Öltestande och nyheter från Norrland

Jag råkade hamna på en smakprov av lite öl i veckan. Det var ett research-företag som ville ge mig lite pengar för att smaka fem olika ölsorter och berätta vad jag tyckte om dem. Som väntat var det bara ljus lager: Carlsberg, Heineken, Corona, Norrlands Guld och sen då den nya Norrlands Guld Ljus. Hade bilden brevid varit i bättre kvalité hade ni klart och tydligt sett att det står Ljus på flaskan, inte Light som tidigare rapporterats.

Norrlands Guld Ljus är dock precis som det låter, en ljusare, lättare variant, 4,7% eller 4,2% stod det på etiketten, och jag misstänker att den ska lanseras lagom till sommaren eller så. Om flaskmodellen på bilden stämmer med verkligheten så är väl det egentligen det som är mest intressant med ölen. För god var den inte.

Däremot lärde jag mig att Norrlands Guld smakar både mer och bättre än Heineken och Carlsberg, vilka var mina tidigare standard folköl att köpa med mig till förfester när jag inte ville slösa på finölen.

Nyheter i Mars

Jag har helt glömt bort att skriva om nyheterna nu i februari. Mitt-i-månaden är redan förbi och nu på måndag är det dags för mars-släppen. Så vi hoppar direkt till dem, namn, bryggeri, land, storlek, pris och antal flaskor:

XS Imperial Stout, Rogue, USA, 750 ml, 139.10, 1500
XS Imperial Indian Pale Ale, Rogue, USA, 750 ml, 139.60, 1500
Slottskällans Strong Ale, Slottskällans, Sverige, 500 ml, 28.60, 7000
Paradox Smokehead, BrewDog, Storbritannien, 330 ml, 59.90, 3600
Oppigårds Spring Ale, Oppigårds, Sverige, 330 ml, 16.80, 45000
Mars Contreras Especial, Brouwerij Contreras, Belgien, 330 ml, 27.00, 3000
Early Bird Spring Hop Ale, Shepherds Neame, Storbritannien, 500 ml, 21.50, 2000

Jag har fortfarande inte druckit mina flaskor XS IIPA och XS IS från förra året, och nyss fick de besök av XS YSB som släpptes nu mitt i februari så jag är tveksam till om det är värt att köpa dem i år igen, men vi får se. Klart är att jag är mest intresserad av Slottskällans Strong Ale i alla fall.

Trappist Westvleteren Blond

Typ: Belgian Pale Ale
Bryggeri: Brouwerij Westvleteren
Ursprung: Belgien
Utseende: Ljus, tjockt vitt skum och en hel del jästfällning.
Volymprocent: 5,8%
Format: Flaska 330 ml

Först ut från Westvleteren är också den yngsta ölen bland det tre. Den belgiska pale alen Westvleteren Blond (grön kapsyl) började bryggas först 1999, och ersätta då en mörkare öl vid namn Westvleteren 6 och den lättare Westvleteren 4 som tills dess fungerat som munkarnas egna bordsöl.

Det luktar starkt av citrus, malt och en del hö och blommor. Lite som en sommaräng eller kanske en hage. Smaken är syrligare än väntat, med massor av blommor och parfym, och lika mycket citrus. Det hade varit riktigt bra om jag inte stört mig på de stora mängder jäst som också finns med, framförallt i eftersmaken.

Tittar man på BA så ska alltså nyligen omskrivna Grimbergen Blond tillhöra samma stil, och det är svårt att tro. Grimbergens öl skulle bredvid Westvleterens vara blaskig och mest likna en makrolager. Att det här är en ale är inget man behöver tveka om.

