Jever

Typ: Pilsner
Bryggeri: Friesische Brauhaus
Ursprung: Jever, Tyskland
Utseende: Guldig
Volymprocent: 4,9%
Format: 330ml
Konsumerades: , den 21:a juli :e kl. 20.42

Jag letade upp ett öl som skulle vara likt Singhan jag skrev om tidigare och jag fann ett öl med liknande beska men som inte gav en liknande upplevelse och smak vid provning.

Bryggeriet Friesische Brauhaus grundades 1848 i den tyska orten Jever och tillhör numera Dortmunder Brau & Brunnen-Gruppe som ingår i Dr. Oetker-gruppen som är en tysk livsmedelskoncern. Pilsner är en "pale lager" vilket innebär att den tillhör gyllene ölsorter och innehåller mycket kolsyra och är riktigt bitter med en accentuerad ton av humle.

Jag tror att jag har kommit fram till att det är inslaget av humlen som jag inte gillar med Jevern och pilsner överhuvudtaget. Jevern är också riktigt besk och jag får en vag känsla av att jag skulle missta Jevern för en mörk Staropramen(?), vilket är konstigt för det är väl den ljusa Staropramen som borde likna Jevern. Eftersmaken påminner direkt om just en Staropramen men vid närmare eftertanke inser jag att det är beskan och lukten som jag reagerar mest på. Lukten är en sådan där riktigt klassisk öldoft för mig, den luktar öl som en del ljusa öltyper bara gör vilket inte tilltalar mig. Det måste vara humlen. Jag får inte samma känsla för Jevern som jag fick för Singhan, den är besk men lukten tar ned betyget även om eftersmaken är ok. Jag skulle dock inte dricka det här ölet igen, det måste bero på lukten för den ger mig dåliga vibbar och ger mig viljan att ställa ned glaset och dricka något annat. Tysk bitterhet verkar inte vara min grej.

När det gäller andra anmärkningar skummar ölet mycket i början för att sedan dra sig tillbaka till en liten hinna ovanpå ölet. Ölet kommer i en grön flaska med en etikett som bär Jever i grön text på guldbakgrund.

Singha

Typ: Premium Lager
Bryggeri: Boon Rawd Brewery CO., LTD.
Ursprung: Bangkok, Thailand
Utseende: extremt ljust med lite skum
Volymprocent: 6%
Format: 330ml
Konsumerades: den 1:a juli 2006, kl. 22.50

Boon Rawd Brewery grundades i Thailand 1933 av Phraya Bhirom Bhakdi och är Thailands första och största bryggare. På Singha-flaskans hals finns en etikett där det står "by royal permission, Thai Beer" och när man kollar upp varför det står så hittar man kopplingar till thailändska kungen HM King Rama VII. Det är inte klart för mig hur kungadömet historiskt kopplas till Boon Rawd, men att kungadömet tillåter produktionen av Singha står ju där på etiketten på flaskhalsen. När det gäller produktionen har Boon Rawd en årlig produktion på runt åttahundra miljoner liter vilket är en hel del! Boon Rawd har i dagsläget tre stycken bryggerier och sex vatten- och läskfabriker och dess distributionsnätverk breder ut sig internationellt i trettiosex olika länder. Boon Rawd producerar Singha Beer, Singha Soda Water, Singha Water, Leo Beer, Thai Beer, och Moshi Green Tea. Boon Rawd expanderade 1994 då de köpte de två tyska bryggerier i Hartmannsdorf och Mittweida som nu producerar Singha för Europa.

Om Millern var ljusgul så är Singha extremt ljusgul, man kan nästan skriva att ölet är mer ljust än gult. När det gäller smaken är det speciellt beskan som bör nämnas, för ölet är lättdrucket, trots att det är på 6 volymprocent, men det har en distinkt beska som sitter i bra i eftersmaken utan att ta över. Beskan blir inte påträngande utan den ligger kvar i munnen på ett bra sätt och gör det länge. Jag undrar om man kan känna på smaken om ett öl är från t.ex. Asien eller Europa och jag ska försöka nysta lite i den frågan framöver. Varför? Jo, för Singha har en distinkt beska som jag tror är olik andra europeiska märken. Jag tycker inte om beskan hos vissa suspekta svenska märken, men Singha funkar ju alldeles utmärkt. När det gäller skummet så är det ingen imponerande syn, utan det ligger som en tunn hinna på ölets yta, nästan obefintligt alltså. Något som är mer imponerande är etiketten och dess design, all text är i guld mot en vit bakgrund - en thailändsk drake/gud i guld pryder framsidan och flankeras av sädeslag på en streckad solbakgrund. Som jag skrev tidigare finns det även ett sorts sigill på flaskhalsen där det thailändska kungahuset tillåter det thailändska ölet.

