Goosinator

Typ: Rökt Dubbelbock
Bryggeri: Left Hand Brewery
Ursprung: Usa
Utseende: Grumlig, mörkbrun bärnsten. Snabbt sjunkande skum.
Volymprocent: 7,2%
Format: 750 ml
Konsumerades: Rågsved, tisdagen den 25:e december kl. 21:55

Den här ölen är enligt flaskan döpt efter "The Ironclad Robo- Goosinator", en mekaniserad gås på taket till Left Hands bryggeri. Jag gillar inte gäss. De är irriterande. Precis lika irriterande som det var att få upp korken på den här flaskan. Jag har redan öppnat två belgiska sjuttifemmor ikväll (recenseras vid ett senare tillfälle) och de flaskorna tog mig cirka 20 sekunder att öppna. Den här tog det tre personer, 5 minuter och till slut tvingades vi ta till vinöppnaren. Nåja. Nu är den upphälld och snart uppdrucken.

Juldagen till ära har jag besök, Syster H, Kamrat J och Kamrat A smakar alla av ölen. Syster H första kommentar är "Jag har hört talats om ölkorv, men aldrig korvöl". Nåja, hennes erfarenhet av rauchbier (rököl) är alltså obefintlig fram tills nu och även om korvsmaken och doften många rököl har finns här så är den inte alls like framträdande som i en Aecht Schlenkerla till exempel.

Kamraterna kallar den torr. Och det stämmer också. Den är inte särskilt läskande och ingen öl jag skulle rekommendera till en törstig själ en varm sommardag. Men samtliga testpersoner är överens, den är god. Systerns säger att den är god men balanserar på en gräns, hade den rökiga eftersmaken faktist suttit i längre än det korta ögonblick den finns där så hade den enligt henne inte varit god. Jag tycker gott att rökigheten kunde varit större och att eftersmaken kunnat sitta i längre.

Men det är en bra öl. Med ett roligt namn, och jag är lite svag för sådant och planerar redan hur jag ska kunna få tag på fler flaskor innan de tar slut.

En bra sak är dessutom att flaskan är märkt med 2007, och jag har inga problem att se den här ölen lagrad till 2010+ så det blir lätt att hitta rätt årgång i ölkällaren så småningom.

Murphy's Irish Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Murphy's Brewery
Ursprung: Irland
Utseende: Svart med krämigt vit skummkrona
Volymprocent: 3,5%
Format: 500 ml
Konsumerades: Rågsved, fredag den 21:e kl. 20:00

Chrull dricker folköl!

Till skillnad från de flesta andra öl jag dricker och verkligen uppskattar som ofta ligger närmare 10% så dricker jag ikväll en helt vanlig folköl. Om nu en irländsk stout kan kallas helt vanlig i folkölsvärlden. För mig är det i alla fall så. Just stout fungerar faktiskt riktigt bra som folköl, den tappar visserligen en del ihop med alkoholhalten, men är fortfarande god.

Nåväl, Murphy's Irish Stout är ihop med Beamish Stout de som tävlar med Guinness om toppen på tronen av de irländska stouterna. Jag har inga problem med att rangordna dessa och Murphy's hamnar på en god andraplats efter Guinnessen. Så en jämförelse vore väl på sin plats.

Murphy's Irish Stout ser ut som Guinness Draught. Den luktar som Guinness Draught. Den ryms dessutom perfekt i mitt glas med Guinness Draught-loggan på. Det som skiljer dem visuellt är att Murphy's ofta får en mer gråbrun ton på skummet, och också ett lite vildare skum än Guinnessens jämna, fina vita. Smakmässigt är de också väldigt lika, men Murphy's har en mer nötig och mindre bitter smak. Någon påstod också att Murphy's smakar mer kaffe, men för att kommentera det måste jag nog sitta med ett glas av bägge och jämföra.

Jag tycker bättre om Guinness, men Murphy's är så pass lik att jag i ett svagt ögonblick skulle kunna blanda ihop dem. Och det är ett bra betyg i min bok.

Anchor Christmas Ale 2007

Typ: Ale
Bryggeri: Anchor Brewing Co.
Ursprung: San Fransisco, USA
Utseende: Mörkt som fan
Volymprocent: 5,5%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal, fredag den 21:a december kl. 01.50

Systembolaget säger brunsvart. Jag säger mörkt som fan. Om man inte ser NÅNTING genom glaset när man håller upp det 15 cm från en skärm så är det mörkt som fan. Det kan ingen säga emot.

