Falcon Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Det av Carlsberg ägda bryggeriet som tidigare hette Falcon.
Ursprung: Sverige
Utseende: Brunröd, lite blaskig färg med grått och tunt skum som försvann innan jag han ladda upp fotot.
Volymprocent: 3,5% (finns även som 5,0%)
Format: Burk 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, torsdagen den 31:e Juli kl. 21:00

Det här är Falcons öl inspirerad av det brittiska publivet. Ja, enligt Falcon då. Själv vet jag inte. Alltså, nu dricker jag ju nödraketsvarianten (ett ord mitt firefox inte kan stava till) av Falcon Ale, men jag är tveksam till om det är mer alkohol det behöver. Det som behövs är mer smak. Kanske kan 1,5% mer alkoholmängd hjälpa till att få upp smaken, men jag är tveksam.

Visst finns det toner av brittisk ale i det här. Men fortfarande är jag tveksam. Det är en av de mest blaskiga öler jag druckit som vågat kalla sig för Ale. Samtidigt så smakar det ju något. Vilket är mer än vad jag kan säga om min vanliga efterfestsöl. Och det är precis varför jag köpte det här sexpacket också, efterfest. Har ni någon gång handlat nödraketerna på 7-11 klockan 3:30 på morgonen? Har ni brytt er om att titta på priset någon gång? Gör inte det igen. Eftersmaken är förresten ganska bitter samtidigt som den är maltig och söt. Men trots det lyckas den ge ett blaskigt intryck.

Som slutsats så är jag överlag ganska tveksam till det här.

Mongozo Banana

Typ: Fruktöl
Bryggeri: Brouwerij Huyghe
Ursprung: Belgien
Utseende: Svensklager med gulare ton, ordentligt med kolsyretungt skum.
Volymprocent: 4,5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, onsdag den 23:e Juli kl. 18:15

Jag fick den här ölen av en holländare som tydligen hatar mig. Han skulle bo hos mig under en helgs aktiviteter i Stockholm och som tack för att han fick låna min soffa så plockade han med sig fyra flaskor bananöl. Mongozo betyder typ "för din hälsa" på språket som Chokwe-folket pratar. Chokwefolket hatar inte bara mig utan alla andra också verkar det som.

Det här är en fruktöl som är allt det där fruktöl inte ska vara. För det första så smakar det godis. Riktigt sött godis. Glöm allt det där från systembolagets katalog om att vinet har en "svag ton av skumbanan", det här är the real deal. Och det är dåligt. Riktigt dåligt. Det enda bra är faktiskt Fairtrade-märkningen på flaskan. Så jag kan känna mig trygg i att de bananer som brutalt våldtagits och tvingats ner i den här ölen inte har plockats av barnarbetare eller något sådant. Vänta. Det är en asterisk i innehållsförteckningen efter banan: "Fairtrade certified ingredient: 69% of dry weight.". Vafan, är bara 69% av bananerna fairtrade? Helvete. Varför dricker jag den här äckliga smörjan för?

Förresten, nämnde jag att den där holländaren känner mig mest under namnet Zo? Jag tror att namnet MongoZo Banana inte är en slump. Han hatar mig, och det gör Chokwefolket också.

Maredsous 6 Blonde

Typ: Ljust Klosteröl
Bryggeri: Duvel Mortgaat
Ursprung: Belgien
Utseende: Gyllene färg med en rejäl och gräddliknande skummkrona.
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, onsdagen den 16:e Julil kl. 20:00

Maredsous är en belgisk klosteröl, som likt många andra klosteröl inte bryggs av munkarna. Ofta började ölbryggandet i klostren men sedan flyttades tillverkningen till något större bryggeri och började tillverkas på licens, inte sällan översett av någon munk. Just Maredsous bryggs alltså av Duvel Mortgaat som såklart brygger det kända (ibland ökända) ölet Duvel. Hur man tänkte när man lät ett bryggeri med Djävul i namnet brygga klosteröl vet jag inte. Men belgarna har en tendens att döpa sina öl till sakar som Satan, Lucifer, Djävul och liknande. Kanske har det något med den generellt sett höga alkoholhalten att göra. Den här gången har vi bara med en sexprocentare att göra, så det är ju knappt värre än en stor stark.

Ölen har en fin gyllene färg och skummar ordentligt och vått. Det är lent och liknar lite vid vispad grädde när jag avverkar kronan. Mycket angenämt. Doften är fruktig och söt med spår av citrus. Smaken är väldigt mild men även den väldigt angenäm. Precis som doften så smakar det fruktigt med en bra balans mellan det söta och det beska. Det är extremt lättdrucket för att vara en belgisk ale och och antagligen en ganska bra öl att börja med om man ännu inte vågat sig in i det belgiska öllandskapet.

Värt att notera är: 1, precis som många andra klosteröl är det ofiltrerat och opastöriserat vilket gör att det efterjäser på flaska och går därför att lagra med förhoppningsvis positivt resultat. 2, jag skrev för 30 sekunder sedan ordet "öllandskap" och menade det. Det här inlägget tar slut nu.

Sierra Nevada Bigfoot

Typ: Barleywine
Bryggeri: Sierra Nevada Brewing Co
Ursprung: USA
Utseende: Rödbrun med fokus på röd, ljus och fin krona
Volymprocent: 9,6%
Format: Flaska 350 ml
Konsumerades: Sjöstaden, måndagen den 7:e Juli kl. 19:15

Här finns Spectraz genomgång av samma öl.

Ytterligare en repris alltså, men samtidigt är det också en premiär; det är mitt första möte med en barley wine/barleywine. Redan i stavningen och namnet blir det alltså komplicerat. Wikipedia vill ha ett mellanrum med i namnet men på flaskan och beeradvocate är det utan. Det kan ju ha något att göra med att det här inte är ett barley wine, utan en barleywine style ale. Skillnaden? I land of the free får du inte döpa en öl till något som heter wine.