Närke C'Amarillo

Typ: American Pale Ale
Bryggeri: Närke Kulturbryggeri
Ursprung: NÄRKE! =P
Utseende: En mörk Hoegaarden med en riktig tjeckisk pilz-krona
Volymprocent: 5%
Format: Fat

Just hemkommen från en trevlig afton som avslutades på Bishop's på Bellmansgatan, så kände jag mig tvungen att delge er lite information om C'Amarillo. En ganska speciell upplevelse. För när det för EN GÅNGS SKULL finns Örebro Bitter på kran, vad jag gör jag då? Väljer något annat så klart. Men å andra sidan så stannade jag ju i stan så att säga, lokalpatriot som jag (halvt om halvt inte) är. Men ikväll kändes det verkligen som att C'Amarillo förtjänade min statliga lön lite mer. Innan dess så inmundigades en av mina favoriter, nämligen Hälsinge Rököl. Visste att den skulle finnas, och därmed kunde jag uppge och bli bjuden.

När jag dåg C'Amarillo-tappen frågade jag såklart vad det var för hittepå. Fick till svar att den var väldigt fruktig, humlig utan att vara någon bomb. Och eftersom jag för tillfället inte skänker pengar till Amnesty eller Läkare utan gränser, så kändes bombfritt som ett bra alternativ och bidrag till världsfreden. Skumkronan var sådär jättehög i mitten som den blir när man står och ser en tjeckisk pilz byggas upp. Eftersom jag inte hade någon aning om vad som väntades mig, så var det verkligen med öppna ögon som jag tog första klunken. Och visserligen så var det inte Stormaktsporter, men den var heller inte Bambuöl-besläktad. Eftersmaken var ganska markant, men inte alls obehaglig. Det serverades i vinglas och kändes ganska solitt, hela vägen igenom. Man kan tro att 35 cl inte är särskilt mycket, men det räcker faktiskt ganska långt.

Jag tycker faktiskt det var ganska trevligt, mer Närke till Stockholm! Jag vill nog utse dem till bästa Svenska bryggeri för tillfället. Any takers? Första, andra, tredje!

Och här sitter jag och dricker köttbuljong ur en Superbock-sejdel..

(Länkar och bild kommer, plus lite eventuellt editerande. blev just lite osäker om det ens var Närke kulturbryggeri.)

Närke Max Golding Starkporter

Typ: Porter (baltisk)
Bryggeri: Brauerei Julius Hummel
Ursprung: Sverige
Utseende: Kolsvart med svag men mörk krona.
Volymprocent: 7,4%
Format: Fat

Egentligen skulle jag beställa en The InternationALE från Närke, men fatet hade mage nog att ta slut innan jag kom fram och ersattes med Max Golding Starkporter istället. Max Golding låter förövrigt som namnet på en skådespelare som spelar in vuxenfilm men jag ska inte låta det påverka mitt omdömme.

Doften är förvånansvärt svag men jag hittar choklad, kaffe och lite russin i den ändå. Smaken är dock kraftig och jag hittar massor av choklad, torkad frukt och aprikos. En del plommon, russin och kaffe. Den är tjock och rejäl, bastant och har en lång eftersmak som får munnen att vattnas och det känns som om eftersmaken växer med tiden. Den blir starkare och bättre och jag sitter förvånad och undrar om det inte är en av de bästa eftersmakerna någonsin. Återigen visar kulturbryggeriet i Närke var skåpet ska stå och att de förtjänar att bli omnämnda som det bästa bryggeriet i landet. Omnämnda var frågar du? Ja, här, alldeles nyss till att börja med. Sluta fråga och ut och köp!

Hummel Räucherla

Typ: Rököl
Bryggeri: Brauerei Julius Hummel
Ursprung: Tyskland
Utseende: Röd med vitt skum.
Volymprocent: 5,5%
Format: Cask

När jag såg namnet Hummel Räucherla kände jag smaken av en amerikansk pale ale blandat med en tysk [s]korvöl[/s] rököl i munnen och fick det inte att gå ihop, jag var tvungen att testa. Tyvärr så fick jag ju samtidigt veta att Hummel är namnet på bryggeriet och har alltså ingenting att göra med några extrema mängder humle i just den här ölen. Men jag är ju inte den som tar tillbaka en beställning direkt.

Doften är stark av söt röt, det luktar nästan lite cigarettfilter. I munnen känns den smörig och smakar mest sött och rökigt men har också en nästan mentholartad skarp nedkylande känsla. Dessutom känns den ganska blaskig. Jag börjar misstänka att det kan bero på att ölen är väldigt kall och hoppas på att den ska bli bättre efter den fått värma till sig lite. Tyvärr visar det sig inte riktigt stämma. I eftersmaken känner jag visserligen inte några menthol-toner längre men det finns kvar smaker som får mig mest att tänka på SB12 munvatten och den är fortfarande ganska blaskig. En RauchAPA skulle kunna vara bättre, men jag lovar inget där heller.

Ocean Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Oceanbryggeriet
Ursprung: Sverige
Utseende: Tjockt svart med tjockt, mörkt skum.
Volymprocent: 5%
Format: Handpump

Om jag har förstått det hela rätt så är Stout ett ganska nytt öl från Oceanbryggeriet. Jag hittade det på real ale/självrunnet/handpump på Akkurat och kunde inte låta bli. Mitt första möte med Oceanbryggeriet var ju positiva så varför inte.

Doften är mild, med en del choklad, kaffe och en ton av råg eller annan mer kraftig, tjockare malt. Det finns lite lätt karamell och rök däri dessutom. I den lena smaken hittar jag små toner av karamell och rök, väldigt mycket sötma och en hel del bitter choklad och nymalda kaffebönor. Eftersmaken är mild och lång, lite gräddigt krämig sådär. Resultatet är en stout jag gillar men inte älskar. Den är bra, kompetent och jag drar gärna ut på glaset så länge som möjligt men jag känner mig inte särskilt sugen på att beställa en till såhär direkt efteråt.

Systembolagets prisändringar i april

Från och med första april så börjar systembolagets nya priser att gälla och på ölsidan ser vi ökningar på det mesta men oftast under 1 krona och i vissa fall bara 10 öre. Här finns hela listan som PDF.

Westvleteren, omtalad och svårfångad

I Den helige Sixtus kloster i Vleteren, Västflandern i Belgien bryggs några av världens mest omtalade öl. Man har bryggt öl sedan 1838, bestämde sig för att plocka bort etiketten 1945, lät St Bernardus bryggeriet i Watou alldeles i närheten licensbrygga sin öl från 1946 och fram till 1992. Men redan 1989 öppnade klostret sitt bryggeri igen, med uppdaterad utrustning. Bryggeriet sägs idag ha tre icke-munkar anställda men huvudsakligen sköts bryggandet av munkar, något unikt till och med bland trappistölen. Det är också det enda trappistölet som saknar den officiella trappist-logotypen, och anledningen är helt enkelt att den inte får plats på kapsylen. Kapsylen som innehåller all annan information som behövs för att få sälja ölen enligt belgisk lag.

Man brygger tre sorters öl, en Blond (5,8% Belgian Pale Ale) med grön kapsyl, en 8 (8% Dubbel) med blå kapsyl och en 12 (10,2% Quadrupel) med gul kapsyl. Alla är kända för att vara bland det bättre man kan få i sin respektive stil, och särskilt Westvleteren 12 har fått ett rykte om sig att vara en av de bästa ölen i världen. När RateBeer framställde sin lista över 2008 års absolut bästa öl blev den tvåa, enbart överträffad av Kaggen Stormaktsporter från Närke Kulturbryggeri. Värt att poängtera här är nog att Kaggen har vid skrivande stund fått 241 betyg satta på siten, mot 1451 för Westvleteren 12. Men en av de viktigaste anledningar till varför ölen från Sixtus är så mytomspunnen, ibland på gränsen till legendarisk, är åtkomligheten, eller bristen på den.