"This is the thirty-third "Our special ale" from the brewers at Anchor. It is sold only from earlty November to mid-January. The Ale's recipe is different every year but the intent with which we offer it remains the same: joy and celebration of the newness of life. Since ancient times, trees have symbolized the winter solstice when the earth, with its seasons, appears born anew."

Det här står på etiketten. Jag vetefan det där med att träd representerar vintersolståndet. Men gott smakar det. Och ja, jag har suttit med en ölkupa fylld med Anchor Christmas Ale 2007 inpressad mot en av mina ögonhålor för att inse att det är lika svart som att blunda. Eller nej. Fel. Det är mörkare. För när man sitter o kollar på två skärmar i ett mörkt rum är du dömd att få flashar. Sätt upp ett glas Christmas ale mot hornhinnan och du ser nada. Niente (stavning pls?). Nothing! Det är mörkt som en bakgata på Bali där de stänger av strömmen på nätterna. Du kanske tror att jag håller på att dissa det här ölet. On the contrary. Absolut inte! Jag gillar det som fan. Till skillnad från våra belgo-förälskade recensenter så är jag mer för allt annat än Belgien. Trapister o allt vad det heter. Men det är bra att nån gillar det. Vore ju synd att lägga ner kloster liksom. Och då är jag ändå ateist.

Det luktar en aning jäst, men inte så mkt att det förstör. Jag har återigen upptäckt det fantastiska med att baka på riktigt. "Smula jäst". Hur länge sen var det inte du "smulade jäst"? Det smakar dock inte jäst för fem öre. Har svårt att placera det, men gott är det. Om det inte vore så dyrt (21.90 / flaska) så skulle jag kunna tänka mig att dricka grymt mkt mer av det här. Men som vi vet är det ganska dyrt OCH ett säsongsöl, vilket det gör det ganska värdelöst att bli kär i. Ungefär som min egen glögg. Hinner göra två olika satser på sju dagar. Oj, vad det ska göras mer glögg nästa år. Blossa, släng er i väggen. Exakta recept, vad är det?

Milk Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Left Hand Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Tokmörkt
Volymprocent: 5,2%
Format: 355 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 1:a december kl. 04:15

Jag inser att jag sitter och jämför den här stouten med Guiness. Det är väl inte helt ok, men efter att föregående kväll (dvs för 6-7 timmar sen) ha dragit en Sam Adams eller två och följt upp med två glas Bacardi 8 yo mörk rom o ett glas bourbon så är jag i stånd till att jämför med vad som helst. Dock skriver jag fortfarande ganska ok rent stavningsmässigt så jag har väl i stort sett hittat Nirvana vad gäller ölrecensions-läge. (Inga redigeringar av denna text kommer att göras förutom de uppenbara fel som jag direkt ser är felstavningar och dylikt, därmed blir rättade omgående.) När jag håller upp det här ölet mot min relativt ljusstarka 19" WS-skärm, så ser jag fortfarande inte igenom det som finns i mitt obligatoriska öltestarglas från Öl och whisky-festivalen 2006. Och ni missade just när jag höll upp glaset en centimeter från ögat och instämde med min tidigare kommentar angående att inte se igenom glaset.

En sak är säker. Nej, två saker är säkra. Jag har ibland problem med att få ner shift-tangenten tillräckligt för att skriva en versal bokstav i början av meningarna. Men det märker ni inte för jag befinner mig i recensionsnirvana. Den andra saken som är säker är att den här Milk Stouten inte har ett dugg gemensamt med just mjölk. Det är svart mot vitt och kolsyrat mot eh.. avslaget(?). Jag insåg dock just varför Left Hand Brewing Company gör skäl för namnet Milk Stout. De har med mjölksocker i drickat. Frågan är varför. Jag tycker inte direkt att det gör ölet sötare. När kommer alkomjölk? Och varför försvann alkomusten? Klockrent påhitt. Milk Stout är dock "hand crafted", men det var väl väääldigt länge sen som mjölk producerades med handkraft.. Back to the old school.

Nu är ölet ganska avslaget. Men jag får skylla mig själv när jag sitter med ett glas i över en halvtimme och med som vanligt halvförkyld näsa försöker lukta mig till nåt som verkar intelligent att skriva. Jag känner verkligen ingen doft som jag kan korrelera till nåt annat. Inte är det mjölk iaf. Och smaken är densamma. Den kanske är lite sötare än en normal stout iaf. Kul upplevelse, men jag kommer ju inte köpa det igen för att dricka på någon fest. Systembolaget säger kaffe, choklad, soja och malt. Avnjutes till smakrika svamprätter.. Känns mer som nåt man dricker för.. att skoja till situationen. Men det kanske funkar. Får väl testa nån mer gång när jag sänker en fiskwok med stekt portabella. För att lyxa till det lite från de normala frysta champinjonerna. Skål.