Jag kommer definitivt att dricka det här ölet igen. Om den japanska kulturen tilltalar mig så tilltalar den thailändska kulturen mig minst lika mycket, vilket medför att Singha är aktuellt om smaken håller måttet. Jag tycker om det här ölet och det kommer att vara en bra referens när man ska jämföra olika typer av beska och eftersmak.

Singha uttalas 'singh'.

Sapporo

Typ: Premium Lager
Bryggeri: Sapporo Breweries
Ursprung: Tokyo, Japan
Utseende: Ljusgul med få bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330ml
Konsumerades: den 1:a juli 2006, kl. 21.10

Det var dags att skriva om ölet Sapporo i bloggen. Jag gör som i mitt tidigare inlägg och börjar med att ge en kortare beskrivning av Sapporos historia.

Sapporo Premium Lager bryggs av Sapporo Breweries Limited som har sitt högkvarter i Ebisu, Tokyo men som härstammar från Japans femte största stad (sett till antalet invånare) vid namn Sapporo. Det var den tyskskolade bryggarjapanen Seibei Nakagawa som blev den första bryggmästaren i "Kaitakushi Brewery" i juni 1876, samma år kom den första Sapporo lagern. Sapporo bryggeriet privatiserades 1886 och blev hörnstenen i ölföretaget. 1887 etablerades "Japan Beer Brewery Company " i Ebisu, Tokyo och det bolaget producerade "Yebisu" och konkurerade med Sapporo, Osaka (nu Asahi) och Kirin vilket gjorde att de tre bryggerierna gick ihop i "DaiNippon Beer Company, Ltd" som fick monopol på den japanska ölmarknaden enda till efter andra världskriget. Efter 1949, splittrades det bolaget till bryggerierna Nippon och Asahi där Nippon återupptog produktion av Sapporo 1956 och 1964 ändrades bolagsnamnet till Sapporo Breweries. Själva ölet innehåller vatten, malt, korn och humle vilket inte kommer som någon större överraskning. Med den korta introduktionen hoppas jag ni undrar hur Sapporon smakar.

Flaskan till Sapporon ligger skönt i handen och ettiketten är avskalad, det står Sapporo i stora bokstäver och under den texten finns en stor stjärna som flankeras av sädeslag, alla dessa detaljer är guldfärgade mot svart bakgrund med japansk text i en vimpel under stjärnan. Ölet är ljusgult och påminner om Millern jag provade senast, men det finns flera skillnader. Det här ölet tycker jag har en annan typ av skum, skummet ligger kvar ett tag och försvinner långsamt och det skummar inte heller upp vad jag kan se. Sapporon har heller knappt några synliga bubblor, jag tycker att bubblorna mest sitter längs med kanterna mot glaset och är inte i rörelse på väg upp mot ytan. När man tar en munfull med öl känner man ingen annan specifik smak (t.ex. frukt) än en generell smak av öl. Det händer istället saker när man sedan efter att ha smakat på det lite i munnen sväljer det, det är lättdrucket men eftersmaken är både behaglig och är inte speciellt stark.

Kommer jag att dricka det här ölet igen? Ja, troligen kommer jag att göra det för jag tror att det kommer att vara ett bra referensöl när jag väl har provat andra japanska öl eller till och med andra lager, det är bra att ha en känsla för ett öl för att snabbare få en bild av hur andra öl är till smaken i munnen och eftersmaken. Nu kan det vara för att jag är intresserad av japansk kultur men det här ölet tilltalar mig och det kommer att få finnas med i repertoaren framöver.

Miller

Typ: Genuine Draft
Bryggeri: Miller Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Ljusgul och mycket bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330ml
Konsumerades: , den 1:a juli 2006 kl. 00.27

Miller Genuine Draft (MGD) är ett Amerikanskt öl som faktiskt är värt att nämna i denna blogg, jag ska berätta varför nedanför men först kommer jag att ge en kortfattad redogörelse av ölets bakgrund.