Vill du ha tag på den här ölen så får du besöka klostret. Inte bara måste du besöka klostret, du måste ringa i förväg och beställa ölen och det är bara då du får reda på vilka sorter som finns tillgängliga och hur mycket du kan få köpa, vilket om jag har förstått det hela rätt aldrig kommer vara mer än 2 lådor á 24 flaskor. Detta är dessutom per bil, per månad. Det spelar ingen roll hur många nu är i bilen, munkarna kommer inte sälja mer än så bara för att ni återkommer med en annan förare dagen efter. Vid köpet får ni dessutom lova att aldrig sälja ölen vidare. Resultatet blir såklart att de få flaskor som letar sig ut på marknaden utanför Vleteren är dyra, de ställen i Stockholm som säljer dem tar mellan ca 500 (Monks) och 250 (Akkurat) svenska kronor styck; för 33cl.

Varför ett bryggeri skulle få för sig att göra såhär är förstås en gåta, eller skulle ha varit det om det inte rörde sig om ett riktigt kloster där ölen faktiskt bryggs av munkar. Ölbryggandet ska enbart hjälpa till att finansiera klostret och dess verksamhet, och i takt med att intresset för ölen ökade och ökade bestämde man sig för, till skillnade från de övriga trappistklostren, att undvika och motarbeta en kommersialisering av bryggandet utan ville behålla det på en liten skala. Och när gränsen på 10 lådor per person sattes in och ölen fortfarande inte räckte till alla som dök upp vid klostrets portar så säkte man den till 5 lådor, sen 2, och nu 2 per månad, men förhandsbokning obligatoriskt, gjorde man det för att försöka få så många som möjligt chansen att uppleva ölen. Utan att behöva betala dubbla lådpriset per flaska alltså.

I dom närmaste dagarna kommer alla tre sorters öl som bryggs i den helige Sixtus kloster recenseras här på Skumgardiner, och även om jag inte tror att ni kommer ha lika trevligt läsa om dem som jag kommer ha att dricka dem så hoppas jag att ni ska tycka om det, ändå.

Liefmans Kriekbier

Typ: Kriek, ej lambik
Bryggeri: Brouwerij Liefmans
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörkt rödbrun med vitt skum.
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 750 ml

En belgisk fruktöl, körsbär dessutom, som inte är en lambic, nte heller är det en sötad alkoläsk som man förklätt och påstår att det är en lambic. Liefmans Kriekbier kan vid första anblicken se ut som en öl där förpackningen har fått mer kärlek än själva bryggandet, men när man läser om hur ölen egentligen har kommit till så förstår man att så inte är fallet.

It starts with old brown beer wich is macerated with fresh whole cherries in shallow, horizontal tanks (every 100 liter brown beer holds 13kg cherries). Then it matures for about 1 year, afterwards it is blended with both Oud Bruin and Goudenband of different ages.

Jag hade planerat att jag skulle dricka den här ölen till en riktigt bra efterätt, och i fredags blev det crepes med banan, nutella och till det vaniljglass och det var ett gyllene läge att korka upp den här flaskan.

Kort efter att jag smakat på ölen så insåg jag mitt misstag. Det var inte så att den smakade illa, inte heller smakade den halvdan eller så. Problemet var att jag hade tre andra personer som jag lovat att dela flaskan med. Det är inte ofta jag ens försöker kombinera min öl med vad jag äter, faktiskt är det så att de flesta av mina recensioner kommer till under matlagningen alternativt efter middagen. Men även om jag äter något till så är det inte ofta som det fungerar så bra ihop som det gjorde med den här ölen. Helt lysande.

Förövrigt så smakar den massor med körsbär med en klart maltig och fyllig underton och det blir en ganska komplex blandning mellan söt och syrligt som blir en fruktöl som även inbitna lambic-hatare borde ge en chans. Särskilt till en efterrätt som den här.

Ommegang (Abbey Ale)

Typ: Dubbel
Bryggeri: Ommegang Brewery
Ursprung: USA
Utseende: Nötbrun med mörkt skum.
Volymprocent: 8,5%
Format: Flaska 750 ml

Ommegang är ett av flera amerikanska bryggerier som specialiserar sig på att brygga belgisk öl i usa. På i alla fall några av deras etiketter, kanske alla skriver de dessutom med avståndet till bryssel på flaskan, charmigt eller kanske bara fånigt.

Ölen som delar namn med bryggeriet är deras första öl, en dubbel enligt de vanliga belgiska klostrens räkning. Den är hasselnötsbrun med ett tjockt mörkt skum och luktar sött och lite vinöst. Flaskan har funnits hemma hos mig ett ganska bra tag nu och det verkar som om den utvecklat en lite syrligare, vinös/vinäger ton än vad jag minns av den förra flaskan jag drack. Den här gången är det dock vinöst/vinägerartat på ett bra sätt, för det söta, fylliga och maltiga finns absolut fortfarande kvar och ölen är på alla sätt bra. Middagssällskapet för kvällen tycker faktiskt att den är riktigt, riktigt bra, men så långt är jag inte beredd att gå själv.

North Coast Brother Thelonious

Typ: Dubbel
Bryggeri: North Coast Brewing Co
Ursprung: USA
Utseende: Mörkt brun med knappt något skum alls.
Volymprocent: 9,4%
Format: Flaska 355 ml

Det här inlägget skulle egentligen ha börjat något sådant här:

Jag insåg precis att vi glömt skriva om den fantastiska Brother Thelonious från North Coast! Det är en fantastisk amerikanskgjord belgisk klosterdubbel där det dessutom doneras lite pengar till en jazzskola för varje såld flaska.

Men nu gör det inte det. Anledning är inte att något av det skulle vara osanning, allt skulle vara sant, förutom det där med fantastisk. För att tala klarspråk så minns jag den här ölen som bra mycket bättre än vad den känns nu. Doften är som väntat lite nötig, men innehåller också en svag ton av vinäger som jag inte minns. smaken känner jag inte igen alls, jag minns den som maltig, söt och fyllig. Som en trevlig dubbel som är lite mer lättdrucken och alldeles utmärkt som en starter innan man går på fulölen på en fest. Istället får jag mest lite enbär ihop med en sur, frän smak som inte är särskilt trevlig alls.

Vad har hänt? Är den här flaskan, av alla andra jag och bekanta har druckit dålig? Minns jag så fel? Jag måste avsluta med att jag fortfarande rekommenderar att man prövar en flaska eller två, det måste vara något fel på den här flaskan, eller på mig. Eller?

Nynäshamns Bötet Barleywine

Typ: Barleywine
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Sverige
Utseende: Mörkt röd med ett halvt finger ganska mörkt skum.
Volymprocent: 9,1%
Format: Flaska 500 ml

Som vanligt är volymprocenten det enda som hindrat mig från att recensera den här ölen tidigare. 9,1% känns inte som något man skrattar åt, eller som något man bara häller i sig innan middagen en tisdag, men om jag ska arbeta mig igenom ölskafferiet så är det nog bäst att ändra inställning snart. Men en bra barleywine är ju ändå en bra barleywine och en sådan passar ju alldeles utmärkt efter söndagsmiddagen. Eller?

Doften är stark av kola, kanske chokladkola. Jag inser redan här att jag skulle ha tänkt efter lite före jag hällde upp den här i mitt glas. Menthololja i näsan är idiotiskt om man vill få en ren upplevelse av doft och smak. Nåja, oljan kan ju inte märkas av hela glaset igenom. Så efter ett halvt glas tror jag att jag har smaken där den bör vara. Det är en fyllig, mäktig och maltig öl med smaker av kola, plommon och russin. Eftersmaken är lång men mild och slutresultatet är en riktigt trevlig öl. Som också skulle vara intressant med en ton av menthol i starten. Just sayin...

Avery Maharaja

Typ: Dubbel IPA
Bryggeri: Avery Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Halvgrumligt orange med riktigt tjockt vitt skum.
Volymprocent: 10,54%
Format: Fat 300 ml

Efter att ha prövat Nynäshamns DIPA så insåg jag att jag ville ha en öl till. Problemet är ju att har man hällt i sig något så starkt så är det svårt att njuta av något svagare, jag snegla lite på Hummel Rauchbieren som fanns på cask men bestämmer mig till slut på att Crazy-kranens Maharaja är snordyr och förhoppningsvis snorbra. Dessutom är det ju en annan DIPA så vad sjutton kan gå fel?

Skummet i glaset är som hårt vispad grädde, och smakar och känns som hårt vispad grädde om grädde pressades fram ur humle och inte kom från kor. Doften är stark och hård av humle med en svag ton av citrus, som mest känns som den är där för att jag och andra tyckare ska kunna peka på något annat än all humle. Nja, okej, den fräschar upp det lite också. Smaken är precis som väntat fylld av humle, det här är en amerikansk humlebomb och en bra sådan. Det blandar i sig lite vita vinbär, eller är det kanske granatäpple jag tänker på? Riktigt bra är det i alla fall och när jag smiter iväg för att kontrollera om det finns någon gratiskorv kvar att tugga på reflekterar jag över att två DIPA på under en timme utan middag kanske inte var det bästa jag kunde göra om jag ville hålla mig nykter ikväll.

Maharaja dricker jag gärna igen, men inte för det här priset. Import någon?

Nynäshamns DIPA

Typ: Dubbel IPA
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Sverige
Utseende: Orange med vitt skum.
Volymprocent: 8,1%
Format: Handpumpad 300 ml

Mest omskriven den senaste veckan verkar Nynäshamns DIPA ha varit, och en vanlig åsikt är att det mer är en IPA än en DIPA. Nu råkade jag trilla in på Akkurat som hade den på cask såhär lagom till torsdagskvällen och jag hade inte en tanke på att inte pröva dem. Hur idiotiskt det än må vara att starta kvällen med en DIPA.

Doften är mildare än väntat men består av en väntad stor del humle. Det är absolut ingen amerikansk humlebomb, smaken är istället betydligt bredare än Hercules. Jag hittar faktiskt en del malt här, och en del grape och kanske lite honungsmelon som gömmer sig bland humlen. Det hela blir alltså en lite svagare, men mer komplex DIPA. Och jag välkomnar något som innehåller såhär mycket humlesmak utan att skära tungan av mig.

Einbecker Winter-Bock

Typ: Dubbelbock
Bryggeri: Einbecker Brauhaus
Ursprung: Tyskland
Utseende: Klart rödbrun med mycket men snabbt försvinnande skum.
Volymprocent: 7,5%
Format: Flaska 330 ml

Här har vi en av nyheterna från den andra februari och av de jag köpte den jag var klart mest tveksam inför. Tysk bocköl och jag har ett klart komplicerat förhållande till varandra. Men nu sitter jag här hemma en onsdagskväll, har precis gjort blogginlägg av flera anteckningar från veckan som gått och inser att det är två timmar och minst lika många avsnitt Simpsons innan det är dags för middag. Så därför tar jag bocken vid hornen (har inte jag dragit det skämtet redan?) och chansar, hellre det än att behöva dricka en vinterbock i sommarvärmen.

Doften är stark med massor av malt, vörtbröd och lite svagt rostat karaktär. I munnen är den väldigt maltig, väldigt fyllig och lite sirapsliknande. Eftersmaken är lång och stark av kanske lite för gammal torkad frukt men inte så att det förstör. Det här känns verkligen som en dubbel bock på samma sätt som en DIPA verkligen kan kännas som en Dubbel IPA. En riktigt bra och värmande vinteröl som klart rekommenderas.