Dufvenkrooks Amore Hjortron

Typ: Hjortronglögg gjord på grappabas
Bryggeri: Dufvenkrooks
Ursprung: Sverige
Utseende: Ljus äppeljuice
Volymprocent: 20%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Lördag den 24:e november kl. 19.30

Efter att jag gjort en dålig presentation på seminariet i fredags (marknadskommunikation), missat Hoyzer Boys-festen på Vieille Montagne och nu lämnat återbud till Nickos Guitar Hero III-fest på grund av sjukdom, kunde jag inte hålla mig borta ifrån flaskan längre - Amore-glöggen med hjortronsmak kom fram ur skåpet.

Dufvenkrooks är en ganska ny aktör på den svenska glöggmarknaden. Företaget har funnits sedan 1997 och vill stå för en "lyxigare glöggtradition". När jag tänker "lyxigare" tänker jag direkt "dyrare" glöggtradition, men faktum är att jag tror att fler aktörer kommer att haka på trenden som Blossa startade med sin årgångsglögg. Jag tror att många vanliga svenskar är trötta på tomtar och rödagröna glöggflaskor och vill dricka något som också ser snyggt ut på julbordet eller till och med i början av november och ända fram till jul och nyår.

Jag tror att vi går ifrån en glöggtradition med julförankring till en glöggradition som börjar i november och slutar en bra bit efter jul. Dufvenkrooks hävdar att "Stor vikt läggs också vid konsumenttester och recensioner, som används som underlag till att hela tiden utveckla och förädla sortimentet". Det här tycker jag är bra, men speukulationer i all ära, hur smakar glöggen?

Jag och Lisa konstaterar snabbt att om vi mot förmodan skulle tycka illa om Grappa så är det ingenting alls som stör oss när vi dricker Amore Hjortron. Det smakar bra, förvånansvärt bra. Lisa ville prova en ckokladglögg men jag argumenterade för Hjortronglöggen. Hjortron fick det bli och vad förvånade vi blev. Jag kom direkt att tänka på Blossa 04 med vinteräpple och sött dessertvin. Amoren är inte lika söt men inte heller så spritig som jag och Lisa hade föreställt oss. Hur kommer det sig?

Amore Hjrtron har en bas av Grappa och innehåller även kryddnejlika, torkad ingefära, citrus och pomerans. Jag skulle hävda att Amoren är som en lite vuxnare Blossa 04 med en lite hårdare ton. Vi har både provat glöggen varmt och kallt - båda alternativen fungerar faktiskt bra. Men vad är Grappa egentligen?

Grappa är italienskt brännvin. Spritdrycken görs av pressade druvrester från vinproduktion och har normalt en volymprocent på mellan 40-50 procent (glöggen ligger på 20%). Grappan har gjort en klassresa och gått ifrån att vara en produkt gjord på vinrester till att få en hög status när den förfinats och kommersialiserats. Det finns två viktiga faktorer vid produktion av Grappa: Ju bättre kvalité på druvan desto bättre pomace (druvrester), och metoden Artigianle som kräver bra råvaror och en lång process av hantverk.

Amore Hjortron-flaskan är varmt gul och har Dufvenkrooks logga (En duva i ett vapen/standard) på båda sidor av flaskan. Glöggen har även en innehållsförteckning där det står att det innehåller grappa, socker, "naturlig glöggarom med smak av hjortron" (vad nu det är? Kanske ska skicka ett e-mail om det), konserveringsmedel E202 och sulfiter (från vin).

Jag vill prova den här glöggen igen. Efter att ha provat ett kallt och ett varmt glas tror jag att jag tycker bättre om Amoren än Blossa 07. Värt att prova igen alltså och jag ser mer och mer fram emot den kommande glöggfesten i december.

Nils Oscars Julöl

Typ: Mörkt öl
Bryggeri: Nils Oscar Company AB
Ursprung: Nils Oscars bryggeri i Fruängskällan, Nyköping, Sverige
Utseende: Djupt mörkbrun
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Gröndal, Onsdag den 21:a november kl. 20.00

Nils Oscar Company AB startades 1996. De brygger sitt öl vid Fruängskällan i Nyköping och bränner också sprit på Tärnö Säteri i Södermanland. I Tärnö har de även ett eget mälteri. I Södermanland odlar de även fyra sädesslag som utgör råvaror i produkter från företaget.