Precis som Spectraz innan mig så måste jag hålla med om att det här är en väldigt smakrik öl. Det är en stark öl, i smak, doft, volymprocent och komplexitet. Maltsötma, humlebitterhet, frukt, knäck, tyvärr är alkoholen också ett lite för starkt inslag i smaken men det är nog det enda negativa jag kan komma på. Eftersmaken är lång och behaglig, men en sådär oljig känsla på tunga och gom. Jag har druckit något som smakar såhär förut men kan inte komma på vad det skulle vara.

Det här är helt klart en bra öl, men det kommer såklart ett men: när ska du dricka den? En öl på niekommasex är inget bra avslut på en kväll du redan druckit en del på. Risken att det är droppen hinken som får bägaren att rinna över är stor. Samtidigt är det svårt att dricka den i början på kvällen eftersom den är så stark i smaken att allting du dricker efter kommer smaka vatten. Spectraz tycker att den skulle passa bra med smakrik mat och det kan nog stämma. Notera att jag säger smakrik och inte stark. Kryddar du med Habanero så bör du hålla dig till något ljusare, och förslagsvis något du kan dricka mer av och fortfarande stå upp. Kanske är det så att det perfekta tillfället för den här ölen är just en måndagskväll medan du planerar middagen. Det eller till en desert av något slag. Choklad eller ost tror jag.

Old Rasputin Russian Imperial Stout

Typ: Imperial Stout
Bryggeri: North Coast Brewing Co
Ursprung: Fort Bragg, CA. USA
Utseende: Svart, mörkt skum.
Volymprocent: 8,9%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Sjöstaden, onsdagen den 2:e Juli kl. 18:15

Wikipedia-artikeln om North Coast Brewing är extremt sparsam i sin information. Den är stub-märkt helt enkelt. Synd, för det är alltid roligt att läsa mer om ett bryggeri som är så ungt. 1988 startades puben och tillika bryggeriet som fram till idag skördat massor av priser för sin öl. Mest känd är kanske deras Red Seal Ale som faktiskt också borde vara recenserad här redan. Vi får se till att så sker snart.

Så här har vi ett amerikanskt bryggeri som döper sin imperial stout efter Rasputin, den galne munken. Munken Rasputin sägs ha varit en mystiker med övernaturliga krafter. Med hjälp av hypnos påstod han sig kunna bota tsarens blödarsjuka son och på det viset nästlade han in sig i hovet där det sades att han hade en affär med tsaritsan, våldtog en nunna och styrde hela Ryssland genom att kontrollera tsar-familjen genom hypnos. Helt klart blev han mindre och mindre populär bland de ryska aristokraterna och det sägs att han var så rädd för att bli utsatt för mordförsök att han började äta små mängder arsenik för att höja sin toleransnivå mot det. Vid ett tillfälle fick han sin magen uppskuren så att inälvorna hängde ut varpå mördaren, en gammal prostituerad som numera jobbade åt en munk utropade "Jag har dödat antikrist". Rasputin dog dock inte, men fick lägga till opium på matsedeln mot svåra smärtor i buken. När Rasputin väl lyckades bli mördad så krävdes det en stor dos Cyanid, fyra kulor i ryggen och ett rejält kok stryk. Sen lindades kroppen in i ett lakan och man kastade honom genom isen i den frusna floden Neva. Tre dagar senare hittades kroppen och en obduktion visade att han dött av kylan. Armarna hade frusit fast i en utsträckt position, som om han vaknat i floden och försökt klösa sig upp genom isen.

Rasputin var helt klart en speciell man, och ölen är inte sämre. Förra gången jag hade möjlighet att dricka den här ölen så var det på Oliver Twist och jag var extremt tveksam till den. Med lite mer Imperial Stout-erfarenhet och kanske en 50 ny ölsorter prövade så har smaken liksom växt till sig. Det där brända och kraftiga som jag då tyckte var för mycket är nu något positivt. Det smakar bränt, kaffe, lite trä och choklad. Och kanske lite för mycket känner man av den höga alkoholhalten.

Jag skulle absolut inte rekommendera den här till en nybörjare på imperial stout, för det här är mer än både Slottskällarens och Nils Oscars. Och när jag dricker den för andra gången så kan jag bara konstatera att den här gången är mer också bättre. Tur att jag köpte två flaskor!

Fantastiskt snygg etikett fick de till också:

Nils Oscars Imperial Stout

Typ: Imperial Stout
Bryggeri: Nils Oscar
Ursprung: Sverige
Utseende: Svart som natta, med snabbt försvinnande ljusbrunt skum.
Volymprocent: 7%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, fredagen den 27:e Juni kl. 18:40

Här hittar vi Foggy och Spectraz gemensamma genomgång av ölen från april 2006. Men nu är det min tur.

I recensionen av Slottskällans Imperial Stout berättas det lite om vad det är, men inte tillräckligt om varför den heter just Imperial Stout eller vem som fick den brilljanta idén att skeppa stout till och över östersjön, så det tänkte jag göra nu.

Brittiska Anchor Brewery, även känt som Thrale's Brewery som blev ombedda av Katarina II, även känd som Katarina den Stora av Ryssland att leverera stout till hennes hov. Hon var i england och tyckte så mycket om den vanliga stouten att hon ville ha den i sitt hemland också. För att klara frakten så var man tvungen att göra den starkare och ölen som ofta är känd som Russian Imperial Stout var född. Det tackar vi för.

