Westvleteren, omtalad och svårfångad

I Den helige Sixtus kloster i Vleteren, Västflandern i Belgien bryggs några av världens mest omtalade öl. Man har bryggt öl sedan 1838, bestämde sig för att plocka bort etiketten 1945, lät St Bernardus bryggeriet i Watou alldeles i närheten licensbrygga sin öl från 1946 och fram till 1992. Men redan 1989 öppnade klostret sitt bryggeri igen, med uppdaterad utrustning. Bryggeriet sägs idag ha tre icke-munkar anställda men huvudsakligen sköts bryggandet av munkar, något unikt till och med bland trappistölen. Det är också det enda trappistölet som saknar den officiella trappist-logotypen, och anledningen är helt enkelt att den inte får plats på kapsylen. Kapsylen som innehåller all annan information som behövs för att få sälja ölen enligt belgisk lag.

Man brygger tre sorters öl, en Blond (5,8% Belgian Pale Ale) med grön kapsyl, en 8 (8% Dubbel) med blå kapsyl och en 12 (10,2% Quadrupel) med gul kapsyl. Alla är kända för att vara bland det bättre man kan få i sin respektive stil, och särskilt Westvleteren 12 har fått ett rykte om sig att vara en av de bästa ölen i världen. När RateBeer framställde sin lista över 2008 års absolut bästa öl blev den tvåa, enbart överträffad av Kaggen Stormaktsporter från Närke Kulturbryggeri. Värt att poängtera här är nog att Kaggen har vid skrivande stund fått 241 betyg satta på siten, mot 1451 för Westvleteren 12. Men en av de viktigaste anledningar till varför ölen från Sixtus är så mytomspunnen, ibland på gränsen till legendarisk, är åtkomligheten, eller bristen på den.

Vill du ha tag på den här ölen så får du besöka klostret. Inte bara måste du besöka klostret, du måste ringa i förväg och beställa ölen och det är bara då du får reda på vilka sorter som finns tillgängliga och hur mycket du kan få köpa, vilket om jag har förstått det hela rätt aldrig kommer vara mer än 2 lådor á 24 flaskor. Detta är dessutom per bil, per månad. Det spelar ingen roll hur många nu är i bilen, munkarna kommer inte sälja mer än så bara för att ni återkommer med en annan förare dagen efter. Vid köpet får ni dessutom lova att aldrig sälja ölen vidare. Resultatet blir såklart att de få flaskor som letar sig ut på marknaden utanför Vleteren är dyra, de ställen i Stockholm som säljer dem tar mellan ca 500 (Monks) och 250 (Akkurat) svenska kronor styck; för 33cl.

Varför ett bryggeri skulle få för sig att göra såhär är förstås en gåta, eller skulle ha varit det om det inte rörde sig om ett riktigt kloster där ölen faktiskt bryggs av munkar. Ölbryggandet ska enbart hjälpa till att finansiera klostret och dess verksamhet, och i takt med att intresset för ölen ökade och ökade bestämde man sig för, till skillnade från de övriga trappistklostren, att undvika och motarbeta en kommersialisering av bryggandet utan ville behålla det på en liten skala. Och när gränsen på 10 lådor per person sattes in och ölen fortfarande inte räckte till alla som dök upp vid klostrets portar så säkte man den till 5 lådor, sen 2, och nu 2 per månad, men förhandsbokning obligatoriskt, gjorde man det för att försöka få så många som möjligt chansen att uppleva ölen. Utan att behöva betala dubbla lådpriset per flaska alltså.

I dom närmaste dagarna kommer alla tre sorters öl som bryggs i den helige Sixtus kloster recenseras här på Skumgardiner, och även om jag inte tror att ni kommer ha lika trevligt läsa om dem som jag kommer ha att dricka dem så hoppas jag att ni ska tycka om det, ändå.