Nils Oscar Julöl 2007 är mörkt med stor kraft och komplexitet. Den har stoutliknande karaktär med en påtaglig rostighet. Detta är antagligen fallet på grund av att den är överjäst med en speciell typ av jäst från Belgien. Nils Oscars har slagit på stort och använt flera sorters malt och humlesorten Pacific Gem från Nya Zeeland. Den djupt mörka färgen gör den väldigt estetiskt tilltalande i rätt ljus.

Doften är rostad och rätt svag. Vissa skulle hävda att den luktar lite lakrits och svarta vinbär, men ack! Jag känner inte vinbären (plus att jag ogillar lakrits). Smaken är stor och komplex. Ett mycket smakrikt öl. Jag tror att detta öl skulle passa till en del vilt och annat kött som kommer att finnas på många julbord i vinter. Nils Oscars själva föreslår lagrad ost, nötter och bitter choklad som tilltugg. Jag tror att en bit mat antagligen skulle göra det här ölet bättre.

Om du har tid kan du lagra ölet ett par år. Nils Oscars hävdar att ölet då får en mjukare doft och smak. Jag undrar om de har lagrat ölet ett par år själva som kan styrka deras bedömning.

Se till att inte ge tomten för många Julöl när han ska åka iväg med släden, varje flaska ligger på 8 volymprocent. Ho ho ho.

Angående innehållsförteckning på alkoholprodukter med hög volymprocent

Har ni någon gång tänkt på vad till exempel glögg innehåller? Då har ni förmodligen försökt att leta efter innehållsförteckningen. Har ni hittat någon på starkglögg? Nej precis, det var det jag misstänkte, ni hittar förmodligen inte någon.

Det är tydligen så att tillverkare enligt lag (jag hittar den inte men ni är välkomna att leta) inte behöver sätta ut innehållsförteckningen på alkoholprodukter med hög volymprocent. Vad detta nu kan vara bra för kan det tvistas om men jag hoppas att producenterna har designmässiga skäl snarare än vilseledande skäl för att inte sätta ut någon innehållsförteckning. I dagens samhälle blir människor mer och mer medvetna om vad de äter och vad de dricker. Jag vill gärna veta vad produkter innehåller.

Jag kom att tänka på det här när vi nyligen skapade oss en bild över årets glöggsäsong. Sprittilverkaren Saturnus har tagit fram en variant av sitt Tindraglögg som innehåller glitter. Ja ni läste rätt, glitter.

Jag tog kontakt med företaget med syftet att ta reda på varför företaget inte har någon innehållsförteckning på glöggen och vad bland annat glittret består av. Jag förväntade mig väl inte direkt något hjälpsamt svar men det var inte heller förvånande när en informationsansvarig representant från företaget skrev tillbaka och gav ett tydligt, marknadskommunikationssanpassat och käckt svar. Jag tänker återge företagets svar men tar bort själva marknadskommunikationen före och efter innehållsbeskrivningen:

Louise Ahlander säger att Tindra Glittrande innehåller glitter som består av:

"det oorganiska saltet E171 d.v.s. titandioxid, som är en vit färg godkänd av livsmedelsverket. Den vita färgen används i en mängd livsmedel idag ex. mjukost, tuggummi, dressingar, fettfri majonnäs och godis som "skolkritor", choklad linser m.fl."

Vidare skriver hon att,

"För att glittret ska stabiliseras i glöggen har vi använt stabiliseringsämnet E418 (gellangummi vilket är en sk. naturlig polysackarid dvs. en massa socker molekyler som sitter ihop) och E440a (pektin som utvinns ur citronskal). E418 används bl.a. i mejeriprodukter och dressingar och E440a är vanligt i glass, likör, godis, sylt och gelé."

Förutom särskrivningar och andra konstigheter vill jag bara passa på att skriva att detta är det som företaget vill att vi ska tro. Det intressanta är vad som undanhålls för oss. Därmed höjer jag ett varningens finger för er som tror på vad olika företag förmedlar till er. Ärlighet är ett begrepp som inbegriper andra dolda syften och mål, som att sälja glögg och behålla konsumenter.

Leuvense Tripel - Blond Bier

Typ: Trippel Ale
Bryggeri: Brouwerij Van Steenberge
Ursprung: Belgien
Utseende: Honungsfärgad med en vit och rik skummkrona.
Volymprocent: 9%
Format: 33ml
Konsumerades: Rågsved, Lördagen den 17:e November kl. 21.00

Det här är något jag köpte när jag var nere i Leuven, Belgien. Jag övertalades om att det här var den lokala motsvarigheten till Duvel. Jag var tveksam då och har inte övertalats än. Ölen är orange, grummlig och frun säger att den ser ut som honung i färgen, jag får hålla med. Jag har dock aldrig sett honung skumma som den här gör.