Smakar gör ölen av kaffe, russin, mörk choklad och lite rostad malt. Den är rejäl i smaken men samtidigt bra balanserad, det lite brända är nog vad den smakar mest av. Spectraz trodde att den skulle vara god tillsammans med choklad, och det kan jag bara hålla med om. 72-85% kakao är nog vad jag skulle föreslå. Mycket trevligt allt som allt.

Nils Oscars Rökporter

Typ: Porter
Bryggeri: Nils Oscar
Ursprung: Sverige
Utseende: Svart med rödaktig ton och en ljusbrun skumkrona
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, torsdagen den 26:e Juni kl. 20:20

Nils Oscar borde vara en känd herre för sällskapet vid det här laget, men hans rökporter har aldrig avhandlats här tidigare, och det är för mig en ny bekantskap. Bekantskapen är dessutom märkt med "årgång 2007" i det här fallet. När och hur den här flaskan hamnade i mitt ölskåp minns jag inte, men den finns i beställningssortimentet på systembolaget i vilket fall.

Om vi ska prata smak, vilket vi ska, så måste det här vara vad Tokens skulle smaka om man inte hade med lakrits i bryggningen utan istället slängde i mer rökt malt. Vilket antagligen är, väldigt förenklat, precis vad det är. Gott är det också förresten. Den är besk, men mer söt. Den är söt, men eftersmaken är mer av bränd knäck och rök. Den kittlar lite åt Aecht Schlenkerlas (vilket påminner mig om att den inte är recenserad här än, det måste vi ändra på) håll med toner av salami och korv. När eftersmaken tonat bort så känns munnen lite som om man precis ätit något riktigt fett, salami eller ölkorv till exempel.

Det här är faktiskt helt fantastiskt. Jag tror inte det är någon vidare middagsöl, men som en långsam njutningsöl så fungerar den perfekt. Nu var det 20 minuter sedan jag öppnade den och glaset är fortfarande halvfullt. Eller halvtomt. Jag tar en munfull och låter den ligga kvar i munnen ett tag innan jag sväljer och sen låter jag eftersmaken få sakta tyna bort. Varje klunk. Dessutom är den "bara" på 6 volymprocent vilket gör att du inte riskerar att bli full på din kvällsöl. Lysande.

Jag vet inte vad mer jag kan säga annat än att det här är något som bara måste prövas om namnet låter intressant, för Rökporter är ju precis vad det här är. Och för mig är det här 50 cl glädje, i en flaska.

Trappistes Rochefort 8

Typ: Trappistöl
Bryggeri: Brasserie de Rochefort
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörk mjölkchokladbrun, väldigt grumlig med ljus fin skumkrona.
Volymprocent: 9,2%
Format: flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, tisdagen den 24:e Juni kl. 18:00

Inte mycket går att utröna på bryggeriets hemsida eftersom den bara verkar finnas i en fransk version. Min högstadie och gymnasietid bestod i att lära (nåja...) mig tyska så där gick jag bet. Det enda jag orkar läsa mig till från en snabb googling är att ölen i fråga vunnit guld i World Beer Championships 2004 och 2006. Det får nog räcka, eller tja, det här är mittenölen av Rocheforts tre öl, de andra heter 6 och 10. Jag föredrar nog 10:an.

Anyways: Ölen är mörkt brun utan att bli svart. Det är ganska klart att den är brun. Lite rödaktig. Väldigt grumlig, iPhone skärmen syns inte alls igenom glaset, men å andra sidan är det ganska ljust i rummet just nu. Den doftar sött och maltigt, lite grovt. Kanske lite läder faktiskt, även om jag brukar hata folk som säger att vinet smakar skumbanan, sadel och aprikos. Smaken är faktiskt också lite läderaktig och lite åt mocca-hållet. I alla fall vad jag tror är mocca-hållet. Ärligt talat så vet jag inte vad jag ska tycka om den här. Det borde vara självklart för mig att jämföra den med Westmalle Dubbel men det känns inte som de har så mycket gemensamt. Chimay Grand Reserve funkar liksom inte heller. Och det är ju skönt att Rocheforte gör sin egna öl och att trappisterna inte bara är kopior på varandra såklart men samtidigt gör det mitt jobb svårare just nu. Ratebeer.com har den här listad med ett snittbetyg på 100 av 100. Det borde innebära en perfekt öl och jag har lite svårt att förlika mig med det här betyget. Den är lite för sträv för mig tror jag. Jävligt bra, men inte perfekt.

Något annat som gör det här svårt är possenten på 9,2. Med en vanlig arbetsdag utan frukost, en halvkokt dålig flundra till lunch och ingen middag så känns det faktiskt som den här ölen tar rätt rejält. Till exempel så skrev jag precis "possenten" med en inre röst skrikandes "POSSENTEN HELGE! TÄNK PÅ POSSENTEN!" i skallen, och det brukar inte vara ett solklart tecken på nykterhet. Jag tror vi ska skatta oss lyckliga över att jag öppnade den här flaskan före den där Löwenbrauen jag antagligen dricker till middagen.

Som sammanfattning kan vi säga att det här är jävligt bra öl. Men den är inte perfekt och den slår heller inte en blå Chimay. Men ack så värd att dricka. Glaset är jävligt snyggt också, men bilden på det får ni vänta på tills jag fått igång min dator igen så jag kan synka telefonen. Datorn hänger sig vid den svarta Windows XP-rutan med de tre blåa fyrkanterna som glider från vänster till höger på skärmen. Det brukar fungera efter 2-4 omstarter men nu har det gått 10 försök utan att lyckas. Tips på vad det kan bero på kan ges i kommentarerna förresten.

Som avslutning (sista stycket på riktigt!) vill jag säga att den utlovade gardinkvällen får ske när foggy kommer hem från kreta. Och att jag då hoppas på att vi inleder med något slags möte om en plan på hur vi kan förbättra den här bloggen. Personligen hoppas jag på krav på bilder på ölen. Helst egna bilder, men snodda från nätet borde också gå bra. Och mer kommentarer!

Tetley's Smooth Flow

Typ: Bitter
Bryggeri: Tetley's
Ursprung: Storbritannien
Utseende: Mörk bärnsten
Volymprocent: 3,6 %
Format:Burk 440 ml
Konsumerades: Troulakis Hotel, Kreta, den 21:a kl. 23:30

Ja fan, det är verkligen Smooth Flow. Skummet är så smooth så man inte ser bubblorna. Tyvärr har jag ju bara ett glas som rymmer runt 20 cl vilket inte är i närheten av hela burken. Men jag häller ju i stort sett upp det bara för att se färgen. Sen att burken har en gaspatron är en annan femma. Kan ju liksom inte göra bättre än ett litet glas.

Jag upptäckte i efterhand att detta var en nödraket. Men det är helt ok, för den smakar riktigt bra. Och det är ju det som spelar roll. Smak före procent. Men... Om Smak kombineras med högre procent så klagar väl ingen. Ta till exempel Slottskällans Imperial Stout.. Farligt.

Det här vore råbra att ha till en 3 pint challenge. Dock är det ju inte riktigt en pint, det är ett annat dumt brittiskt mått, nämligen "1 3/4 cup". Men det gör mig ändå påmind om att det är dags för ännu ett rekordförsök. Tror det bästa ligger på 35 sekunder för mig och bekanta. Det verkar bara vara jag som hittar på såna dumheter. Ok, bara jag som har +10 discar att faktiskt göra det i. Tyvärr har jag inte kvar den ursprungliga 3 pint game-discen.. Tror jag måste höra av mig till Lookfly o få dem att trycka upp nya.

Jag var på väg att ta en klunk direkt ur burken, men insåg att det skulle vara att häda, även om det är punkbärs, så det blev till att hälla upp i glas. Det är bra skit helt enkelt. Och Holland ligger illa till.

VK Kick Ice Alcoholic Mix

Typ: Hybrid (Öl & citrondryck)
Bryggeri: Global Brands
Ursprung: Storbritannien
Utseende: Grape Tonic
Volymprocent: 4 %
Format: Flaska 275 ml
Konsumerades: Troulakis Hotel, Kreta, den 21:a kl. 09:24


Insåg just att klockan inte ens har slagit 10 och här sitter jag med alkoläsk. Det föregicks dock av 8 km promenad som avslutades strax innan 09:00. Och ingen annan i resesällskapet verkar vara alerta nog att vara utomhus. Så jag hamnar på rummet med en film (Black Ops) och en alkoläsk.

Än en gång förundras jag över hur man lyckats ta bort ölfärgen. Det känns mer som om att de använder ölessens. Uppenbarligen är det ju nån som köper det, men jag lär ju inte göra det igen. Bytte för övrigt film (Outlaw). Äh, det här är inte värt att skriva om. Tacka vet jag old school-alkoläsker som Peter´s Pop eller vad den hette. Men favoriten som alla verkar ha glömt är alkomusten. Helt klockrent! Tror det var Kopparberg eller nåt sånt. Sen fanns ju även alkocolan som var helskön. Men sen blev det ju farligt för ungdomar att dricka sånt för att det skulle leda till för stora fyllor hos ungdomar (som ändå inte lagligt fick köpa ut sånt..)

Fast flaskan är ganska snygg.

Euroshopper Beer

Typ: Lager
Bryggeri: Wertha Brouwerij
Ursprung: Holland
Utseende: Fucking close to water
Volymprocent: 4,8 %
Format: Bruk 500 ml
Konsumerades: Troulakis, Kreta, den 20:e kl. 13:54

Euroshopper är ungefär som gamla hederliga Konsum/Domus. Iaf vad gäller deras branding. Deras blåvita produkter var det genomgående. Samma sak här. Euroshooper Beer. Inga krusiduller. Och jävligt billigt. En halvliter kostar en halv euro, dvs c:a 4,75 SEK. Det ser lager ut. Det luktar lager. Men smakar som ingenting. Dvs mexikanskt/spanskt/amerikanskt vatten med ölessens. Och dom har snålat på det sista också. Det man känner mest är "smaken" från kolsyran. Ok, ändrar från vatten Clubsoda. Och där fick jag just en flashback, om det var Apotekarnes eller Pripps som hade Vichyvatten och Clubsoda. Sodan hade svart etikett o Vichyvattnet hade gul. Dracks en hel del sådant hemma hos mina farföräldrar vill jag minnas. Vilket är galet, eftersom, återigen vill jag minnas, det inte smakade särskilt gott. Men där fanns det iaf smak även om den var vedervärdig.

Euroshoppers öl är extremt lättdrucket. Det är ungefär som att första fixen är alltid gratis. Ge det här till någon som inte dricker öl och den person kommer antagligen kunna dricka det. Sen är det kört. Måste bara ha mörkare, konstigare och dyrare öl. In i Ölträsket. Många har gått in, men få kommer därifrån. Sunk!

Grekiska ölet Mythos är helt ok för övrigt. Kanske kommer nån recension senare. Men nu har iaf Euroshoppers öl avklarats. Och ingen annan behöver sänka sig så lågt igen. Skål.

VK Kick Blue Alcoholic Mix

Typ: Hybrid (Öl & fruktjuice)
Bryggeri: Global Brands
Ursprung: Storbritannien
Utseende: Orkade inte hälla upp den och flaskan var inte genomskinlig..
Volymprocent: 4%
Format: Flaska 275 ml
Konsumerades: Troulakis Hotel, Kreta, den 20:e kl. 10:35

När man sitter i ett tokvarmt land som det här så är det ju ganska givet att man (felaktigt) försöker kyla kroppen genom att dricka kalla drycker. Det kroppen behöver är vätska, och inte behöva värma eller kyla drycken och födan som man stoppar i sig. T.ex, i ett arktiskt klimat (eller ja ok, Sälen.. det finns snö däribland också) så kan man ju tänka att snö = fruset vatten -> vätska. Problemet är bara att när du stoppar snön i munnen (kids, se till att den inte är gul) och smälter den, så tvingas kroppen värma upp snön/vattnet för att den ska kunna hantera det, därmed göra av med energi. Och är du på Antarktis eller i Lindvallen och håller på att gå åt, då är det ingen bra idé att göra av med ännu mer energi, oavsett om du håller på att gräva en bivack för natten eller kräla till Afterskin. Du kommer liksom behöva den senare.

Vad är då VK Kick? Det görs av Global Brands (som i sig låter som en potentiell täckmantel för spionverksamhet eller vapenproduktion). Och ett företag som döper en dricka efter tautologi-principen (Votekick Kick) bör man ju se på med skepsis. Och det är med skepsis jag dricker det här. Det är 53% öl i skiten, troligtvis lager blandat med 47% "mixed fruit flavour(!?) drink". Och sen lite E150d för att top it off. Frågan är varför det behövs färgämne till en dryck som består av öl och (förhoppningsvis) ej färglös dryck med fruktsmak.. Och varför heter den Blue..? Det är lite surt sådär, och det går faktiskt att dricka men det är ju inte det bästa som hänt världshistorien. Köp det inte ute på krogen om du nu mot förmodan skulle hitta det på ditt lokala sunkhak. Kanske skulle funka att göra minimala satser av Pimm's på..?

Sierra Nevada Bigfoot

Typ: Ale, Barleywine Style.
Bryggeri: Sierra Nevada Brewing C.O:,
Ursprung: Chico, CA. USA.
Utseende: Brunröd
Volymprocent: 9,6%
Format: Flaska 350 ml
Konsumerades: V-Funk, fredagen den 13:e Juni kl. 18:30

Dags att skölja bort weissbieren och ersätta den med en riktigt smakrik årsgångsale från Sierra Nevada Brewing Company vid namn Bigfoot (2008).

Ölet är djupt brunrött och luktar väldigt mycket. Enligt källor ska ölet innehålla English caramel och pale malt, samt humle: cascade, centennial och chinook. Det här är ett svårflörtat öl, jag måste vara med på noterna redan från början och koncentrera mig. Beskan är slående, det var ett bra tag sedan jag drack något så beskt och så starkt (9.6%). Denna lilla "bigfoot" är ren beska på burk med för mig blandade inslag av karamel, rost och bränt. Jag vet inte riktigt var jag ska börja med den här beskrivningen. Minnen från min barndom dyker upp när jag var tvungen att smaka grapefrukt och verkligen tvingade i mig av frukten. Jag har hamnat i en liknande situation.

Detta är inte ett öl du köper till någon vän som brukar sitta hemma och surpla på en vanlig knegarlager. Det här är ett öl du kombinerar med en bra maträtt och riktigt drar ut på den. Vi här på bloggen vi brukar ju sitta och dricka de mest smakrika grejerna utan någon som helst mat bredvid oss, vilket inte är rätt mot de öl vi recenserar. Till mitt försvar hade jag inte lust att laga till någon smakrik kötträtt bara för att jag skulle prova det här ölet.

Sierra Nevada Bigfoot kan vara något för alefantasten eller de som tycker mycket om smakrik öl. Men för någon som bara vill ta sig en stor stark för att hälsa helgen välkommen så uppmanar jag er att hålla er borta.

Slottskällans Vit Sommaröl

Typ: Weissbier
Bryggeri: Gamla Slottskällans Bryggeri
Ursprung: Uppsala, Sverige
Utseende: Lejongul grumlisch
Volymprocent: 5.2%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: V-Funk, fredag den 13:e Juni kl. 17:20

Nu sitter Chrull och Foggy nere på Akkurat och smuttar troligen på något lakritsöl, då tänkte jag kontra in några stycken om ett öl från Gamla Slottskällans Bryggeri: Vit Sommaröl.

Detta Weissbier jag har framför mig kommer från studentstaden Uppsala och kan vara bland de behagligaste weissbier jag har smakat sedan jag var i Berlin förra sommaren. Detta sommaröl har en härlig gul färg och den karaktäristiska grumligheten. Råvarorna är omkring 50% vetemalt, pilsner- och ljus karamellmalt, humle av sortern Northern Brewer från England (En billig sort som är populär bland skandinaviska bryggerier) och Hersbrucker (Tyskland), samt jäst av typen W68.

Angående veteöl verkar de i allmänhet kunna vara rätt olika, men en återkommande grej är att nästan all veteöl är överjäst och har låg till måttlig beska. Vit Sommaröl är inte så besk alls, snarare behaglig, vilket antagligen är en tråkig överraskning för vana weissbier-katter. På etiketten (uppbyggs av geometriska former med text på vit-ljusgrön botten dekorerad med stjärnor), står det att ölet ska passa till skaldjur, fisk, sushi, thaikäk och kyckling. I listan står det också att den passar till "matlagning" vilket måste innebära att den går utmärkta att svepa medan man lagar ihop något enkelt i köket. En annan rolig detalj på baksidan av etiketten beskriver nästan ölet som om det vore en vacker kvinna: "Slottkällans Vit karaktäriseras av den fina kropp och milda elegans som vetet ger" (min kursivering).

Jag bör tillägga att ölet inte är filtrerat och för bästa möjliga jästfällning så rekommenderar jag att flaskan ska vändas upp och ned några gånger. Inte skaka, då blir det "instant FAIL".

Kommer jag dricka det här igen? Ja, kanske med tanke på att det är ett svenskt öl med sydtysk tvist. Känns inte som ett speciellt svårflörtat öl, det är behagligt och dessutom tror jag verkligen det skulle kunna passa till sushi. Jag har en svag känsla av att t.ex. vissa japanska öler har gemensamma drag med denna weissbier. Det kan finnas en koppling till den metalliska smaken i japanska öler, men jag är osäker. Det här är något jag bara kom att spekulera kring just nu.

Jag tror inte att detta öl kommer att sitta på avbytarbänken under midsommarafton, men kanske blir det ett smakfullt återseende senare under sommaren i samband med en möjlig weissbierafton. Skål!

Tokens Röklakritsporter

Typ: Porter
Bryggeri: Ölands Gårdsbryggeri
Ursprung: Sverige
Utseende: Svartbrun som fan med en liten skumkrona färgad som diskmedlet från en rejält skitig stekpanna.
Volymprocent: 6,0%
Format: Glas, 500 ml
Konsumerades: Akkurat, torsdagen den 12:e Juni kl. 19.00

Vi var genast tvungna att köra bakgata i Bali-testet på den här och fann att en öl som är såhär brun, mörk och grumlig har vi aldrig sett tidigare. Lampa, skärm ja, ingenting lyckas penetrera det här. De som har lyckats brygga det här är alltså Ölands Gårdsbryggeri som bryggt öl och läsk (brygger man läsk?) sedan 2002. Som hobby verkar det ha bryggts betydligt längre för Morgan Peilot som driver det hela.

Röklakritsporter är alltså det första jag dricker från bryggeriet och antagligen det mest konstiga de har att erbjuda. Den här ölen är alltså bryggd med chokladmalt, rökmalt, karamellmalt och lakrits. Den smakar ganska mycket som den heter, det är rökigt, det är porter men framförallt är det lakrits. Kommer ni ihåg dom där små ruter/diamantformade salmiak bitarna man köpte i nån liten påse? Dom här! Dom smakade starkt av lakrits och hade en förmåga att förstöra smaken på nästa godis bit helt. Så smakar den här ölen. Det här är ingen öl som har en "lätt smak av karamell och skumbanan", den smakar verkligen lakrits. Kanske går det att ana sig till lite choklad i bakgrunden, men det är svårt att avgöra när du precis fått en käftsmäll av lakritsen.

Är det gott då? Öl som smakar starkt av något vi i normala fall inte förknippar med öl har en tendens att hamna mer i facket "rolig" än "god" och det här är lite så, men bara lite. Efter äventyret med bananbrödsölen konstaterade jag att det hade varit roligt att dricka den, men att jag knappast gör det igen, och så känns det inte om Tokens Röklakritsporter. Den förtjänar bättre än så och hyser du inte en stor aversion mot lakrits så rekommenderar jag dig att springa in på Akkurat och beställa en sådan här så fort du kan, innan den tar slut. Ring mig först bara, Rossi sitter nämligen här brevid och dricker en öl som smakar Foggy och jag vill prova den också. Det är en Riktigt Bitter Örebroare han dricker...

Landsort Lager

Typ: Lager
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Nynäshamn, Sverige
Utseende: Som en klassisk lager, dvs ljus
Volymprocent: 5,3%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Gröndal, den 5:e kl. 23:40

Innan jag läste på etiketten men efter jag tagit min första sip, så kände jag nån godiskänsla i smaken. Fick indirekt rätt, det är ju karamelliserad malt i blandningen! Den har fått sitt namn efter en fyr i Nynäs ytterskärgård. Och när jag sitter och tittar på ön med satellitbild, så blir jag lite intresserad över de värn som finns på ön. På samma gång börjar fundera på de tankar jag haft över att öhoppa lite i skärgården. Jag har aldrig varit där ute, men längtat desto mer. I sommar får det fan bli av. Kanske lite mkt att ge sig på att havskajaka, men båtluffa lär väl gå, och sen bo på vandrarhem. Eller varför inte i gamla lotsutkiken?

Allright, ölet är ju snart slut. Kanske ska skriva nåt om det också. Tänk om det här serverades på tapp iställe för till exempel Pripps Blå? Vilken hit! Men å andra sidan, det kanske inte tilltalar alla landkrabbor. Speciellt inte priset. En flarra går på hela 27.50, och det vore väl inte ekonomiskt i längden för dussintappar. Ingen skulle köpa det helt enkelt, om det finns alternativ som heter Norrlands Guld eller Marlin på sunkhaken för 29 spänn. Det finns med säkerhet på Bishop Arms (som jag varmt rekommenderar) och antagligen på Akkurat också. Men med kanoten som hänger i taket och färre antal gäster vinner Bishop min röst. Oavsett hur bra Akkurat är på musslor. För Bishop har en grym chili med "bargjorda" nachos.

Om det som sagt inte vore för priset, så skulle jag lätt använda det här som förkrök. Och till mat. Det är bara så.

Betyg: Köp i mängder om du har råd. Annars en. Möjligtvis låna pengar så du kan köpa en flaska. Eller skippa ciggpaket så du kan köpa en. Men köp minst en. Så får vi se om du är en sån därn landkrabba eller någon som uppskattar BRA lager.

Westmalle Dubbel

Typ: Trappist
Bryggeri: Brouwerij der Trappisten van Westmalle
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörkt brun med lite rött, kraftig men snabbt sjunkande beige krona
Volymprocent: 7%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Torsdagen den 5:e juni kl. 20:20

Den 10:e December 1836 konsumerades den första ölen som bryggdes av munkarna i Westmalle, det var då en ganska alkoholmild ljus öl och sägs ha varit väldigt söt. 20 år senare bryggde man en mörk och alkoholstark öl enligt en egen metod och det vi idag känner till som en dubbel var född.

Så, ölen luktar och smakar sött och lite rostat och med en släng bitter och mörk choklad på slutet. En mycket trevlig upplevelse, jag var tvungen att lukta på den tre gånger eftersom jag inte kunde undvika att smaka de två första gångerna. Det här är en öl jag vill sitta och njuta utav länge men det känns helt omöjligt. Den bara glider ner och snart är glaset slut. Inte har jag någon mer hemma heller så vad jag gör efter det här är svårt att säga. Kanske skulle jag ha ätit något mer idag än den där halva skålen yoghurt vid 6-tiden imorse om jag tänkte dricka flera trappister ikväll. Jag kommer ju vara full innan jag blir klar med det här inlägget.Nu har jag visst tappat bort mig. Åter till ölen.

Jag tror mig minnas att Westmalle Dubbel var den första trappisten jag drack. Det är en bra introduktion och jag har länge tyckt att det är den ideala dubbeln och måttstocken alla andra dubblar ska mätas mot. Tyvärr så har det gått ett bra tag sedan jag faktiskt drack den och inser nu att jag nog utan att veta det ersatt mitt smakminne av den med mitt betydligt vanligare val Chimay Blå. Eller så kanske det beror på att jag mest druckit Westmalle från fat. På flera ställen läser jag att man måste skilja lite på flask och fat-versionerna. De smakar oftast olika helt enkelt. Och en sådan jämförelse låter ju som ett bra projekt senare.

Thy Philsner

Typ: Pilsner
Bryggeri: Thisted Bryghus
Ursprung: Danmark
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 4,6 %
Format: 330 ml
Konsumerades: Gröndal, den 4:e juni kl. 00:50

När jag öppnade den här flaskan så började den svämma över. Som vilken annan procenttörstande maltoholist så läppjade jag flaskan och såg till att inget gick till spillo. Då slog det mig. Det slog mig vad jag känt vissa andra gånger då jag druckit öl från Thisted. Jag aktiverade ett sånt starkt smakminne att det var lite kusligt. Skummet smakade precis så som jag vill minnas att ölen smakade på det glada 80-talet då man fortfarande var för ung för att lovligt smaka på sådana drycker. Vänta nu.. ehh... Jag pratar alltså om lättöl. Och det smakade verkligen inte bra. Då. I nuläget, så har jag fortfarande inte smakat en enda droppe av det här ölet, bara av skummet. Jag borde nog göra det innan jag fortsätt... er.

De här flaskorna har inte stått i kylen utan mörkt i skafferiet. Och det är smaklöst. Ok, kanske inte helt och hållet. Men det ger absolut ingenting. Lite antiklimax faktiskt. Här hade man väntat sig att få sig en käftsmäll från beskan och får inte ett dugg. Inte ens en smekning.

På baksideetiketten står det (fritt översatt): "Styrkan ligger i smaken. Smak är som bekant olika, och hurra för det! Att den goda smaken (Red anm. say what..?) är så framträdande här i trakten är ju en helt annan sak. Styrkan ligger i att vi inte är världens största bryggeri, utan att vi brygger det bästa ölet i trakten". Inser också hur lingvistiskt påverkad jag är av engelskan. Det tog ett tag innan jag insåg att "Beskyt öllet mot sollys og frost" betyder att man ska skydda ölet mot solljus och frost. Sollys. Hallå liksom. Tur att det stått i skafferiet då.

Chrull, det finns en flaska kvar. Ska du smaka den här gången? Eller ska jag kyla det alternativt hälla ut det? För rumstempererat så ger det knappast sollys åt Skumgardiners, för kvällen, enmanstestpanel.

Orval

Typ: Trappist
Bryggeri: Brasserie D'Orval
Ursprung: Belgien
Utseende: Orange eller honungsfärgad med en rejäl svagt gul skumkrona.
Volymprocent: 6,2%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Måndagen den 2:e Juni kl. 17:55


Av alla trappister så är Orval nog den som sticker ut mest. Abbaye Notre-Dame d'Orval brygger nämligen enbart ett öl och kallar det helt enkelt Orval. Det skiljer sig också ganska mycket i smak (kryddigare) och alkoholmängd (lägre) jämfört med de övriga trappisterna.

I klostret har man bryggt öl sedan klostret grundades, dokument från 1628 nämner klart och tydligt att munkarna gillar öl och vin, när Orval sedan brändes ner av fransmännen 1793 så slutade såklart tillverkningen. Dagens Orval har bryggts sedan 1931, den 7:e maj 1932 såldes den första tunnan utanför klostret och snart blev Orval den första av trappistölerna att säljas över hela Belgien. Klostret ser också helt sjukt bra ut.

Nåja, nog om kloster och historia, hur är ölet? Som sagt, det här är inte alls en Westmalle Dubbel eller en La Trappe Tripel. Det här smakar kryddigt, citus, kanske lite grovt. Jag vet inte om det är pepparsmaken som skapar det grova eller om det är något annat. Någon påstod att det smakade sadel och läder men det känner jag inte alls. Å andra sidan har jag inte slickat på alltför många sadlar. Något vi kanske borde ändra på? En utflykt med skumgardiner gänget där vi slickar på konstiga saker? Foggy får smaka först. Tillbaka till ölen: Den smakar också ganska tydligt av humle. Jag var tvungen att smaka flera gånger för att vara säker på den här saken eftersom jag på sista tiden druckit en sjuhelvetes massa IPA och igår slank det ner en "genuin välhumlad Pils" under middagen (Wisby Pils, måste recenseras senare...), men i slutänden så är det bara att acceptera, det finns helt klart en humlesmak däri. Doftar gör den som den smakar, men humlen är betydligt tydligare i doften än i smaken.

