Singha

Typ: Premium Lager
Bryggeri: Boon Rawd Brewery CO., LTD.
Ursprung: Bangkok, Thailand
Utseende: extremt ljust med lite skum
Volymprocent: 6%
Format: 330ml
Konsumerades: den 1:a juli 2006, kl. 22.50

Boon Rawd Brewery grundades i Thailand 1933 av Phraya Bhirom Bhakdi och är Thailands första och största bryggare. På Singha-flaskans hals finns en etikett där det står "by royal permission, Thai Beer" och när man kollar upp varför det står så hittar man kopplingar till thailändska kungen HM King Rama VII. Det är inte klart för mig hur kungadömet historiskt kopplas till Boon Rawd, men att kungadömet tillåter produktionen av Singha står ju där på etiketten på flaskhalsen. När det gäller produktionen har Boon Rawd en årlig produktion på runt åttahundra miljoner liter vilket är en hel del! Boon Rawd har i dagsläget tre stycken bryggerier och sex vatten- och läskfabriker och dess distributionsnätverk breder ut sig internationellt i trettiosex olika länder. Boon Rawd producerar Singha Beer, Singha Soda Water, Singha Water, Leo Beer, Thai Beer, och Moshi Green Tea. Boon Rawd expanderade 1994 då de köpte de två tyska bryggerier i Hartmannsdorf och Mittweida som nu producerar Singha för Europa.

Om Millern var ljusgul så är Singha extremt ljusgul, man kan nästan skriva att ölet är mer ljust än gult. När det gäller smaken är det speciellt beskan som bör nämnas, för ölet är lättdrucket, trots att det är på 6 volymprocent, men det har en distinkt beska som sitter i bra i eftersmaken utan att ta över. Beskan blir inte påträngande utan den ligger kvar i munnen på ett bra sätt och gör det länge. Jag undrar om man kan känna på smaken om ett öl är från t.ex. Asien eller Europa och jag ska försöka nysta lite i den frågan framöver. Varför? Jo, för Singha har en distinkt beska som jag tror är olik andra europeiska märken. Jag tycker inte om beskan hos vissa suspekta svenska märken, men Singha funkar ju alldeles utmärkt. När det gäller skummet så är det ingen imponerande syn, utan det ligger som en tunn hinna på ölets yta, nästan obefintligt alltså. Något som är mer imponerande är etiketten och dess design, all text är i guld mot en vit bakgrund - en thailändsk drake/gud i guld pryder framsidan och flankeras av sädeslag på en streckad solbakgrund. Som jag skrev tidigare finns det även ett sorts sigill på flaskhalsen där det thailändska kungahuset tillåter det thailändska ölet.

Jag kommer definitivt att dricka det här ölet igen. Om den japanska kulturen tilltalar mig så tilltalar den thailändska kulturen mig minst lika mycket, vilket medför att Singha är aktuellt om smaken håller måttet. Jag tycker om det här ölet och det kommer att vara en bra referens när man ska jämföra olika typer av beska och eftersmak.

Singha uttalas 'singh'.