Enligt flaskan så är det här en trippel, en ale som fått jäsa i tre omgångar. De flesta trippel du kommer stöta på är belgiska och att de flesta belgiska kloster har en öl som heter enkel, dubbel och trippel är knappast ett sammanträffade om man jämför med den kristna treenigheten. Trippeln föddes i Westmalle runt 1931 och har sedan dess blivit synonymt med riktigt stark ljus/gyllene ale, med några få undantag där trippeln faktiskt är nästan lika mörk som dubbeln.

Leuvense Tripel har en stark smak av humle balanserad med jäst och en kraftighet som kan vara resultaten av jästen, humlen och den starka alkoholhalten. Trippeln har aldrig varit min favorit, jag är mer för den mörka dubbeln som brukar vara lenare och smakrikare. Här har vi en trippel som knappast kan beskyllas för att inte smaka något, men den smakar heller inte något annat än humle och jäst. Av tripplarna kommer det här aldrig bli någon favorit, drick hellre Chimay vit eller Wesmalle Tripel, men om den ska jämföras med något annat än belgisk klosteröl så är den riktigt bra och skulle det här vara min lokala öl skulle jag varit lycklig.

Samuel Adams Holiday Porter

Typ: Porter
Bryggeri: The Boston Beer Company/Sam Adams
Ursprung: USA
Utseende: Mörkt mörkt brun med en rejäl ljusbrun och tjock skumkrona
Volymprocent: 5,8%
Format: 355 ml
Konsumerades: Rågsved, Lördag den 17:e November kl. 20:00

Samuel Adams/Boston Brewery är en av de mer kända amerikanska bryggerierna av vettig öl. Jag tänker inte räkna med Amerikanska Budweiser här av princip skäl. Nåja, de öl som säljs med Sam Adams namn på etiketten har enlight min erfarenhet en sak gemensamt, de är bra men sällan riktigt bra. Enligt amerikanska bekanta så smakar amerikansk öl aldrig lika bra i Sverige som de gör i USA och ölens färskhet kan påverka intrycket något enormt så kanske är Sam Adams bättre än vad jag tror. Men nu är jag i Sverige och då är det dumt att gissa hur det kanske skulle smaka i USA.

Ölen är mörkt mörkt brun utan att bli svart, skummkronan som blir i mitt Guinnessglas när jag häller upp den imponerar, brunt, tjockt och mycket. Vid första försöket får jag hälla i omgångar under fem minuter innan 355ml öl får plats i 55cl glaset, och då är det med 2,5-3cm med skum ovan kanten.

För att vara en säsongsöl är den ganska svag i sin säsongsanknytning. Det här är en maltig porter med en stark bitterhet som har lika mycket med julen att göra som coca cola med en tomte på etiketten. Den är inte dålig, men jag ser inte alls var julbiten kommer in. Den är inte heller fantastisk utan håller Boston Brewery's tradition vid liv, den är helt drickbar, men ingen sensation.

Mysingen Midvinterbrygd

Typ: Ale
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Nynäshamn, Sverige.
Utseende: Mör som midvinternatten.
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Fredag den 16:e november kl. 20.45

Nynäshamns Ångbryggeri är ytterligare ett svenskt mikrobryggeri värt att uppmärksamma i den här bloggen. Mysingens Midvinterbrygd är bara ett av flera öl som har uppmärksammats inom ölkretsar under de senaste åren. Bryggeriet har bryggt öl sedan 1997 och Bedarö Bitter är ett av de öl som bryggeriet aktivt brygger. Nu över till ölet.

Andreas anar lite bananton i lukten och bananbeska i smaken. Själv tycker jag den luktar som en Hoegaarden och har lite liknande karaktär som samma öl. Detta mörka öl har en liten kopparton i en viss typ av ljus. Karaktären påminner mer om ett julöl än Winter Alen som jag recenserade tidigare ikväll. Jag kan inte riktigt förklara det men det här ölet är godare än Winter Ale. Eftersmaken är för det första mycket godare, ölet är inte heller lika uppkäftig i smaken. I det stora hela får det här ölet ett ok utan att imponera.

Förhoppningsvis kan jag få Andreas att recensera Blossa 07 i något inlägg framöver som mellanspel i vår vinterölsspecial!

Oppigårds Winter Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Oppigårds Bryggeri
Ursprung: Dalarna, Sverige
Utseende: Mörk ale, rödaktig
Volymprocent: 5.3%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Fredag den 16:e November kl. 19.40

Idag när vi var på systemet och plockade upp några stycken Blossa 07 passade vi på att köpa lite julöl. Vi inleder officiellt vårt "Winter"-tema med att recensera ett prisat öl från ett prisat svenskt mikrobryggeri.

Oppigårds Winter Ale korades till årets bästa julöl 2007 av Svenska Ölprovningssällskapet tillsammans med Jämtlands julöl som vi också ska försöka att recensera på bloggen innan julen står för dörren. Håller Winter Alen då måttet?

Ölet är rätt mörkt och har en rödaktig ton. Lukten är för mig svår att avgöra men den luktar mörk snarare än som ljus ale. Ölet är välhumlat och innehåller korn- och havremalt, humle, jäst och vatten. Ölet är överjäst och ska helst drickas lite mer rumstempererat vid ungefär mellan 12 och 14 grader. Dessa är förutsättningarna. Först kommer ett stycke om Oppigårds bryggeri, sedan kommer jag tillbaka till själva ölet.

Oppigårds bryggeri ligger i Hedemora kommun, Dalarna och har sedan 1999 bryggt öl i Sverige. Winter Ale-flaskan har en orangegul logga på grön bas. Det står Oppigårds Winter Ale på flaskan och i centrum finns det några hus som kan förknippas med Dalarna. Två stjärnor finns placerade på båda sidor om husen i centrum och en stjärna på kapsylen.

Smaken är mörk och rik. Jag kan hålla med om Systembolagets förklaring att det går att ana apelsintoner i smaken. Det ska tydligen gå att känna aprikosdoft och aprikossmak. Smaken är stark för att vara öl och har lite stoutkaraktär faktiskt. Smaken är ganska sjysst men det är svårt att jämföra den med något annat öl just i det här tillfället. Ölet är dock som Lina sade (Lina och kristian är på besök) lite bittert och jag vet inte om det här ölet kommer att få utrymme i min ölrepertoar fram tills jul. Men, jag tror att jag måste ge ölet minst en chans till för jag vet att smaker kan ta tid att uppskatta. Jag kommer att tänka på Nils Oscars ölsorter när jag dricker det här men frågan är om jag kommer att ha detta öl till julmaten. Jag föredrar nog mer någon sorts lager eller ale som mår bra av lite lätt kylning.

Andreas tyckte ölet var rätt ok men ganska besk i smaken mot slutet av provsmakningen.

Jag tycker inte att ni andra ölentusiaster ska välja bort det här ölet när det börjar nalkas jul. Julmaten är fylld av smakrika rätter och väldoftande tilltugg. Det kan vara så att ett smakrikt öl blir helt rätt till julbordet. Hur som helst är det kul med svenska mikrobryggerier!

Ename - Cuvee 974

Typ: Klosteröl
Bryggeri: Brouwerij Roman
Ursprung: Belgien
Utseende: Röd ale med liten och vit krona
Volymprocent: 7%
Format: 330 ml
Konsumerades: Rågsved, den 5:e november kl 22:30.

Bryggeriet har anor from 1500-talet, men den här ölen har bara bryggts sedan 1990. Det är månadens tillfälliga nyhet på systembolaget och tyvärr lite av en besvikelse.

Det är en röd ale med en härlig beska och toner av frukt och rök. Eftersmaken är svag, nästan obefintlig och när man väl känner av den är den inte särskilt trevlig och lämnar en sträv känsla i munnen.

Trots det är det inte en dålig öl, jag kan bara snabbt konstatera att det finns så många andra och bättre belgare och med minnet av alla dem så är Ename varken värd min tid eller pengar.

Belle-Vue Gueuze

Typ: Lambic av Gueuze typ
Bryggeri: Belle-Vue Brewery
Ursprung: Belgien
Utseende: Klar och bärnstensfärgad
Volymprocent: 5,5%
Format: 375 ml
Konsumerades: Rågsved, den 1:a november kl 21:40.

Lambic är en familj av öl som alla har gemensamt att de alla är spontanjästa och kommer från området Lambeek i Belgien. Gueuze är en gammal lagrad lambic kombinerad med en nyare som sedan får jäsa på flaska. Resultatet är ett ofta ett surt öl med karaktären av torrt vin eller cider.

Personligen så föredrar jag de som går hela vägen ut och vågar vara riktigt sura, Girardin Gueuze är ett mycket bra exempel på en sådan typ men nu är det inte den jag dricker idag. Idag är det Belle-Vue vilket är en liten fegare Gueuze som visserligen inte är söt på något sätt men heller inte sådär sur så att magsäcken knyter sig och munnen börjar vattnas ordentligt. Istället balanseras surheten mot en ganska framträdande jästton och tillsammans smakar det ganska bra.

Om man är nybörjar på lambic och Gueuze så är det här en helt okej start, men om chansen finns borde man titta sig bort mot bryggerierna Cantillion eller helst av allt, Girardin.

Laziza

Typ: Maltdryck
Bryggeri: Laziza
Ursprung: Libanon
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 0,0%
Format: Flaska 280 ml
Konsumerades: Gröndal, måndagen den 17:e september kl. 19.54

Så var det då dags igen för en Laziza. Kanske är tillfället väldigt illa valt eftersom jag är på väg ur en förkylning och mitt smaksinne kan knappast beskyllas för att vara fullgott. Men jag tror inte det spelar nån roll i det här fallet. Den smakar.. kolsyra. Nånting mer än det, typ.. svagt åt havrehållet. Allright, jag skyller på förkylningen. Och då det antagligen är konstaterat att jag inte antagligen kan känna nåt, så länkar jag bara till Laziza Apple.

La Trappe Tripel

Typ: Trapistöl
Bryggeri: De Koningshoeven Bryggeri
Ursprung: Holland
Utseende: Åt lagerbrunt
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 33ml
Konsumerades: Gröndal, Den 29:e augusti 21:30

Ölet har en liten mörkare ton än ett standardlager, men det är ingen bärnstenston direkt. La Trappe Triple är tydligen ett öl av många trapistöl från bryggeriet, men just detta tillhör ale-familjen. Ölet är alltså en form av holländskt ale fast det har unika egenskaper som framförallt märks i smaken. Eftersmaken sitter i ett bra tag i munnen med sin bitter-söta dynamik. Den både luktar och smakar mörkare än ett aleöl som till exempel en Newcastle.

Beskan sitter i ganska bra i munnen och det medför att du hellre dricker det för att njuta av än att kröka på. För inte vill ni ha beska i munnen när ni är på fest? Detta är ett öl som inte lätt rinner ned i strupen. Tanken slår mig att jag och Andreas borde ta upp eventuella tilltugg eller maträtter som passar till vissa öler på grund av att inte alla är optimala för att konsumeras på en fest. Jag måste smaka fler trapistöl innan jag kan rekommendera eller skriva illa om vissa öler.

Eftersom detta skrivs i onyktert tillstånd får jag stoppa min framfart här för att skona eventuella läsare.

Laziza Apple

Typ: Maltdryck
Bryggeri: Laziza
Ursprung: Libanon
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 0,0%
Format: Flaska 280 ml
Konsumerades: Gröndal, onsdag den 29:e augusti kl. 20.39

Min arabiska är inte så bra, men så mycket har jag klurat ut att det är något av en "religiös" dryck. Den innehåller, som ni kanske läste, 0,0% alkohol. Eftersom islam inte tillåter alkohol, så är detta ett litet kryphål. Det finns till och med en fatwa utställd mot "non-alcoholic drinks" (EN).

Nog om religion. Det är tokbra sommardricka. Vi passerade den relativt nyöppnade butiken mittemot Konsum för att tjacka lite nötter och torkad frukt. Medans Spectraz tog ut pengar upptäckte jag ett antal smaker av Laziza. Plockade med en äpple och en neutral. Den neutrala skriver jag nog om senare. Den smakar tillräckligt mycket äpple för att kallas för äppeldryck, och tillräckligt lite för att inte kräva att man bälgar i sig ett glas vatten efter för att det sura i äpplena får igång saliven ordentligt. Synd att det är så små flaskor bara. Sen kostade de en tia styck också. Då föredrar jag nog jäst maltdryck istället för ojäst maltdryck. Och det är ju inte direkt så att man köper på sig 10 flaskor för att göra bål på..

Det är alltid kul att testa ny dricka, och om nån kan översätta det som står på flaskorna vore jag väldigt tacksam! Nämnas bör är att drycken även är fri från genmodifierade ingredienser.

Hoegaarden Weissbier

Typ: Weissbier
Bryggeri: Hoegaarden
Ursprung: Belgien, Flandern
Utseende: Grumligt gul
Volymprocent: 4.9%
Format: Flaska 33 ml
Konsumerades: Gröndal, 29:e augusti klockan 19:48

Äntligen dags för ett nytt öltest och vi återkommer till recensionerna på ett storslaget och onyktert sätt med ett Weissbier från Hoegaarden.

