munk. Just Maredsous bryggs alltså av Duvel Mortgaat som såklart brygger det kända (ibland ökända) ölet Duvel. Hur man tänkte när man lät ett bryggeri med Djävul i namnet brygga klosteröl vet jag inte. Men belgarna har en tendens att döpa sina öl till sakar som Satan, Lucifer, Djävul och liknande. Kanske har det något med den generellt sett höga alkoholhalten att göra. Den här gången har vi bara med en sexprocentare att göra, så det är ju knappt värre än en stor stark.

Ölen har en fin gyllene färg och skummar ordentligt och vått. Det är lent och liknar lite vid vispad grädde när jag avverkar kronan. Mycket angenämt. Doften är fruktig och söt med spår av citrus. Smaken är väldigt mild men även den väldigt angenäm. Precis som doften så smakar det fruktigt med en bra balans mellan det söta och det beska. Det är extremt lättdrucket för att vara en belgisk ale och och antagligen en ganska bra öl att börja med om man ännu inte vågat sig in i det belgiska öllandskapet.

Värt att notera är: 1, precis som många andra klosteröl är det ofiltrerat och opastöriserat vilket gör att det efterjäser på flaska och går därför att lagra med förhoppningsvis positivt resultat. 2, jag skrev för 30 sekunder sedan ordet "öllandskap" och menade det. Det här inlägget tar slut nu.

Sierra Nevada Bigfoot

Typ: Barleywine
Bryggeri: Sierra Nevada Brewing Co
Ursprung: USA
Utseende: Rödbrun med fokus på röd, ljus och fin krona
Volymprocent: 9,6%
Format: Flaska 350 ml
Konsumerades: Sjöstaden, måndagen den 7:e Juli kl. 19:15

Här finns Spectraz genomgång av samma öl.

Ytterligare en repris alltså, men samtidigt är det också en premiär; det är mitt första möte med en barley wine/barleywine. Redan i stavningen och namnet blir det alltså komplicerat. Wikipedia vill ha ett mellanrum med i namnet men på flaskan och beeradvocate är det utan. Det kan ju ha något att göra med att det här inte är ett barley wine, utan en barleywine style ale. Skillnaden? I land of the free får du inte döpa en öl till något som heter wine.

Precis som Spectraz innan mig så måste jag hålla med om att det här är en väldigt smakrik öl. Det är en stark öl, i smak, doft, volymprocent och komplexitet. Maltsötma, humlebitterhet, frukt, knäck, tyvärr är alkoholen också ett lite för starkt inslag i smaken men det är nog det enda negativa jag kan komma på. Eftersmaken är lång och behaglig, men en sådär oljig känsla på tunga och gom. Jag har druckit något som smakar såhär förut men kan inte komma på vad det skulle vara.

Det här är helt klart en bra öl, men det kommer såklart ett men: när ska du dricka den? En öl på niekommasex är inget bra avslut på en kväll du redan druckit en del på. Risken att det är droppen hinken som får bägaren att rinna över är stor. Samtidigt är det svårt att dricka den i början på kvällen eftersom den är så stark i smaken att allting du dricker efter kommer smaka vatten. Spectraz tycker att den skulle passa bra med smakrik mat och det kan nog stämma. Notera att jag säger smakrik och inte stark. Kryddar du med Habanero så bör du hålla dig till något ljusare, och förslagsvis något du kan dricka mer av och fortfarande stå upp. Kanske är det så att det perfekta tillfället för den här ölen är just en måndagskväll medan du planerar middagen. Det eller till en desert av något slag. Choklad eller ost tror jag.

Old Rasputin Russian Imperial Stout

Typ: Imperial Stout
Bryggeri: North Coast Brewing Co
Ursprung: Fort Bragg, CA. USA
Utseende: Svart, mörkt skum.
Volymprocent: 8,9%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Sjöstaden, onsdagen den 2:e Juli kl. 18:15

Wikipedia-artikeln om North Coast Brewing är extremt sparsam i sin information. Den är stub-märkt helt enkelt. Synd, för det är alltid roligt att läsa mer om ett bryggeri som är så ungt. 1988 startades puben och tillika bryggeriet som fram till idag skördat massor av priser för sin öl. Mest känd är kanske deras Red Seal Ale som faktiskt också borde vara recenserad här redan. Vi får se till att så sker snart.

Så här har vi ett amerikanskt bryggeri som döper sin imperial stout efter Rasputin, den galne munken. Munken Rasputin sägs ha varit en mystiker med övernaturliga krafter. Med hjälp av hypnos påstod han sig kunna bota tsarens blödarsjuka son och på det viset nästlade han in sig i hovet där det sades att han hade en affär med tsaritsan, våldtog en nunna och styrde hela Ryssland genom att kontrollera tsar-familjen genom hypnos. Helt klart blev han mindre och mindre populär bland de ryska aristokraterna och det sägs att han var så rädd för att bli utsatt för mordförsök att han började äta små mängder arsenik för att höja sin toleransnivå mot det. Vid ett tillfälle fick han sin magen uppskuren så att inälvorna hängde ut varpå mördaren, en gammal prostituerad som numera jobbade åt en munk utropade "Jag har dödat antikrist". Rasputin dog dock inte, men fick lägga till opium på matsedeln mot svåra smärtor i buken. När Rasputin väl lyckades bli mördad så krävdes det en stor dos Cyanid, fyra kulor i ryggen och ett rejält kok stryk. Sen lindades kroppen in i ett lakan och man kastade honom genom isen i den frusna floden Neva. Tre dagar senare hittades kroppen och en obduktion visade att han dött av kylan. Armarna hade frusit fast i en utsträckt position, som om han vaknat i floden och försökt klösa sig upp genom isen.

Rasputin var helt klart en speciell man, och ölen är inte sämre. Förra gången jag hade möjlighet att dricka den här ölen så var det på Oliver Twist och jag var extremt tveksam till den. Med lite mer Imperial Stout-erfarenhet och kanske en 50 ny ölsorter prövade så har smaken liksom växt till sig. Det där brända och kraftiga som jag då tyckte var för mycket är nu något positivt. Det smakar bränt, kaffe, lite trä och choklad. Och kanske lite för mycket känner man av den höga alkoholhalten.

Jag skulle absolut inte rekommendera den här till en nybörjare på imperial stout, för det här är mer än både Slottskällarens och Nils Oscars. Och när jag dricker den för andra gången så kan jag bara konstatera att den här gången är mer också bättre. Tur att jag köpte två flaskor!

Fantastiskt snygg etikett fick de till också: