Typ: Trapistöl
Bryggeri: De Koningshoeven Bryggeri
Ursprung: Holland
Utseende: Åt lagerbrunt
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 33ml
Konsumerades: Gröndal, Den 29:e augusti 21:30
Ölet har en liten mörkare ton än ett standardlager, men det är ingen bärnstenston direkt. La Trappe Triple är tydligen ett öl av många trapistöl från bryggeriet, men just detta tillhör ale-familjen. Ölet är alltså en form av holländskt ale fast det har unika egenskaper som framförallt märks i smaken. Eftersmaken sitter i ett bra tag i munnen med sin bitter-söta dynamik. Den både luktar och smakar mörkare än ett aleöl som till exempel en Newcastle.
Beskan sitter i ganska bra i munnen och det medför att du hellre dricker det för att njuta av än att kröka på. För inte vill ni ha beska i munnen när ni är på fest? Detta är ett öl som inte lätt rinner ned i strupen. Tanken slår mig att jag och Andreas borde ta upp eventuella tilltugg eller maträtter som passar till vissa öler på grund av att inte alla är optimala för att konsumeras på en fest. Jag måste smaka fler trapistöl innan jag kan rekommendera eller skriva illa om vissa öler.
Eftersom detta skrivs i onyktert tillstånd får jag stoppa min framfart här för att skona eventuella läsare.
onsdag, augusti 29, 2007
Laziza Apple
Typ: Maltdryck
Bryggeri: Laziza
Ursprung: Libanon
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 0,0%
Format: Flaska 280 ml
Konsumerades: Gröndal, onsdag den 29:e augusti kl. 20.39
Min arabiska är inte så bra, men så mycket har jag klurat ut att det är något av en "religiös" dryck. Den innehåller, som ni kanske läste, 0,0% alkohol. Eftersom islam inte tillåter alkohol, så är detta ett litet kryphål. Det finns till och med en fatwa utställd mot "non-alcoholic drinks" (EN).
Nog om religion. Det är tokbra sommardricka. Vi passerade den relativt nyöppnade butiken mittemot Konsum för att tjacka lite nötter och torkad frukt. Medans Spectraz tog ut pengar upptäckte jag ett antal smaker av Laziza. Plockade med en äpple och en neutral. Den neutrala skriver jag nog om senare. Den smakar tillräckligt mycket äpple för att kallas för äppeldryck, och tillräckligt lite för att inte kräva att man bälgar i sig ett glas vatten efter för att det sura i äpplena får igång saliven ordentligt. Synd att det är så små flaskor bara. Sen kostade de en tia styck också. Då föredrar jag nog jäst maltdryck istället för ojäst maltdryck. Och det är ju inte direkt så att man köper på sig 10 flaskor för att göra bål på..
Det är alltid kul att testa ny dricka, och om nån kan översätta det som står på flaskorna vore jag väldigt tacksam! Nämnas bör är att drycken även är fri från genmodifierade ingredienser.
Bryggeri: Laziza
Ursprung: Libanon
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 0,0%
Format: Flaska 280 ml
Konsumerades: Gröndal, onsdag den 29:e augusti kl. 20.39
Min arabiska är inte så bra, men så mycket har jag klurat ut att det är något av en "religiös" dryck. Den innehåller, som ni kanske läste, 0,0% alkohol. Eftersom islam inte tillåter alkohol, så är detta ett litet kryphål. Det finns till och med en fatwa utställd mot "non-alcoholic drinks" (EN).
Nog om religion. Det är tokbra sommardricka. Vi passerade den relativt nyöppnade butiken mittemot Konsum för att tjacka lite nötter och torkad frukt. Medans Spectraz tog ut pengar upptäckte jag ett antal smaker av Laziza. Plockade med en äpple och en neutral. Den neutrala skriver jag nog om senare. Den smakar tillräckligt mycket äpple för att kallas för äppeldryck, och tillräckligt lite för att inte kräva att man bälgar i sig ett glas vatten efter för att det sura i äpplena får igång saliven ordentligt. Synd att det är så små flaskor bara. Sen kostade de en tia styck också. Då föredrar jag nog jäst maltdryck istället för ojäst maltdryck. Och det är ju inte direkt så att man köper på sig 10 flaskor för att göra bål på..
Det är alltid kul att testa ny dricka, och om nån kan översätta det som står på flaskorna vore jag väldigt tacksam! Nämnas bör är att drycken även är fri från genmodifierade ingredienser.
Etiketter:
alkoholfritt,
Laziza,
libanon,
religion
Hoegaarden Weissbier
Typ: Weissbier
Bryggeri: Hoegaarden
Ursprung: Belgien, Flandern
Utseende: Grumligt gul
Volymprocent: 4.9%
Format: Flaska 33 ml
Konsumerades: Gröndal, 29:e augusti klockan 19:48
Äntligen dags för ett nytt öltest och vi återkommer till recensionerna på ett storslaget och onyktert sätt med ett Weissbier från Hoegaarden.
Hoegaarden är alltså orten där bryggeriet och ölen med samma namn har funnits sedan 1966. Samma område har varit känt för sitt "vita öl" enda sedan medeltiden. Bryggeriet Tomsin var det ledande bryggeriet i området fram till 1955 då det upphörde och lämnande ett stort hål efter sig. Tio år senare får mjölkbudet(!) Celis för sig att återuppliva traditionen. Han startade det nya bryggeriet på sitt höloft som fick namnet Hoegaarden. 1980 köpte Celis en gammal läskfabrik eller liknande som han gjorde om till bryggeri. Efter att bryggeriet eldhärjades 1985 erbjöd sig andra bryggerier att hjälpa till. Bryggeriet Interbrew kom till undsättning med ett lån och Celis kom att känna sig pressad att gradvis ändra receptet för att bli mer marknadsanpassat. Interbew tyckte inte om att Celis mixtrade med smaken på ölet vilket medförde att Celis sålde bryggeriet och flyttade till Austin, Texas! Celis bryggerier fortsätter nu att producera öl med orginalreceptet för Hoegaarden. Ölet som Celis brygger i Austin bryggs också antagligen aktivt fortfarande i Belgien även om kopplingarna mellan Celis och Interbew framstår som oklara.
Hur är det med smaken då? Till att börja med är det ett grumligt öl vilket kanske inte tilltalar er som bara konsumerar öl på fester och liknande. Men om ni skulle vilja tappa upp ett öl på en fest som är lite annorlunda, då skulle ni kunna prova en Weissbier som denna. Visst är den grumlig, men om ni berättar om hur ni ska tappa upp den (häll upp två tredjedelar och skaka om resten av innehållet i flaska och häll över det sista), då kanske ni kan uppskatta ölet mer för sitt annorlunda utseende och höja ett och annat ögonbryn på festen.
Detta är ett ljust öl, grumligt men det var lättdrucket. Det luktar inte som ett vanligt lager men det är för att detta inte är ett vanligt lager. Om ni inte har druckit ett Weissbier förut då kanske en Hoegaarden skulle passa er perfekt.
Jag vet inte om jag ska ödsla fler textrader åt detta öl, antagligen bör jag inte göra det. Dels strömmade Distant Lights ut ur högtalarna men nu drar Andreas på med "Things Fall Apart" och det är dags att summera denna recension: Grumligt ljust öl som inte smakar som lager.
"You're now in tune to the legendary sound of the foundation, (it's the next movement)"
Bryggeri: Hoegaarden
Ursprung: Belgien, Flandern
Utseende: Grumligt gul
Volymprocent: 4.9%
Format: Flaska 33 ml
Konsumerades: Gröndal, 29:e augusti klockan 19:48
Äntligen dags för ett nytt öltest och vi återkommer till recensionerna på ett storslaget och onyktert sätt med ett Weissbier från Hoegaarden.
Hoegaarden är alltså orten där bryggeriet och ölen med samma namn har funnits sedan 1966. Samma område har varit känt för sitt "vita öl" enda sedan medeltiden. Bryggeriet Tomsin var det ledande bryggeriet i området fram till 1955 då det upphörde och lämnande ett stort hål efter sig. Tio år senare får mjölkbudet(!) Celis för sig att återuppliva traditionen. Han startade det nya bryggeriet på sitt höloft som fick namnet Hoegaarden. 1980 köpte Celis en gammal läskfabrik eller liknande som han gjorde om till bryggeri. Efter att bryggeriet eldhärjades 1985 erbjöd sig andra bryggerier att hjälpa till. Bryggeriet Interbrew kom till undsättning med ett lån och Celis kom att känna sig pressad att gradvis ändra receptet för att bli mer marknadsanpassat. Interbew tyckte inte om att Celis mixtrade med smaken på ölet vilket medförde att Celis sålde bryggeriet och flyttade till Austin, Texas! Celis bryggerier fortsätter nu att producera öl med orginalreceptet för Hoegaarden. Ölet som Celis brygger i Austin bryggs också antagligen aktivt fortfarande i Belgien även om kopplingarna mellan Celis och Interbew framstår som oklara.
Hur är det med smaken då? Till att börja med är det ett grumligt öl vilket kanske inte tilltalar er som bara konsumerar öl på fester och liknande. Men om ni skulle vilja tappa upp ett öl på en fest som är lite annorlunda, då skulle ni kunna prova en Weissbier som denna. Visst är den grumlig, men om ni berättar om hur ni ska tappa upp den (häll upp två tredjedelar och skaka om resten av innehållet i flaska och häll över det sista), då kanske ni kan uppskatta ölet mer för sitt annorlunda utseende och höja ett och annat ögonbryn på festen.
Detta är ett ljust öl, grumligt men det var lättdrucket. Det luktar inte som ett vanligt lager men det är för att detta inte är ett vanligt lager. Om ni inte har druckit ett Weissbier förut då kanske en Hoegaarden skulle passa er perfekt.
Jag vet inte om jag ska ödsla fler textrader åt detta öl, antagligen bör jag inte göra det. Dels strömmade Distant Lights ut ur högtalarna men nu drar Andreas på med "Things Fall Apart" och det är dags att summera denna recension: Grumligt ljust öl som inte smakar som lager.
"You're now in tune to the legendary sound of the foundation, (it's the next movement)"
fredag, februari 16, 2007
Kilkenny Irish Beer
Typ: Irish Red
Bryggeri: Guinness.
Ursprung: Irland.
Utseende: Ljus kopparbrun med viss röd ton.
Volymprocent: 4.3%
Format: 330ml
Konsumerades: den 16:e februari, kl. 19.23
Äntligen Fredag. Äntligen strömmar In a Silent Way ur högtalarna och äntligen skriver jag ett till inlägg om ett öl jag gillar. Den här gången är det en Kilkenny som finns i glaset.
Färgen på ölet är faktiskt lite åt det röda hållet, det står till och med "red" på etiketten. Och vilken etikett det är! Färgkombinationen bestående av beige, vinrött, guld och svart gör flaskan till en av de mest estetiska flaskor jag har sett hitills. Det står att ölet är bryggt i Kilkenny och i Dublin, Irland. Det står också att det ska serveras kylt och det får mig att tänka på om det här är en sådan klassisk ale eller om Irish Red Beer är något annorlunda.
Kilkenny (Cill Chainnigh) ligger i County Kilkenny, som ligger i södra delen av Irland. Hur var det nu med Irish Red Beer egentligen? Jo, det är en typ av ale som har sitt ursprung i Irland. Den lätt röda tonen har den fått från rostat korn och tillsammans med malten. Typiskt för denna öltyp är en låg alkoholhalt, jag vet att någon kommer att sucka över det, men det har sina fördelar. Röd ale smakar mycket mindre bittert än Engelskt ale och har en maltig och lite fruktig smak.
Kilkennyn framför mig har egenskaper som ett bra öl ska ha, framförallt smaken just för att den är lättdrucken men också färgen. Från och med nu kan man kanske ana om man dricker en Irish Red eller en engelsk ale om någon bara häller upp öl i ett glas utan att man får reda på vad det är för något. När det gäller skummet hänger det kvar ett bra tag efter man har hällt upp, för att sedan försvinna och sedan lämna en fin kant runt glaset vid öllinjen.
Jag rekommenderar Kilkenny till er som är intresserade av Irish Red.
Bryggeri: Guinness.
Ursprung: Irland.
Utseende: Ljus kopparbrun med viss röd ton.
Volymprocent: 4.3%
Format: 330ml
Konsumerades: den 16:e februari, kl. 19.23
Äntligen Fredag. Äntligen strömmar In a Silent Way ur högtalarna och äntligen skriver jag ett till inlägg om ett öl jag gillar. Den här gången är det en Kilkenny som finns i glaset.
Färgen på ölet är faktiskt lite åt det röda hållet, det står till och med "red" på etiketten. Och vilken etikett det är! Färgkombinationen bestående av beige, vinrött, guld och svart gör flaskan till en av de mest estetiska flaskor jag har sett hitills. Det står att ölet är bryggt i Kilkenny och i Dublin, Irland. Det står också att det ska serveras kylt och det får mig att tänka på om det här är en sådan klassisk ale eller om Irish Red Beer är något annorlunda.
Kilkenny (Cill Chainnigh) ligger i County Kilkenny, som ligger i södra delen av Irland. Hur var det nu med Irish Red Beer egentligen? Jo, det är en typ av ale som har sitt ursprung i Irland. Den lätt röda tonen har den fått från rostat korn och tillsammans med malten. Typiskt för denna öltyp är en låg alkoholhalt, jag vet att någon kommer att sucka över det, men det har sina fördelar. Röd ale smakar mycket mindre bittert än Engelskt ale och har en maltig och lite fruktig smak.
Kilkennyn framför mig har egenskaper som ett bra öl ska ha, framförallt smaken just för att den är lättdrucken men också färgen. Från och med nu kan man kanske ana om man dricker en Irish Red eller en engelsk ale om någon bara häller upp öl i ett glas utan att man får reda på vad det är för något. När det gäller skummet hänger det kvar ett bra tag efter man har hällt upp, för att sedan försvinna och sedan lämna en fin kant runt glaset vid öllinjen.
Jag rekommenderar Kilkenny till er som är intresserade av Irish Red.
tisdag, augusti 22, 2006
Timmermans Kriek
Typ: Lambic
Bryggeri: Timmermans
Ursprung: Itterbeek, Belgien
Utseende: Körsbärsrött (duh)
Volymprocent: 4,5%
Format: Flaska 250 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdag den 22:a augusti kl. 23.00
Detta är alltså ett öl som jästs ihop tillsammans med sura körsbär, som enligt tradition ska komma från Schaarbeek-området. Bryggare har dock börja ersätta de svårfunna Schaarbeek-körsbären med andra typer av körsbär, antingen delvis eller helt och hållet. Ordet Kriek är flamländska och betyder just "surt körsbär".
Lambic-öl i sig är spontanjästa öl och den jäst som används är en luftburen sådan, som sägs höra hemma i Bryssel. En tradtionell Kriek är väldigt sur och torr. Viss parallell tycker jag kan dras till den franska torra cidern, även om det skiljer i tillverkningsprocess, då den är just väldigt torr och inte alls söt som den svenska normativa cidern (förutom Astrakancidern då..). Vissa bryggerier tillsätter socker i slutstadiet av produktionen för att göra dom mindre intensiva och sura. Detta såklart för att det ska kunna sälja till en större kundkrets. Vissa använder även körsbärsjuice istället för körsbär, för att ytterligare förenkla processen. Detta resulterar oftast i en sämre produkt.
Jag sitter alltså här och dricker kolsyrad körsbärsjuice. Det är så det känns. Ur ett reklamglas från Kopparbergs Päroncider. Frukt ska ur fruktglas drickas.. Det är inte så äckligt jag hade räknat med. Ta några liter av det här, skiva i lite Carambole och du har en schysst bål. Visserligen lågprocentig sådan, men det finns ingen risk att nån kommer gnälla om att "det smakar för mycket spriiiiiit" och väljer sin Bacardi Breezer istället.
På ingredienslistan står det att det är 1,5% fläderjuice och 13,5% körsbärsjuice i. Flädern känner jag inte av. Men det smakar lite hallon utöver körsbären. Jag skulle nog kunna tänka mig att dricka det här igen, om man kyler det och du får något som liknar en söt cider, fast utan att bli för sockrig. Du kan alltså dricka fler än en. Min egen erfarenhet av just körsbärsdricka (Cherry Coke etc) är väl ganska nedslående, men detta tar lite revansch. Och jag har insett att Lambic faktiskt funkar, och att belgarna inte är så himla dåliga på att göra öl när allt kommer omkring.
Bryggeri: Timmermans
Ursprung: Itterbeek, Belgien
Utseende: Körsbärsrött (duh)
Volymprocent: 4,5%
Format: Flaska 250 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdag den 22:a augusti kl. 23.00
Detta är alltså ett öl som jästs ihop tillsammans med sura körsbär, som enligt tradition ska komma från Schaarbeek-området. Bryggare har dock börja ersätta de svårfunna Schaarbeek-körsbären med andra typer av körsbär, antingen delvis eller helt och hållet. Ordet Kriek är flamländska och betyder just "surt körsbär".
Lambic-öl i sig är spontanjästa öl och den jäst som används är en luftburen sådan, som sägs höra hemma i Bryssel. En tradtionell Kriek är väldigt sur och torr. Viss parallell tycker jag kan dras till den franska torra cidern, även om det skiljer i tillverkningsprocess, då den är just väldigt torr och inte alls söt som den svenska normativa cidern (förutom Astrakancidern då..). Vissa bryggerier tillsätter socker i slutstadiet av produktionen för att göra dom mindre intensiva och sura. Detta såklart för att det ska kunna sälja till en större kundkrets. Vissa använder även körsbärsjuice istället för körsbär, för att ytterligare förenkla processen. Detta resulterar oftast i en sämre produkt.
Jag sitter alltså här och dricker kolsyrad körsbärsjuice. Det är så det känns. Ur ett reklamglas från Kopparbergs Päroncider. Frukt ska ur fruktglas drickas.. Det är inte så äckligt jag hade räknat med. Ta några liter av det här, skiva i lite Carambole och du har en schysst bål. Visserligen lågprocentig sådan, men det finns ingen risk att nån kommer gnälla om att "det smakar för mycket spriiiiiit" och väljer sin Bacardi Breezer istället.
På ingredienslistan står det att det är 1,5% fläderjuice och 13,5% körsbärsjuice i. Flädern känner jag inte av. Men det smakar lite hallon utöver körsbären. Jag skulle nog kunna tänka mig att dricka det här igen, om man kyler det och du får något som liknar en söt cider, fast utan att bli för sockrig. Du kan alltså dricka fler än en. Min egen erfarenhet av just körsbärsdricka (Cherry Coke etc) är väl ganska nedslående, men detta tar lite revansch. Och jag har insett att Lambic faktiskt funkar, och att belgarna inte är så himla dåliga på att göra öl när allt kommer omkring.
Asahi
Typ: Premium Super Dry
Bryggeri: Asahi Breweries, Ltd
Ursprung: (Osaka) Tokyo, Japan
Utseende: Äppeljuice
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdagen den 22:a kl. 20.31
Asahi Breweries, Ltd. är baserat i Tokyo, Japan och för en liten beskrivning av japansk ölhistoria ber vi er att titta lite på recensionen av Sapporo där vi gav en liten redogörelse för hur den japanska ölmarknaden utvecklade sig under 1800- och 1900-talet. Tillbaka till recensionsölet. Osaka Beer Brewing Company grundades i November 1889, Asahi Beer introducerades i maj 1892 och Asahi Breweries, Ltd. etablerades i september 1949. När det gäller ölet vi ska recensera etablerades det mars 1987 då Asahi Super Dry blev en stor succé som medförde en revolution inom ölindustrin.
Asahin är lättdrucken men smakar mycket på något sätt, likt Sapporon doftar den på speciellt och känns inte alls som ett europeiskt öl. Denna premium lager smakar egentligen inte mycket alls men det är torrheten som är tricket, det är dess torrhet som etablerar känslan och smaken i munnen. Urban Laurin skriver i Lager, Ale & Porter och Andra Sorter från 2004 att ett öl som inte smakar så mycket innehåller färre kalorier än ett öl som smakar mycket. Vårt testöl är bryggt i Tjeckien, nu undrar ni kanske varför? Jo, 2000 startade Staropramen Brewery lokal production av Asahi i Tjeckien. Kanske var det Staropramens rykte, kvalité och varumärkesetablering som lockade Asahi Breweries att ta kontakt med dem.
Asahin är inte bara ett tilltalande öl utan det har även en tilltalande etikett. Svart text på silverbotten med röda inslag och text ger ett enhetligt intryck på flaskan och ett litet klistermärke på flaskhalsen bidrar till den enhetligheten. Flaskan pryds av Asahi glasmönster och båda klistermärkena visar upp sädesinslag.
Bryggeri: Asahi Breweries, Ltd
Ursprung: (Osaka) Tokyo, Japan
Utseende: Äppeljuice
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdagen den 22:a kl. 20.31
Asahi Breweries, Ltd. är baserat i Tokyo, Japan och för en liten beskrivning av japansk ölhistoria ber vi er att titta lite på recensionen av Sapporo där vi gav en liten redogörelse för hur den japanska ölmarknaden utvecklade sig under 1800- och 1900-talet. Tillbaka till recensionsölet. Osaka Beer Brewing Company grundades i November 1889, Asahi Beer introducerades i maj 1892 och Asahi Breweries, Ltd. etablerades i september 1949. När det gäller ölet vi ska recensera etablerades det mars 1987 då Asahi Super Dry blev en stor succé som medförde en revolution inom ölindustrin.
Asahin är lättdrucken men smakar mycket på något sätt, likt Sapporon doftar den på speciellt och känns inte alls som ett europeiskt öl. Denna premium lager smakar egentligen inte mycket alls men det är torrheten som är tricket, det är dess torrhet som etablerar känslan och smaken i munnen. Urban Laurin skriver i Lager, Ale & Porter och Andra Sorter från 2004 att ett öl som inte smakar så mycket innehåller färre kalorier än ett öl som smakar mycket. Vårt testöl är bryggt i Tjeckien, nu undrar ni kanske varför? Jo, 2000 startade Staropramen Brewery lokal production av Asahi i Tjeckien. Kanske var det Staropramens rykte, kvalité och varumärkesetablering som lockade Asahi Breweries att ta kontakt med dem.
Asahin är inte bara ett tilltalande öl utan det har även en tilltalande etikett. Svart text på silverbotten med röda inslag och text ger ett enhetligt intryck på flaskan och ett litet klistermärke på flaskhalsen bidrar till den enhetligheten. Flaskan pryds av Asahi glasmönster och båda klistermärkena visar upp sädesinslag.
Victoria Bitter
Typ: Lager
Bryggeri: Carlton & United Beverages LTD.
Ursprung: Australien
Utseende: Gyllene, äppelcideraktig
Volymprocent: 4,9 %
Format: Flaska 375 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdagen den 22:a augusti kl. 19:39
Victoria Bitter introducerades i mitten av 1960-talet genom en tv-kampanj som gjorde VBn till ett oerhört populärt öl i Australien. Australiensisk ölkultur kretsar kring mottot "Iskall öl med neutral smak i stora mängder", och numera har VBn det högsta marknadsvärdet av all öl i Australien, både på tapp och flaska. VBn bryggs av Carlton & United Beverages som är underordnat Foster's Group, som ligger bakom märket Foster. Under sommarmånaderna i Australien kan bryggeriet brygga och göra VBn mogen på 20 timmar(!) enbart för att kunna tillfredställa konsumenterna. Detta är något speciellt för Australien och vad vi har förstått är det ingenting Tyska och europeiska bryggerier behöver göra.
Hur är det med smaken då? Är VBn lättdrucken och vill vi ha mer? VBn är lättdrucken, den må heta "bitter" men det är inget problem för smaken. Andreas tycker att ölet är lättdrucket och det tycker även jag. VBn påminner mycket om Millern och har liknande kvalitéer, dock skulle jag vilja påstå att det finns en gnutta "bitter" i ölet och att det är lite mörkare än Millern, men att det bubblar på liknande sätt. Om man kyler VBn bör man kunna dricka en eller ett par flaskor utan att man direkt behöver anstränga sig.
Etiketten har med största sannolikhet en betydelse för Victoria Bitters framgångsrecept. Det står Victoria Bitter i vit text på en grön bakgrund och etiketten omges av en guldkant. Själva smeknamnet VB finns i mitten av klistermärket med svart text, guldskugga på vit botten och två röda områden ovanför och nedanför VB. Den är alltså enkel att läsa och enkel att känna igen, för det behövs inget 'vackrare' för att sälja öl under en stekhet sommar i Australien.
Bryggeri: Carlton & United Beverages LTD.
Ursprung: Australien
Utseende: Gyllene, äppelcideraktig
Volymprocent: 4,9 %
Format: Flaska 375 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdagen den 22:a augusti kl. 19:39
Victoria Bitter introducerades i mitten av 1960-talet genom en tv-kampanj som gjorde VBn till ett oerhört populärt öl i Australien. Australiensisk ölkultur kretsar kring mottot "Iskall öl med neutral smak i stora mängder", och numera har VBn det högsta marknadsvärdet av all öl i Australien, både på tapp och flaska. VBn bryggs av Carlton & United Beverages som är underordnat Foster's Group, som ligger bakom märket Foster. Under sommarmånaderna i Australien kan bryggeriet brygga och göra VBn mogen på 20 timmar(!) enbart för att kunna tillfredställa konsumenterna. Detta är något speciellt för Australien och vad vi har förstått är det ingenting Tyska och europeiska bryggerier behöver göra.
Hur är det med smaken då? Är VBn lättdrucken och vill vi ha mer? VBn är lättdrucken, den må heta "bitter" men det är inget problem för smaken. Andreas tycker att ölet är lättdrucket och det tycker även jag. VBn påminner mycket om Millern och har liknande kvalitéer, dock skulle jag vilja påstå att det finns en gnutta "bitter" i ölet och att det är lite mörkare än Millern, men att det bubblar på liknande sätt. Om man kyler VBn bör man kunna dricka en eller ett par flaskor utan att man direkt behöver anstränga sig.
Etiketten har med största sannolikhet en betydelse för Victoria Bitters framgångsrecept. Det står Victoria Bitter i vit text på en grön bakgrund och etiketten omges av en guldkant. Själva smeknamnet VB finns i mitten av klistermärket med svart text, guldskugga på vit botten och två röda områden ovanför och nedanför VB. Den är alltså enkel att läsa och enkel att känna igen, för det behövs inget 'vackrare' för att sälja öl under en stekhet sommar i Australien.
fredag, juli 21, 2006
Jever
Typ: Pilsner
Bryggeri: Friesische Brauhaus
Ursprung: Jever, Tyskland
Utseende: Guldig
Volymprocent: 4,9%
Format: 330ml
Konsumerades:, den 21:a juli :e kl. 20.42
Jag letade upp ett öl som skulle vara likt Singhan jag skrev om tidigare och jag fann ett öl med liknande beska men som inte gav en liknande upplevelse och smak vid provning.
Bryggeriet Friesische Brauhaus grundades 1848 i den tyska orten Jever och tillhör numera Dortmunder Brau & Brunnen-Gruppe som ingår i Dr. Oetker-gruppen som är en tysk livsmedelskoncern. Pilsner är en "pale lager" vilket innebär att den tillhör gyllene ölsorter och innehåller mycket kolsyra och är riktigt bitter med en accentuerad ton av humle.
Jag tror att jag har kommit fram till att det är inslaget av humlen som jag inte gillar med Jevern och pilsner överhuvudtaget. Jevern är också riktigt besk och jag får en vag känsla av att jag skulle missta Jevern för en mörk Staropramen(?), vilket är konstigt för det är väl den ljusa Staropramen som borde likna Jevern. Eftersmaken påminner direkt om just en Staropramen men vid närmare eftertanke inser jag att det är beskan och lukten som jag reagerar mest på. Lukten är en sådan där riktigt klassisk öldoft för mig, den luktar öl som en del ljusa öltyper bara gör vilket inte tilltalar mig. Det måste vara humlen. Jag får inte samma känsla för Jevern som jag fick för Singhan, den är besk men lukten tar ned betyget även om eftersmaken är ok. Jag skulle dock inte dricka det här ölet igen, det måste bero på lukten för den ger mig dåliga vibbar och ger mig viljan att ställa ned glaset och dricka något annat. Tysk bitterhet verkar inte vara min grej.
När det gäller andra anmärkningar skummar ölet mycket i början för att sedan dra sig tillbaka till en liten hinna ovanpå ölet. Ölet kommer i en grön flaska med en etikett som bär Jever i grön text på guldbakgrund.
Bryggeri: Friesische Brauhaus
Ursprung: Jever, Tyskland
Utseende: Guldig
Volymprocent: 4,9%
Format: 330
Konsumerades:
Bryggeriet Friesische Brauhaus grundades 1848 i den tyska orten Jever och tillhör numera Dortmunder Brau & Brunnen-Gruppe som ingår i Dr. Oetker-gruppen som är en tysk livsmedelskoncern. Pilsner är en "pale lager" vilket innebär att den tillhör gyllene ölsorter och innehåller mycket kolsyra och är riktigt bitter med en accentuerad ton av humle.
Jag tror att jag har kommit fram till att det är inslaget av humlen som jag inte gillar med Jevern och pilsner överhuvudtaget. Jevern är också riktigt besk och jag får en vag känsla av att jag skulle missta Jevern för en mörk Staropramen(?), vilket är konstigt för det är väl den ljusa Staropramen som borde likna Jevern. Eftersmaken påminner direkt om just en Staropramen men vid närmare eftertanke inser jag att det är beskan och lukten som jag reagerar mest på. Lukten är en sådan där riktigt klassisk öldoft för mig, den luktar öl som en del ljusa öltyper bara gör vilket inte tilltalar mig. Det måste vara humlen. Jag får inte samma känsla för Jevern som jag fick för Singhan, den är besk men lukten tar ned betyget även om eftersmaken är ok. Jag skulle dock inte dricka det här ölet igen, det måste bero på lukten för den ger mig dåliga vibbar och ger mig viljan att ställa ned glaset och dricka något annat. Tysk bitterhet verkar inte vara min grej.
När det gäller andra anmärkningar skummar ölet mycket i början för att sedan dra sig tillbaka till en liten hinna ovanpå ölet. Ölet kommer i en grön flaska med en etikett som bär Jever i grön text på guldbakgrund.
lördag, juli 01, 2006
Singha
Typ: Premium Lager
Bryggeri: Boon Rawd Brewery CO., LTD.
Ursprung: Bangkok, Thailand
Utseende: extremt ljust med lite skum
Volymprocent: 6%
Format: 330ml
Konsumerades:den 1:a juli 2006, kl. 22.50
Boon Rawd Brewery grundades i Thailand 1933 av Phraya Bhirom Bhakdi och är Thailands första och största bryggare. På Singha-flaskans hals finns en etikett där det står "by royal permission, Thai Beer" och när man kollar upp varför det står så hittar man kopplingar till thailändska kungen HM King Rama VII. Det är inte klart för mig hur kungadömet historiskt kopplas till Boon Rawd, men att kungadömet tillåter produktionen av Singha står ju där på etiketten på flaskhalsen. När det gäller produktionen har Boon Rawd en årlig produktion på runt åttahundra miljoner liter vilket är en hel del! Boon Rawd har i dagsläget tre stycken bryggerier och sex vatten- och läskfabriker och dess distributionsnätverk breder ut sig internationellt i trettiosex olika länder. Boon Rawd producerar Singha Beer, Singha Soda Water, Singha Water, Leo Beer, Thai Beer, och Moshi Green Tea. Boon Rawd expanderade 1994 då de köpte de två tyska bryggerier i Hartmannsdorf och Mittweida som nu producerar Singha för Europa.
Om Millern var ljusgul så är Singha extremt ljusgul, man kan nästan skriva att ölet är mer ljust än gult. När det gäller smaken är det speciellt beskan som bör nämnas, för ölet är lättdrucket, trots att det är på 6 volymprocent, men det har en distinkt beska som sitter i bra i eftersmaken utan att ta över. Beskan blir inte påträngande utan den ligger kvar i munnen på ett bra sätt och gör det länge. Jag undrar om man kan känna på smaken om ett öl är från t.ex. Asien eller Europa och jag ska försöka nysta lite i den frågan framöver. Varför? Jo, för Singha har en distinkt beska som jag tror är olik andra europeiska märken. Jag tycker inte om beskan hos vissa suspekta svenska märken, men Singha funkar ju alldeles utmärkt. När det gäller skummet så är det ingen imponerande syn, utan det ligger som en tunn hinna på ölets yta, nästan obefintligt alltså. Något som är mer imponerande är etiketten och dess design, all text är i guld mot en vit bakgrund - en thailändsk drake/gud i guld pryder framsidan och flankeras av sädeslag på en streckad solbakgrund. Som jag skrev tidigare finns det även ett sorts sigill på flaskhalsen där det thailändska kungahuset tillåter det thailändska ölet.
Jag kommer definitivt att dricka det här ölet igen. Om den japanska kulturen tilltalar mig så tilltalar den thailändska kulturen mig minst lika mycket, vilket medför att Singha är aktuellt om smaken håller måttet. Jag tycker om det här ölet och det kommer att vara en bra referens när man ska jämföra olika typer av beska och eftersmak.
Singha uttalas 'singh'.
Bryggeri: Boon Rawd Brewery CO., LTD.
Ursprung: Bangkok, Thailand
Utseende: extremt ljust med lite skum
Volymprocent: 6%
Format: 330
Konsumerades:
Boon Rawd Brewery grundades i Thailand 1933 av Phraya Bhirom Bhakdi och är Thailands första och största bryggare. På Singha-flaskans hals finns en etikett där det står "by royal permission, Thai Beer" och när man kollar upp varför det står så hittar man kopplingar till thailändska kungen HM King Rama VII. Det är inte klart för mig hur kungadömet historiskt kopplas till Boon Rawd, men att kungadömet tillåter produktionen av Singha står ju där på etiketten på flaskhalsen. När det gäller produktionen har Boon Rawd en årlig produktion på runt åttahundra miljoner liter vilket är en hel del! Boon Rawd har i dagsläget tre stycken bryggerier och sex vatten- och läskfabriker och dess distributionsnätverk breder ut sig internationellt i trettiosex olika länder. Boon Rawd producerar Singha Beer, Singha Soda Water, Singha Water, Leo Beer, Thai Beer, och Moshi Green Tea. Boon Rawd expanderade 1994 då de köpte de två tyska bryggerier i Hartmannsdorf och Mittweida som nu producerar Singha för Europa.
Om Millern var ljusgul så är Singha extremt ljusgul, man kan nästan skriva att ölet är mer ljust än gult. När det gäller smaken är det speciellt beskan som bör nämnas, för ölet är lättdrucket, trots att det är på 6 volymprocent, men det har en distinkt beska som sitter i bra i eftersmaken utan att ta över. Beskan blir inte påträngande utan den ligger kvar i munnen på ett bra sätt och gör det länge. Jag undrar om man kan känna på smaken om ett öl är från t.ex. Asien eller Europa och jag ska försöka nysta lite i den frågan framöver. Varför? Jo, för Singha har en distinkt beska som jag tror är olik andra europeiska märken. Jag tycker inte om beskan hos vissa suspekta svenska märken, men Singha funkar ju alldeles utmärkt. När det gäller skummet så är det ingen imponerande syn, utan det ligger som en tunn hinna på ölets yta, nästan obefintligt alltså. Något som är mer imponerande är etiketten och dess design, all text är i guld mot en vit bakgrund - en thailändsk drake/gud i guld pryder framsidan och flankeras av sädeslag på en streckad solbakgrund. Som jag skrev tidigare finns det även ett sorts sigill på flaskhalsen där det thailändska kungahuset tillåter det thailändska ölet.
Jag kommer definitivt att dricka det här ölet igen. Om den japanska kulturen tilltalar mig så tilltalar den thailändska kulturen mig minst lika mycket, vilket medför att Singha är aktuellt om smaken håller måttet. Jag tycker om det här ölet och det kommer att vara en bra referens när man ska jämföra olika typer av beska och eftersmak.
Singha uttalas 'singh'.
Sapporo
Typ: Premium Lager
Bryggeri: Sapporo Breweries
Ursprung: Tokyo, Japan
Utseende: Ljusgul med få bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330ml
Konsumerades:den 1:a juli 2006, kl. 21.10
Det var dags att skriva om ölet Sapporo i bloggen. Jag gör som i mitt tidigare inlägg och börjar med att ge en kortare beskrivning av Sapporos historia.
Sapporo Premium Lager bryggs av Sapporo Breweries Limited som har sitt högkvarter i Ebisu, Tokyo men som härstammar från Japans femte största stad (sett till antalet invånare) vid namn Sapporo. Det var den tyskskolade bryggarjapanen Seibei Nakagawa som blev den första bryggmästaren i "Kaitakushi Brewery" i juni 1876, samma år kom den första Sapporo lagern. Sapporo bryggeriet privatiserades 1886 och blev hörnstenen i ölföretaget. 1887 etablerades "Japan Beer Brewery Company " i Ebisu, Tokyo och det bolaget producerade "Yebisu" och konkurerade med Sapporo, Osaka (nu Asahi) och Kirin vilket gjorde att de tre bryggerierna gick ihop i "DaiNippon Beer Company, Ltd" som fick monopol på den japanska ölmarknaden enda till efter andra världskriget. Efter 1949, splittrades det bolaget till bryggerierna Nippon och Asahi där Nippon återupptog produktion av Sapporo 1956 och 1964 ändrades bolagsnamnet till Sapporo Breweries. Själva ölet innehåller vatten, malt, korn och humle vilket inte kommer som någon större överraskning. Med den korta introduktionen hoppas jag ni undrar hur Sapporon smakar.
Flaskan till Sapporon ligger skönt i handen och ettiketten är avskalad, det står Sapporo i stora bokstäver och under den texten finns en stor stjärna som flankeras av sädeslag, alla dessa detaljer är guldfärgade mot svart bakgrund med japansk text i en vimpel under stjärnan. Ölet är ljusgult och påminner om Millern jag provade senast, men det finns flera skillnader. Det här ölet tycker jag har en annan typ av skum, skummet ligger kvar ett tag och försvinner långsamt och det skummar inte heller upp vad jag kan se. Sapporon har heller knappt några synliga bubblor, jag tycker att bubblorna mest sitter längs med kanterna mot glaset och är inte i rörelse på väg upp mot ytan. När man tar en munfull med öl känner man ingen annan specifik smak (t.ex. frukt) än en generell smak av öl. Det händer istället saker när man sedan efter att ha smakat på det lite i munnen sväljer det, det är lättdrucket men eftersmaken är både behaglig och är inte speciellt stark.
Kommer jag att dricka det här ölet igen? Ja, troligen kommer jag att göra det för jag tror att det kommer att vara ett bra referensöl när jag väl har provat andra japanska öl eller till och med andra lager, det är bra att ha en känsla för ett öl för att snabbare få en bild av hur andra öl är till smaken i munnen och eftersmaken. Nu kan det vara för att jag är intresserad av japansk kultur men det här ölet tilltalar mig och det kommer att få finnas med i repertoaren framöver.
Bryggeri: Sapporo Breweries
Ursprung: Tokyo, Japan
Utseende: Ljusgul med få bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330
Konsumerades:
Det var dags att skriva om ölet Sapporo i bloggen. Jag gör som i mitt tidigare inlägg och börjar med att ge en kortare beskrivning av Sapporos historia.
Sapporo Premium Lager bryggs av Sapporo Breweries Limited som har sitt högkvarter i Ebisu, Tokyo men som härstammar från Japans femte största stad (sett till antalet invånare) vid namn Sapporo. Det var den tyskskolade bryggarjapanen Seibei Nakagawa som blev den första bryggmästaren i "Kaitakushi Brewery" i juni 1876, samma år kom den första Sapporo lagern. Sapporo bryggeriet privatiserades 1886 och blev hörnstenen i ölföretaget. 1887 etablerades "Japan Beer Brewery Company " i Ebisu, Tokyo och det bolaget producerade "Yebisu" och konkurerade med Sapporo, Osaka (nu Asahi) och Kirin vilket gjorde att de tre bryggerierna gick ihop i "DaiNippon Beer Company, Ltd" som fick monopol på den japanska ölmarknaden enda till efter andra världskriget. Efter 1949, splittrades det bolaget till bryggerierna Nippon och Asahi där Nippon återupptog produktion av Sapporo 1956 och 1964 ändrades bolagsnamnet till Sapporo Breweries. Själva ölet innehåller vatten, malt, korn och humle vilket inte kommer som någon större överraskning. Med den korta introduktionen hoppas jag ni undrar hur Sapporon smakar.
Flaskan till Sapporon ligger skönt i handen och ettiketten är avskalad, det står Sapporo i stora bokstäver och under den texten finns en stor stjärna som flankeras av sädeslag, alla dessa detaljer är guldfärgade mot svart bakgrund med japansk text i en vimpel under stjärnan. Ölet är ljusgult och påminner om Millern jag provade senast, men det finns flera skillnader. Det här ölet tycker jag har en annan typ av skum, skummet ligger kvar ett tag och försvinner långsamt och det skummar inte heller upp vad jag kan se. Sapporon har heller knappt några synliga bubblor, jag tycker att bubblorna mest sitter längs med kanterna mot glaset och är inte i rörelse på väg upp mot ytan. När man tar en munfull med öl känner man ingen annan specifik smak (t.ex. frukt) än en generell smak av öl. Det händer istället saker när man sedan efter att ha smakat på det lite i munnen sväljer det, det är lättdrucket men eftersmaken är både behaglig och är inte speciellt stark.
Kommer jag att dricka det här ölet igen? Ja, troligen kommer jag att göra det för jag tror att det kommer att vara ett bra referensöl när jag väl har provat andra japanska öl eller till och med andra lager, det är bra att ha en känsla för ett öl för att snabbare få en bild av hur andra öl är till smaken i munnen och eftersmaken. Nu kan det vara för att jag är intresserad av japansk kultur men det här ölet tilltalar mig och det kommer att få finnas med i repertoaren framöver.
Miller
Typ: Genuine Draft
Bryggeri: Miller Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Ljusgul och mycket bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330ml
Konsumerades:, den 1:a juli 2006 kl. 00.27
Miller Genuine Draft (MGD) är ett Amerikanskt öl som faktiskt är värt att nämna i denna blogg, jag ska berätta varför nedanför men först kommer jag att ge en kortfattad redogörelse av ölets bakgrund.
Miller Brewing Companys historia sträcker sig tillbaka till 1855 då Frederick J. Miller grundade företaget och började brygga öl. Miller Brewing Company har sedan starten vuxit till USAs näst största ölbolag (världens sjunde största) med sju stora bryggerier runt om i Amerika. Varför är bryggeriet så stort? Jo, MBC äger och brygger minst femtio andra märken, det är imponerande. F.J. Miller kom från Tyskland och tog med sig sin passion för öl och slog sig ned i Milwaukee, Wisconsin 1855. Miller köpte "Plank Road Brewery" och etablerade snabbt Miller genom att använda malt och humle från regionen och jäst som han bar med sig från Tyskland, samma jäst som fortfarande härstammar från den jäst som Miller förde med sig från Tyskland. Den Miller som står framför mig innehåller maltkorn, maltsocker sirap, humle och vatten. När det gäller själva flaskan lade jag märke till en utstickande utsmyckning på flaskan där det står "Cold filtered". Jag funderade på vad det kunde innebära och tog reda på vad det var. Det visade sig att MGDn inte är pastoriserad (efter den franske vetenskapsmannen Louis Pasteur), dvs. den har ej hettats upp för att oskadliggöra bakterier, virus, mögel och jäst. Vad jag har förstått innebär "Cold Filtered" att MGDn går igenom följande steg innan man kan dricka ölet: Innan paketering går ölet igenom en serie av porösa keramiska filter, dessa filter tar bort orena element som kan förstöra ölets smak. Efter det skickas ölet till ett rent rum där det fylls på i rena och steriliserade flaskor och burkar och detta resulterar i opastoriserat öl som kan förvaras och fraktas utan att hållas nedkylt. Jag ska försöka beskriva hur ölet ser ut och hur det smakar.
Ölet är ljusgult i färgen och bubblar väldigt mycket, det är faktiskt rätt lätt att få ölet att skumma över om man inte är försiktig. Att ölet lätt skummar över och bubblar mycket ska tydligen vara en anmärkningsvärd sak med Millern men ölet är behagligt i munnen och eftersmaken är svag men distinkt. En Miller ska förslagsvis avnjutas riktigt kall efter en varm sommardag med bad ute i en skärgård nära dig. Det här är ett öl som inte smakar otroligt mycket men som har något som ändå tilltalar mig. Den är enkel att dricka och är svalkande utan att ta plats, den smakar inte vatten men den har speciella kvalitéer som gör att den är ett hyffsat sommaröl.
Då kan man undra varför jag troligen kommer att dricka många fler Miller. Jag ska försöka göra en sammanfattning för er att ha i åtanke nästa gång ni vill dricka ett ljust öl en varm sommardag. Ölet är svalkande, det fungerar riktigt bra på sommaren och det har en ölkaraktär (det beror på ölets historia och innehållet) som jag inte har påträffat tidigare. Om du av någon anledning inte har en öppnare i närheten är det bara att skruva av kapsylen vilket är en speciell detalj. Millern har även en estetiskt tilltalande flaska med en stilren etikett med en örn över logotypen, under den står det vilken typ av Miller det rör sig om och i snirklig font står det vad ölet bryggs på. Ett plus i kanten får Millern för att den på gott och ont omnämns i en låt från den legendariske och innovative Kool Keith. Här kommer de sista dräpande raderna och refräng i "Robert Perry":
Y'all still sportin' them jerseys, I got Tom laundry gear
Man bring the Stoli's Vanilla over here, girls floss the beer bellies
It ain't sexy drinkin' beer
Talk under the Cerwin Vegas
I'ma act like I can't understand your rap, man it's too loud
Foes are whack, I can't hear, watch the cops escort you out the club
Enjoy yourself, man you scared
Ain't nobody thinkin' about you let your shoulders rub
Youse a paranoid studio killer
Stayin home by the fireplace and drinkin' Miller
Women with fat ugly men sayin "Girl he is fine!"
Lookin at his fake jewelry shine
125th Street... yeah
125th Street (125th Street)
125th Street, Robert Perry (Robert Perry)
125th Street... (125th Street)
Yeah you'll see me walkin down - 125th Street
Bryggeri: Miller Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Ljusgul och mycket bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330
Konsumerades:
Miller Genuine Draft (MGD) är ett Amerikanskt öl som faktiskt är värt att nämna i denna blogg, jag ska berätta varför nedanför men först kommer jag att ge en kortfattad redogörelse av ölets bakgrund.
Miller Brewing Companys historia sträcker sig tillbaka till 1855 då Frederick J. Miller grundade företaget och började brygga öl. Miller Brewing Company har sedan starten vuxit till USAs näst största ölbolag (världens sjunde största) med sju stora bryggerier runt om i Amerika. Varför är bryggeriet så stort? Jo, MBC äger och brygger minst femtio andra märken, det är imponerande. F.J. Miller kom från Tyskland och tog med sig sin passion för öl och slog sig ned i Milwaukee, Wisconsin 1855. Miller köpte "Plank Road Brewery" och etablerade snabbt Miller genom att använda malt och humle från regionen och jäst som han bar med sig från Tyskland, samma jäst som fortfarande härstammar från den jäst som Miller förde med sig från Tyskland. Den Miller som står framför mig innehåller maltkorn, maltsocker sirap, humle och vatten. När det gäller själva flaskan lade jag märke till en utstickande utsmyckning på flaskan där det står "Cold filtered". Jag funderade på vad det kunde innebära och tog reda på vad det var. Det visade sig att MGDn inte är pastoriserad (efter den franske vetenskapsmannen Louis Pasteur), dvs. den har ej hettats upp för att oskadliggöra bakterier, virus, mögel och jäst. Vad jag har förstått innebär "Cold Filtered" att MGDn går igenom följande steg innan man kan dricka ölet: Innan paketering går ölet igenom en serie av porösa keramiska filter, dessa filter tar bort orena element som kan förstöra ölets smak. Efter det skickas ölet till ett rent rum där det fylls på i rena och steriliserade flaskor och burkar och detta resulterar i opastoriserat öl som kan förvaras och fraktas utan att hållas nedkylt. Jag ska försöka beskriva hur ölet ser ut och hur det smakar.
Ölet är ljusgult i färgen och bubblar väldigt mycket, det är faktiskt rätt lätt att få ölet att skumma över om man inte är försiktig. Att ölet lätt skummar över och bubblar mycket ska tydligen vara en anmärkningsvärd sak med Millern men ölet är behagligt i munnen och eftersmaken är svag men distinkt. En Miller ska förslagsvis avnjutas riktigt kall efter en varm sommardag med bad ute i en skärgård nära dig. Det här är ett öl som inte smakar otroligt mycket men som har något som ändå tilltalar mig. Den är enkel att dricka och är svalkande utan att ta plats, den smakar inte vatten men den har speciella kvalitéer som gör att den är ett hyffsat sommaröl.
Då kan man undra varför jag troligen kommer att dricka många fler Miller. Jag ska försöka göra en sammanfattning för er att ha i åtanke nästa gång ni vill dricka ett ljust öl en varm sommardag. Ölet är svalkande, det fungerar riktigt bra på sommaren och det har en ölkaraktär (det beror på ölets historia och innehållet) som jag inte har påträffat tidigare. Om du av någon anledning inte har en öppnare i närheten är det bara att skruva av kapsylen vilket är en speciell detalj. Millern har även en estetiskt tilltalande flaska med en stilren etikett med en örn över logotypen, under den står det vilken typ av Miller det rör sig om och i snirklig font står det vad ölet bryggs på. Ett plus i kanten får Millern för att den på gott och ont omnämns i en låt från den legendariske och innovative Kool Keith. Här kommer de sista dräpande raderna och refräng i "Robert Perry":
Y'all still sportin' them jerseys, I got Tom laundry gear
Man bring the Stoli's Vanilla over here, girls floss the beer bellies
It ain't sexy drinkin' beer
Talk under the Cerwin Vegas
I'ma act like I can't understand your rap, man it's too loud
Foes are whack, I can't hear, watch the cops escort you out the club
Enjoy yourself, man you scared
Ain't nobody thinkin' about you let your shoulders rub
Youse a paranoid studio killer
Stayin home by the fireplace and drinkin' Miller
Women with fat ugly men sayin "Girl he is fine!"
Lookin at his fake jewelry shine
125th Street... yeah
125th Street (125th Street)
125th Street, Robert Perry (Robert Perry)
125th Street... (125th Street)
Yeah you'll see me walkin down - 125th Street
torsdag, juni 22, 2006
Brahma
Typ: Lager
Bryggeri: Ambev (En del av belgiska Interbrew)
Ursprung: Rio De Janeiro, Brasilien (Bryggs i Belgien)
Utseende: Äppejuice
Volymprocent: 4,8%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdag den 22:a juni kl. 23:30
Första gången jag smakade Brahma var på Vampire Lounge. Det var ingen direkt hit. Och det är fortfarande ingen hit. Jag uppfattar en väldigt svag lukt av tjära. När jag tar en slurk till, så (inbillar jag mig säkert) smakar det också svagt av tjära. Och nu när jag då är nykter så kan jag fastslå att jag inte kommer köpa Brahma igen.
Tydligen så dricker genomsnitts-brasilianaren 47 liter öl om året. Leder gör tjeckerna på 157 liter per år. Inte så konstigt när ölen är så billig och god. Den största producenten av öl i Brasilien heter Ambev (som står för American Beverage) och dom kontrollerar mer än hälften av den brasilianska ölmarknaden. I och med att de gick in i den belgiska dryckesproducenten Interbrew så bildades den största ölproducenten i världen. Ambev brygger även Skol (som är det största märket i Brasilien) och Antarctica. Andra märken som tävlar om att leda ölförsäljningen i Brasilien är Kaiser, Bohemia och Shin. Bohemia är för övrigt det äldsta öl som fortfarande produceras, det har producerats sen 1854. Det finns även en hel del öl som är både nationella och regionala, men har mindre koll på dessa. Nämnas bör att brassarna är väldigt svaga för både öl och vackra kvinnor. Därför kombineras detta väldigt ofta..
Det är nu Midsommarafton! Ta det lugnt med nubben..
Bryggeri: Ambev (En del av belgiska Interbrew)
Ursprung: Rio De Janeiro, Brasilien (Bryggs i Belgien)
Utseende: Äppejuice
Volymprocent: 4,8%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdag den 22:a juni kl. 23:30
Första gången jag smakade Brahma var på Vampire Lounge. Det var ingen direkt hit. Och det är fortfarande ingen hit. Jag uppfattar en väldigt svag lukt av tjära. När jag tar en slurk till, så (inbillar jag mig säkert) smakar det också svagt av tjära. Och nu när jag då är nykter så kan jag fastslå att jag inte kommer köpa Brahma igen.
Tydligen så dricker genomsnitts-brasilianaren 47 liter öl om året. Leder gör tjeckerna på 157 liter per år. Inte så konstigt när ölen är så billig och god. Den största producenten av öl i Brasilien heter Ambev (som står för American Beverage) och dom kontrollerar mer än hälften av den brasilianska ölmarknaden. I och med att de gick in i den belgiska dryckesproducenten Interbrew så bildades den största ölproducenten i världen. Ambev brygger även Skol (som är det största märket i Brasilien) och Antarctica. Andra märken som tävlar om att leda ölförsäljningen i Brasilien är Kaiser, Bohemia och Shin. Bohemia är för övrigt det äldsta öl som fortfarande produceras, det har producerats sen 1854. Det finns även en hel del öl som är både nationella och regionala, men har mindre koll på dessa. Nämnas bör att brassarna är väldigt svaga för både öl och vackra kvinnor. Därför kombineras detta väldigt ofta..
Det är nu Midsommarafton! Ta det lugnt med nubben..
måndag, juni 19, 2006
Carlsberg Non Alcoholic
Typ: Lager
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark (Bryggs i Feldschlösschen, Schweiz)
Utseende: Klassiskt ljust lager
Volymprocent: 0,5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, söndagen den 19:e juni kl. 22:30
Carlsberg hävdar att detta är "Ett öl som smakar som ett riktigt öl och ser ut som ett riktigt öl". Dom har bara rätt till hälften och det gäller utseendet. För det smakar inte riktig öl. Jag föredrar nog en pissljummen Sol istället framför det här, och då är det fara o färde. Jag måste erkänna att jag är ganska besviken. Sista mötet jag hade med ett alkoholfritt öl var nere i Portugal förra sommaren. Då drack jag och polaren ett grymt bra öl som höll samma smak både som alkholfritt som starköl. Där var det istället deras lime-berikade starkbärs som inte gick att dricka. Tyvärr har Systembolaget tagit bort Superbock ur beställningssortimentet.
Jag har två flaskor kvar hemma, jag köpte fyra av nån anledning. Men det blir väl till att dricka upp dom och se om nåt har hänt på 24 timmar.
PS. Nåt har hänt. Det smakar en aning bättre. Antagligen för att det är +4C. Och jag föredrar numer en flaska Carlsberg Non-Alcoholic före en pissljummen Sol med lime i. DS
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark (Bryggs i Feldschlösschen, Schweiz)
Utseende: Klassiskt ljust lager
Volymprocent: 0,5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, söndagen den 19:e juni kl. 22:30
Carlsberg hävdar att detta är "Ett öl som smakar som ett riktigt öl och ser ut som ett riktigt öl". Dom har bara rätt till hälften och det gäller utseendet. För det smakar inte riktig öl. Jag föredrar nog en pissljummen Sol istället framför det här, och då är det fara o färde. Jag måste erkänna att jag är ganska besviken. Sista mötet jag hade med ett alkoholfritt öl var nere i Portugal förra sommaren. Då drack jag och polaren ett grymt bra öl som höll samma smak både som alkholfritt som starköl. Där var det istället deras lime-berikade starkbärs som inte gick att dricka. Tyvärr har Systembolaget tagit bort Superbock ur beställningssortimentet.
Jag har två flaskor kvar hemma, jag köpte fyra av nån anledning. Men det blir väl till att dricka upp dom och se om nåt har hänt på 24 timmar.
PS. Nåt har hänt. Det smakar en aning bättre. Antagligen för att det är +4C. Och jag föredrar numer en flaska Carlsberg Non-Alcoholic före en pissljummen Sol med lime i. DS
Etiketter:
0%,
alkoholfritt,
carlsberg,
danmark,
lager
torsdag, maj 18, 2006
Carlsberg Carls Porter
Typ: Imperial Stout
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark
Utseende: Nattsvart
Volymprocent: 7,8%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdag den 18:e maj kl. 22.45
God fyldig smag med god bitterhed. Och jag håller med. För så långt sträcker sig min förståelse för danska så jag kan översätta det. Det här ska som de flesta andra stout drickas till en chokladdessert eller liknande. Hög volymprocent i stouten kräver desto högre procent av mängden kakao i chokladen. Den smakar lite åt det hållet och sätta tänderna i en brownie eller nåt vore ganska schysst nu. I got the munchies.
Som all stout är det knappast förfestarmaterial utan kräver sitt lugn. Det är helt enkelt inte mängddricka. Eftersmaken hänger med ett tag men det är inte nåt som är störande. Vi har inte riktigt koll på om detta går att köpa via beställning på Systembolaget, och det kanske är inte värt att köpa det därifrån heller. Men jag kommer nog köpa några flaskor om jag kommer ner till Köpenhamn igen.
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark
Utseende: Nattsvart
Volymprocent: 7,8%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdag den 18:e maj kl. 22.45
God fyldig smag med god bitterhed. Och jag håller med. För så långt sträcker sig min förståelse för danska så jag kan översätta det. Det här ska som de flesta andra stout drickas till en chokladdessert eller liknande. Hög volymprocent i stouten kräver desto högre procent av mängden kakao i chokladen. Den smakar lite åt det hållet och sätta tänderna i en brownie eller nåt vore ganska schysst nu. I got the munchies.
Som all stout är det knappast förfestarmaterial utan kräver sitt lugn. Det är helt enkelt inte mängddricka. Eftersmaken hänger med ett tag men det är inte nåt som är störande. Vi har inte riktigt koll på om detta går att köpa via beställning på Systembolaget, och det kanske är inte värt att köpa det därifrån heller. Men jag kommer nog köpa några flaskor om jag kommer ner till Köpenhamn igen.
Etiketter:
7%,
carlsberg,
danmark,
imperial stout
Carlsberg Elephant Beer
Typ: Lager
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark
Utseende: Som äppeljuice
Volymprocent: 7.2%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdagen den 18:e maj kl. 22.00
Den smått klassiska elefantölen har till slut hittat till denna enkla boning. Skälet till detta är ett danmarksbesök som skedde förra helgen. I ren desperation, vid sista avfarten innan bron, finns det en undanskymd lagerlokal där dom säljer alkohol ganska billigt. Och för att inte åka från Danmark helt tomhänt så slet jag åt mig en vinare och ett sexpack med blandade Carlsbergsflaskor som komiskt nog satts i en pappförpackning från Tuborg. Det visade sig innehålla allt från Lager och Porter till Elefantöl.
Det märks att det är stark lager på något sätt. Det luktar jäst (Carlsbergensis anyone?) som antagligen vilken annan normal lager som helst som överstiger 6%. Jag grimaserar när jag dricker det här, och eftersmaken ligger kvar alldeles för länge. Jag tror inte ens att jag kommer dricka upp resten.
Talk to the wrist, 'cause you just got dissed. Grymt nödrim men ack så beskrivande och sarkastiskt nog att förklara min ståndpunkt. Daniel får fylla på om han vill ändra nåt.
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark
Utseende: Som äppeljuice
Volymprocent: 7.2%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdagen den 18:e maj kl. 22.00
Den smått klassiska elefantölen har till slut hittat till denna enkla boning. Skälet till detta är ett danmarksbesök som skedde förra helgen. I ren desperation, vid sista avfarten innan bron, finns det en undanskymd lagerlokal där dom säljer alkohol ganska billigt. Och för att inte åka från Danmark helt tomhänt så slet jag åt mig en vinare och ett sexpack med blandade Carlsbergsflaskor som komiskt nog satts i en pappförpackning från Tuborg. Det visade sig innehålla allt från Lager och Porter till Elefantöl.
Det märks att det är stark lager på något sätt. Det luktar jäst (Carlsbergensis anyone?) som antagligen vilken annan normal lager som helst som överstiger 6%. Jag grimaserar när jag dricker det här, och eftersmaken ligger kvar alldeles för länge. Jag tror inte ens att jag kommer dricka upp resten.
Talk to the wrist, 'cause you just got dissed. Grymt nödrim men ack så beskrivande och sarkastiskt nog att förklara min ståndpunkt. Daniel får fylla på om han vill ändra nåt.
Murphy's Irish Stout
Typ: Irish Stout
Bryggeri: Murphy's
Ursprung: Cork, Irland
Utseende: Nattsvart och mycket skum
Volymprocent: 4%
Format:Pint
Konsumerades:O´Learys, den 18:e maj kl. 20.55
Jag tog tricken in till O´learys vid Rådhuset för att möta upp med Andreas och ta en öl. Jag hade tänkt att dricka minst en öl och efter ett litet rådslag med Andreas valde jag till sist en Murphy's Irish Stout på tapp.
Murphy's bryggeri ligger i Cork (nu ryser anhängare av en viss fotbollsklubb i Stockholm ;)) där det har bryggts öl allt sedan
Irländarna kan sin sak för det här föll mig i smaken. Den är relativt svag, vilket är något jag brukar ta reda på först av allt, men jag har märkt att smaken inte förändras avsevärt i förhållande till hur stark stouten är. Jag undrar om jag verkligen inte generaliserar för mycket, men jag tror iallfall att jag ska försöka bortse från styrkan i de stout jag kommer att prova framöver. Murphy's var lättdrucken, jag påstår att om man inte har provat en stout förut, då borde man prova en Murphy's.
En annan sak jag tyckte om med den var skummet, det här är det första testölet som någon av oss har provat som faktiskt har hyffsade "skumgardiner". Skumgardiner är en term för skumkanten som uppstår på sidan av glaset efter att man har druckit, därav namnet på bloggen, och man kan även säga att man kan få en känsla för om ölet är av bra kvalité genom att titta på hur "gardinerna" som finns kvar på glaskanten ser ut efter att man har tagit sig några klunkar.
"Kan jag be och få en stor stout tack!"
Bryggeri: Murphy's
Ursprung: Cork, Irland
Utseende: Nattsvart och mycket skum
Volymprocent: 4%
Format:
Konsumerades:
Jag tog tricken in till O´learys vid Rådhuset för att möta upp med Andreas och ta en öl. Jag hade tänkt att dricka minst en öl och efter ett litet rådslag med Andreas valde jag till sist en Murphy's Irish Stout på tapp.
Murphy's bryggeri ligger i Cork (nu ryser anhängare av en viss fotbollsklubb i Stockholm ;)) där det har bryggts öl allt sedan
Irländarna kan sin sak för det här föll mig i smaken. Den är relativt svag, vilket är något jag brukar ta reda på först av allt, men jag har märkt att smaken inte förändras avsevärt i förhållande till hur stark stouten är. Jag undrar om jag verkligen inte generaliserar för mycket, men jag tror iallfall att jag ska försöka bortse från styrkan i de stout jag kommer att prova framöver. Murphy's var lättdrucken, jag påstår att om man inte har provat en stout förut, då borde man prova en Murphy's.
En annan sak jag tyckte om med den var skummet, det här är det första testölet som någon av oss har provat som faktiskt har hyffsade "skumgardiner". Skumgardiner är en term för skumkanten som uppstår på sidan av glaset efter att man har druckit, därav namnet på bloggen, och man kan även säga att man kan få en känsla för om ölet är av bra kvalité genom att titta på hur "gardinerna" som finns kvar på glaskanten ser ut efter att man har tagit sig några klunkar.
"Kan jag be och få en stor stout tack!"
söndag, april 30, 2006
Slottskällans Imperial Stout
Typ: Stout
Bryggeri: Slottskällans Bryggeri
Ursprung: Uppsala, Sverige
Utseende: Svart / Brunaktig
Volymprocent: 9%
Format: 330 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 29:e april kl. 21.30
Denna stout kommer från Slottskällans Bryggeri i Uppsala och det visade sig finnas starka traditioner knutna till just Imperial Stout. Det var britterna som under 1700-talet exporterade öl till östersjöländerna och de var tvungna att brygga ölet extra starkt för att klara de långa sjöresorna.
Slottskällans stout luktar en aning bränt och har en kombination av humle och sötma som gör att den känns lättdrucken. Ölet ska innehålla smak och även doft av torkad frukt, chocklad och kaffe - chockladtonen är nog det jag anar främst av allt vid detta tillfälle (men då tycker jag mycket om mörk choklad också). Man får även en volymprocent på hela nio procent(!), vilket antagligen beror på den långa frakten från Uppsala till Stockholm.