Hoegaarden är alltså orten där bryggeriet och ölen med samma namn har funnits sedan 1966. Samma område har varit känt för sitt "vita öl" enda sedan medeltiden. Bryggeriet Tomsin var det ledande bryggeriet i området fram till 1955 då det upphörde och lämnande ett stort hål efter sig. Tio år senare får mjölkbudet(!) Celis för sig att återuppliva traditionen. Han startade det nya bryggeriet på sitt höloft som fick namnet Hoegaarden. 1980 köpte Celis en gammal läskfabrik eller liknande som han gjorde om till bryggeri. Efter att bryggeriet eldhärjades 1985 erbjöd sig andra bryggerier att hjälpa till. Bryggeriet Interbrew kom till undsättning med ett lån och Celis kom att känna sig pressad att gradvis ändra receptet för att bli mer marknadsanpassat. Interbew tyckte inte om att Celis mixtrade med smaken på ölet vilket medförde att Celis sålde bryggeriet och flyttade till Austin, Texas! Celis bryggerier fortsätter nu att producera öl med orginalreceptet för Hoegaarden. Ölet som Celis brygger i Austin bryggs också antagligen aktivt fortfarande i Belgien även om kopplingarna mellan Celis och Interbew framstår som oklara.

Hur är det med smaken då? Till att börja med är det ett grumligt öl vilket kanske inte tilltalar er som bara konsumerar öl på fester och liknande. Men om ni skulle vilja tappa upp ett öl på en fest som är lite annorlunda, då skulle ni kunna prova en Weissbier som denna. Visst är den grumlig, men om ni berättar om hur ni ska tappa upp den (häll upp två tredjedelar och skaka om resten av innehållet i flaska och häll över det sista), då kanske ni kan uppskatta ölet mer för sitt annorlunda utseende och höja ett och annat ögonbryn på festen.

Detta är ett ljust öl, grumligt men det var lättdrucket. Det luktar inte som ett vanligt lager men det är för att detta inte är ett vanligt lager. Om ni inte har druckit ett Weissbier förut då kanske en Hoegaarden skulle passa er perfekt.

Jag vet inte om jag ska ödsla fler textrader åt detta öl, antagligen bör jag inte göra det. Dels strömmade Distant Lights ut ur högtalarna men nu drar Andreas på med "Things Fall Apart" och det är dags att summera denna recension: Grumligt ljust öl som inte smakar som lager.

"You're now in tune to the legendary sound of the foundation, (it's the next movement)"

Kilkenny Irish Beer

Typ: Irish Red
Bryggeri: Guinness.
Ursprung: Irland.
Utseende: Ljus kopparbrun med viss röd ton.
Volymprocent: 4.3%
Format: 330ml
Konsumerades: den 16:e februari, kl. 19.23

Äntligen Fredag. Äntligen strömmar In a Silent Way ur högtalarna och äntligen skriver jag ett till inlägg om ett öl jag gillar. Den här gången är det en Kilkenny som finns i glaset.

Färgen på ölet är faktiskt lite åt det röda hållet, det står till och med "red" på etiketten. Och vilken etikett det är! Färgkombinationen bestående av beige, vinrött, guld och svart gör flaskan till en av de mest estetiska flaskor jag har sett hitills. Det står att ölet är bryggt i Kilkenny och i Dublin, Irland. Det står också att det ska serveras kylt och det får mig att tänka på om det här är en sådan klassisk ale eller om Irish Red Beer är något annorlunda.

Kilkenny (Cill Chainnigh) ligger i County Kilkenny, som ligger i södra delen av Irland. Hur var det nu med Irish Red Beer egentligen? Jo, det är en typ av ale som har sitt ursprung i Irland. Den lätt röda tonen har den fått från rostat korn och tillsammans med malten. Typiskt för denna öltyp är en låg alkoholhalt, jag vet att någon kommer att sucka över det, men det har sina fördelar. Röd ale smakar mycket mindre bittert än Engelskt ale och har en maltig och lite fruktig smak.

Kilkennyn framför mig har egenskaper som ett bra öl ska ha, framförallt smaken just för att den är lättdrucken men också färgen. Från och med nu kan man kanske ana om man dricker en Irish Red eller en engelsk ale om någon bara häller upp öl i ett glas utan att man får reda på vad det är för något. När det gäller skummet hänger det kvar ett bra tag efter man har hällt upp, för att sedan försvinna och sedan lämna en fin kant runt glaset vid öllinjen.

Jag rekommenderar Kilkenny till er som är intresserade av Irish Red.