De Dolle Stille Nacht

Typ: Belgian Strong Dark Ale
Bryggeri: Brouwerij De Dolle
Ursprung: Belgien
Utseende: Grumligt orange med rejält med vitt skum.
Volymprocent: 12%
Format: Flaska 330 ml

Den här flaskan stod nyss i mitt skafferi som en av flera kvarglömda rester från julölskalendern. Det finns ingen speciell anledning till varför det blev de öl som det blev i kalendern, även om det i just fallet Stille nacht aldrig kändes aktuellt att öppna en flaska 12% belgare ensam sådär i decemberrusket. Nu hade jag dock chansen att dela den på två glas över en bit middag och tänkte att det var lika bra att passa på innan jag får dricka julöl under juli.

I fin belgisk tradition så är det mesta i doften antingen sött eller syrligt. Torkad frukt och citrus, men också lite fränt som från en gammal filt. I smaken återkommer det fräna och en stor ton av spritiga kryddor och mest i andra hand syrlig citrus och söta malter. Den har en ganska lång och kraftig beska i eftersmaken som höjer intrycket något men det blir inte mer än "sådär" i slutomdöme eftersom det mesta jag tar med mig av upplevelsen är att 12% är kanske lite för mycket även ihop med en fantastisk Shepherd's Pie.

Grimbergen Tripel

Typ: Trippel
Bryggeri: Brouwerij Alken-Maes
Ursprung: Belgien
Utseende: Gul med en hel del tjockt vitt skum.
Volymprocent: 9%
Format: Flaska 330 ml

Tredje och för tillfället sista delen i Grimbergen-trilogin (kan Douglas Adams ha fem delar i en trilogi kan vi nog också slänga en eller två till lite senare) är såklart deras Trippel.

I doften hittar jag en stor samling dofter, både väntade och oväntade. Att det skulle finnas med en del citrus, grapefrukt och mandarin känns helt okej, men tonerna av aluminium och torkad svamp känns väldigt främmande. I smaken återkommer det en metallisk ton precis i starten, men att den försvinner snabbt och sen inte märks av alls halvvägs ner i glaset räddar ölen från vasken. Den smakar nämligen efter första besvikelsen riktigt trevligt med mycket söt malt som balanseras mot en härlig syra och någonstans finns det en burk klyftor mandarin i sockerlag som bara kan drömma om att smaka såhär.

Grimbergen Dubbel

Typ: Dubbel
Bryggeri: Brouwerij Alken-Maes
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörkt röd med ett knappt finger skum.
Volymprocent: 6,5%
Format: Flaska 330 ml

Man får ju inte låta en trist Blond skrämma undan en, så Grimbergen Dubbel är något jag kastar mig över direkt. Lite överraskande är dubbeln alltså alkoholsvagare än sin Blonda kusin, men som tur är smakar den betydligt mer. Den luktar mycket av malt, torkad frukt och en del vinäger. I munnen är den fyllig, krämig och blandar russin, torkade frukt, kanske mest äpple, och en mindre, men ändå märkbar smak av vinäger. Det är faktiskt riktigt bra.

Grimbergen Blond

Typ: Belgian Pale Ale
Bryggeri: Brouwerij Alken-Maes
Ursprung: Belgien
Utseende: Lagergul med tjockt vitt skum
Volymprocent: 6,7%
Format: Flaska 330 ml

Klostret i Grimbergen sägs ha bryggt öl sedan 1128 men numera bryggs deras öl av Alken-Maes koncernen, vilket inte alls är lika romantiskt eller spännande men ack så vanligt idag.

Grimbergen Blond är alltså en ljus ale som inte skräms så mycket med sina ganska måttliga 6,7% alkohol och sitt utseende som närmast liknar en välskummande stöl. Kolsyran är dock svag och det är doften också. Jag hittar lite malt, lite jäst och det känns lite trist. Smaken är också mild och faktiskt skrämmande lik den makrolager den ser ut som. Det är betydligt fylligare och en del sötare än vad du får i en lager, men den känns väldigt intetsägande och rent av tråkig.