Ölet visar sig kunna lagras i många år, någonting jag inte visste om förrän vi/jag tog reda på det igår. Jag undrar hur det fungerar att lagra en stout - kan den stå kylskåpskallt i upprätt/liggande läge i flera års tid eller krävs det någon annan typ av lagringsutrymme? Vi får återkomma med information vid ett senare tillfälle.
Jag tycker om det här ölet, det ger en bra eftersmak och kommer i en flaska med anspråkslös ettikett. Andreas kommer att få dricka det här ölet vid ett annat tillfälle helt klart.
Bryggeri: Slottskällans Bryggeri
Ursprung: Uppsala, Sverige
Utseende: Svart / Brunaktig
Volymprocent: 9%
Format: 330 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 29:e april kl. 21.30
Denna stout kommer från Slottskällans Bryggeri i Uppsala och det visade sig finnas starka traditioner knutna till just Imperial Stout. Det var britterna som under 1700-talet exporterade öl till östersjöländerna och de var tvungna att brygga ölet extra starkt för att klara de långa sjöresorna.
Slottskällans stout luktar en aning bränt och har en kombination av humle och sötma som gör att den känns lättdrucken. Ölet ska innehålla smak och även doft av torkad frukt, chocklad och kaffe - chockladtonen är nog det jag anar främst av allt vid detta tillfälle (men då tycker jag mycket om mörk choklad också). Man får även en volymprocent på hela nio procent(!), vilket antagligen beror på den långa frakten från Uppsala till Stockholm.
Ölet visar sig kunna lagras i många år, någonting jag inte visste om förrän vi/jag tog reda på det igår. Jag undrar hur det fungerar att lagra en stout - kan den stå kylskåpskallt i upprätt/liggande läge i flera års tid eller krävs det någon annan typ av lagringsutrymme? Vi får återkomma med information vid ett senare tillfälle.
Jag tycker om det här ölet, det ger en bra eftersmak och kommer i en flaska med anspråkslös ettikett. Andreas kommer att få dricka det här ölet vid ett annat tillfälle helt klart.
Etiketter:
9%,
imperial stout,
Sverige
lördag, april 29, 2006
Samuel Adams Boston Lager
Typ: Lager
Bryggeri: Boston Beer Company
Ursprung: Boston, USA
Utseende: Bärnsten
Volymprocent: 4,8%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 29:e maj kl. 22.36
Ännu ett amerikanskt öl till slaktning! Det jag druckit av Sam Adams förut har inte övertygat, men det här ölet är faktiskt drickbart. Och till en början luktade till och med öl. Med tio milliliter kvar så tycker jag att det luktar lika mycket som de vi tidigare druckit, det vill säga väldigt lite. Det ska passa till smakrika fisk- och kötträtter. Nu har vi inte några sådana rätter, och vi tänker inte ge oss in på Cheetos-påsen igen så det får vänta till framtiden.
För en gångs skull så har jag här ett amerikanskt öl som jag antagligen skulle kunna tänka mig att ta med till en fest. Jag brukar vara ganska bra på att blanda upp ölvarianterna jag köper till förfester, precis så som vi har gjort nu. Visserligen är det ingen förfest, det är mer ett bra sätt att umgås. Och nu är det snart min tur att spela nästa match i Fight Night 3.
Bryggeri: Boston Beer Company
Ursprung: Boston, USA
Utseende: Bärnsten
Volymprocent: 4,8%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 29:e maj kl. 22.36
Ännu ett amerikanskt öl till slaktning! Det jag druckit av Sam Adams förut har inte övertygat, men det här ölet är faktiskt drickbart. Och till en början luktade till och med öl. Med tio milliliter kvar så tycker jag att det luktar lika mycket som de vi tidigare druckit, det vill säga väldigt lite. Det ska passa till smakrika fisk- och kötträtter. Nu har vi inte några sådana rätter, och vi tänker inte ge oss in på Cheetos-påsen igen så det får vänta till framtiden.
För en gångs skull så har jag här ett amerikanskt öl som jag antagligen skulle kunna tänka mig att ta med till en fest. Jag brukar vara ganska bra på att blanda upp ölvarianterna jag köper till förfester, precis så som vi har gjort nu. Visserligen är det ingen förfest, det är mer ett bra sätt att umgås. Och nu är det snart min tur att spela nästa match i Fight Night 3.
Red Stripe
Typ: Ljus Lager
Bryggeri: Desnoes & Geddes Limited
Ursprung: Kingston, Jamaica
Utseende: Äppeljuice
Volymprocent: 4,7%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, fredagen den 29:e maj kl. 00.15
Lukten är i stort sett obefintlig och den ser ut som väl blandad äppeljuice. Den har en gnutta av citrus i den initiala smaken för att sedan försvinna ganska omgående. Likheten med ljus amerikansk öl är slående men smaken är mycket bättre. Det är ett öl som är mycket populärt i vissa kretsar och varför det är så ställer vi oss frågande till. Det kan mycket väl ha att göra med att kommer från just Jamaica och är en del av det avslappnade samhället i Västindien. Det går att ifrågasätta om denna 'cred' är berättigad, men om man jämför med dess amerikanska kusiner så smakar det som sagt bättre. 1993 köptes D&G upp av det inte helt okända bryggeriet Guiness..
Vi avnjöt varsin Red Stripe till kvällens middag som bestod av sushi och yakiniku. I det sammanhanget passade det riktigt bra. Men varken jag eller Daniel skulle sätta sig ner och dricka Red Stripe en hel kväll. Det är både oekonomiskt och på ölfronten intet nytt. För att avsluta för kvällen så är vi nästan tvungna att dra det klassiska skämtet om amerikansk öl.
"-What's the similarity between american beer and having sex in a canoe?"
"-It's fucking close to water!"
Säger väl allt..
Bryggeri: Desnoes & Geddes Limited
Ursprung: Kingston, Jamaica
Utseende: Äppeljuice
Volymprocent: 4,7%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, fredagen den 29:e maj kl. 00.15
Lukten är i stort sett obefintlig och den ser ut som väl blandad äppeljuice. Den har en gnutta av citrus i den initiala smaken för att sedan försvinna ganska omgående. Likheten med ljus amerikansk öl är slående men smaken är mycket bättre. Det är ett öl som är mycket populärt i vissa kretsar och varför det är så ställer vi oss frågande till. Det kan mycket väl ha att göra med att kommer från just Jamaica och är en del av det avslappnade samhället i Västindien. Det går att ifrågasätta om denna 'cred' är berättigad, men om man jämför med dess amerikanska kusiner så smakar det som sagt bättre. 1993 köptes D&G upp av det inte helt okända bryggeriet Guiness..
Vi avnjöt varsin Red Stripe till kvällens middag som bestod av sushi och yakiniku. I det sammanhanget passade det riktigt bra. Men varken jag eller Daniel skulle sätta sig ner och dricka Red Stripe en hel kväll. Det är både oekonomiskt och på ölfronten intet nytt. För att avsluta för kvällen så är vi nästan tvungna att dra det klassiska skämtet om amerikansk öl.
"-What's the similarity between american beer and having sex in a canoe?"
"-It's fucking close to water!"
Säger väl allt..
fredag, april 28, 2006
Nils Oscar God Lager
Typ: Ljus Lager
Bryggeri: Nils Oscar
Ursprung: Tärnö, Södermanland, Sverige
Utseende: Ölgul
Volymprocent: 5,3%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, fredagen den 28:e april kl. 23.12
Flaskan med God Lager stod lite i skymundan och bröt därför vår Nils Oscar-svit. Men vi är inte sämre än att vi avslutar vår kvartett så tidigt som möjligt.
God lager är det ljusaste ölet vi provat hittills. Det är lika lättdrucket som Kalasölet men skiljer sig såklart produktionsmässigt. Rostningen och typen av malt avgör färgen på ölet. Eftersmaken är relativt kort, Daniel ser detta som ett typiskt ljust lageröl men i mångt och mycket bättre än populär lager som säljs i större kvantiteter.
God Lager liknar innehållsmässigt Nils Oscar Farm Ale - malt, tre sorters humle, jäst och vatten medans Farm Ale innehåller två sorters humle. Nog om Ale och Kalasöl. God Lager står typmässigt närmast en klassisk stor stark, men tycks leda med hästlängder.
Bryggeri: Nils Oscar
Ursprung: Tärnö, Södermanland, Sverige
Utseende: Ölgul
Volymprocent: 5,3%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, fredagen den 28:e april kl. 23.12
Flaskan med God Lager stod lite i skymundan och bröt därför vår Nils Oscar-svit. Men vi är inte sämre än att vi avslutar vår kvartett så tidigt som möjligt.
God lager är det ljusaste ölet vi provat hittills. Det är lika lättdrucket som Kalasölet men skiljer sig såklart produktionsmässigt. Rostningen och typen av malt avgör färgen på ölet. Eftersmaken är relativt kort, Daniel ser detta som ett typiskt ljust lageröl men i mångt och mycket bättre än populär lager som säljs i större kvantiteter.
God Lager liknar innehållsmässigt Nils Oscar Farm Ale - malt, tre sorters humle, jäst och vatten medans Farm Ale innehåller två sorters humle. Nog om Ale och Kalasöl. God Lager står typmässigt närmast en klassisk stor stark, men tycks leda med hästlängder.
Etiketter:
5%,
lager,
nils oscar,
Sverige
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)