Miller Brewing Companys historia sträcker sig tillbaka till 1855 då Frederick J. Miller grundade företaget och började brygga öl. Miller Brewing Company har sedan starten vuxit till USAs näst största ölbolag (världens sjunde största) med sju stora bryggerier runt om i Amerika. Varför är bryggeriet så stort? Jo, MBC äger och brygger minst femtio andra märken, det är imponerande. F.J. Miller kom från Tyskland och tog med sig sin passion för öl och slog sig ned i Milwaukee, Wisconsin 1855. Miller köpte "Plank Road Brewery" och etablerade snabbt Miller genom att använda malt och humle från regionen och jäst som han bar med sig från Tyskland, samma jäst som fortfarande härstammar från den jäst som Miller förde med sig från Tyskland. Den Miller som står framför mig innehåller maltkorn, maltsocker sirap, humle och vatten. När det gäller själva flaskan lade jag märke till en utstickande utsmyckning på flaskan där det står "Cold filtered". Jag funderade på vad det kunde innebära och tog reda på vad det var. Det visade sig att MGDn inte är pastoriserad (efter den franske vetenskapsmannen Louis Pasteur), dvs. den har ej hettats upp för att oskadliggöra bakterier, virus, mögel och jäst. Vad jag har förstått innebär "Cold Filtered" att MGDn går igenom följande steg innan man kan dricka ölet: Innan paketering går ölet igenom en serie av porösa keramiska filter, dessa filter tar bort orena element som kan förstöra ölets smak. Efter det skickas ölet till ett rent rum där det fylls på i rena och steriliserade flaskor och burkar och detta resulterar i opastoriserat öl som kan förvaras och fraktas utan att hållas nedkylt. Jag ska försöka beskriva hur ölet ser ut och hur det smakar.

Ölet är ljusgult i färgen och bubblar väldigt mycket, det är faktiskt rätt lätt att få ölet att skumma över om man inte är försiktig. Att ölet lätt skummar över och bubblar mycket ska tydligen vara en anmärkningsvärd sak med Millern men ölet är behagligt i munnen och eftersmaken är svag men distinkt. En Miller ska förslagsvis avnjutas riktigt kall efter en varm sommardag med bad ute i en skärgård nära dig. Det här är ett öl som inte smakar otroligt mycket men som har något som ändå tilltalar mig. Den är enkel att dricka och är svalkande utan att ta plats, den smakar inte vatten men den har speciella kvalitéer som gör att den är ett hyffsat sommaröl.

Då kan man undra varför jag troligen kommer att dricka många fler Miller. Jag ska försöka göra en sammanfattning för er att ha i åtanke nästa gång ni vill dricka ett ljust öl en varm sommardag. Ölet är svalkande, det fungerar riktigt bra på sommaren och det har en ölkaraktär (det beror på ölets historia och innehållet) som jag inte har påträffat tidigare. Om du av någon anledning inte har en öppnare i närheten är det bara att skruva av kapsylen vilket är en speciell detalj. Millern har även en estetiskt tilltalande flaska med en stilren etikett med en örn över logotypen, under den står det vilken typ av Miller det rör sig om och i snirklig font står det vad ölet bryggs på. Ett plus i kanten får Millern för att den på gott och ont omnämns i en låt från den legendariske och innovative Kool Keith. Här kommer de sista dräpande raderna och refräng i "Robert Perry":

Y'all still sportin' them jerseys, I got Tom laundry gear
Man bring the Stoli's Vanilla over here, girls floss the beer bellies
It ain't sexy drinkin' beer
Talk under the Cerwin Vegas
I'ma act like I can't understand your rap, man it's too loud
Foes are whack, I can't hear, watch the cops escort you out the club
Enjoy yourself, man you scared
Ain't nobody thinkin' about you let your shoulders rub
Youse a paranoid studio killer
Stayin home by the fireplace and drinkin' Miller
Women with fat ugly men sayin "Girl he is fine!"
Lookin at his fake jewelry shine

125th Street... yeah
125th Street (125th Street)
125th Street, Robert Perry (Robert Perry)
125th Street... (125th Street)
Yeah you'll see me walkin down - 125th Street