Wikipedia påstår att den brukar kallas för trappistölernas drottning och jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag ser den lite som trappisternas svarta får, den där som sticker ut men som antagligen kommer kunna komma med en hel del intressanta tips på film och musik du borde kolla upp. Men kanske inte den första att bjuda på bal på slottet. En Askunge?

Lokala produkter på Systembolaget

Igår kom det ett pressmeddelande från Systembolaget om att butikerna ska få börja sälja produkter från lokala producenter:

Bättre tillgänglighet för lokala produkter

Nu kommer det att bli lättare för kunderna att köpa lokalt producerade alkoholdrycker. Systembolaget har beslutat att en lokal producent, efter ansökan, ska kunna få sina produkter på hyllorna i den närmaste systembutiken.

Systembolaget uppskattar att beslutet kan omfatta ett 70-tal producenter i Sverige. Även producenter nära gränsen i våra grannländer kan komma i fråga. Bakgrunden till denna förändring är att Systembolagets försäljningsstatistik visar att det finns en stor kundefterfrågan på lokalt producerade produkter i de lokala systembutikerna.

– Vårt beslut innebär att små producenter bättre kan möta den lokala efterfrågan. Därmed minskar behovet av en försäljning på gården eller vid produktionsanläggningen. En sådan lösning skulle kunna hota alkoholmonopolet, bland annat av EG-rättsliga skäl, säger Systembolagets vd Anitra Steen.


För mer information, kontakta gärna:
Presschef Björn Rydberg, tfn 070-528 41 05

Jag hoppas verkligen att de lokala produkterna kommer gå att hitta på ett smidigt sätt och att de kommer att gå beställa till andra butiker. Om inte kommer vi tvingas på alldeles för många rundresor i landet (Hej Närke!).

Singha

Typ: Lager
Bryggeri: Singha
Ursprung: Thailand
Utseende: Pissgult
Volymprocent: 5,0 %
Format: 330 ml
Konsumerades: Nagonstans over Aralsjon, den 12:e maj kl. 22:36 (lokal tid)
Hojd / Hastighet / Temperatur: 12600 / 877 km/h / -58 C

Med 5hr51min kvar och ett plan av skrikande ungar sa forsoker jag och Flammie avnjuta en burk Singha. Varsin alltsa. Vi flyger ju reguljart sa det ar bara att ta for sig. Hittills har det hunnit bli (for bada tva):

2 st JD + Cola, 2 st Bacardi + Cola, 1 st Cognac nat at Vee.ess.o.pee-hallet, 4 javligt sma glas rodvin och som sagt 2 burkar Singha. Och snart ska vi strax passera La Hore i Indien(?)..

Nu borjar nasta c-rulle. For ovrigt handlar den som nan tjej som steppar. Skulle tippa pa att (ej utlasbart ord) som faktiskt sag filmen var extremt lag. Tank er att vakna upp dan efter och sen ta en ol. Sa kanns det nu. Nar vi boardade hade jag varit vaken i 25 timmar och har satt mer pa pluskontot efter det. Inte sa svart nar en barnunges skrik sliter sonder Burials "Archangel" som faktisk gar att somna till i normala fall. Vafan liksom. Och da har jag anda ett par Sennheiser CX300-pluggar. Nar vi tanker efter sa har vi faktiskt bara sovit runt 5-6 timmar per skalle under de senaste 60 timmarna. Men det far vi val igen eller nat.

Blev just lite turerieoptjiweroptgrebulens men tyvarr blev det inget storre fall nerat. De tande inte ens lampan om att satta pa sig baltet! GRYMT osammanhangade inlagg. Jag skyller pa procentintag och hojdsjuka... eh..

Ah, dags for varsin till Singha.

Anchor Porter

Typ: Porter
Bryggeri: Anchor Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Jävligt mörkt brun, nästan svart, med liten ljusbrun skumkrona.
Volymprocent: 5,6%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Onsdagen den 14:e maj kl. 21.30

Anchor är ett av de större mindre bryggerierna i USA som mest är kända för sin Steam Ale. Själv tyckte jag Steamen var en styggelse som enbart kan jämföras med Left Hands Milk Stout i sin väl balanserade smak av någonting jag helst inte äter.

Nåja nu var det den här portern vi skulle prata om och inte teddybjörnar som går på crystal meth. Till skillnad från crystal meth så har ölen en eftersmak av humle och kaffe. Innan eftersmaken smakar den mest svag porter, det känns lite som en porter light, en sötare och snällare version av riktig porter, också med eftersmaken då. Resultatet måste sägas är helt okej och jämfört med assvomit eller crystal meth så är den till och med god. Men jag dricker hellre någonting annat.

Shipyard Brewer's Choice Special Ale Royal IPA (ltd ed. 2008)

Typ: India Pale Ale
Bryggeri: Shipyard Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Mörkt orange med liten och kortvarig beige gardin.
Volymprocent: 6,5%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Tisdagen den 13:e maj kl. 21:10

Jag skulle vilja jämföra den här ölen med den förra IPA:n jag drack som också var en amerikanare, men eftersom den intogs under betydligt mer okontrollerade former så har jag ingen aning om hur den smakade. God var den då i alla fall.

Då ska vi se, Shipyard Brewing Co är ett bryggeri i Portland och de verkar ha en sisådär 11 olika öler i standardsortimentet samt en årlig Brewer's Choice öl som varje år skiftar i typ och recept, IPA:n är alltså årets specialare och ska förhoppningvis vara något extra.

Och det kanske det är. Jag har svårt att bestämma mig. Ölen smakar mycket riktigt som en IPA ska mycket av humle och är rik på beska. Den smakar bröd och lite rök, kanske rostad. Men samtidigt känns den lite klen. Det är lite citrus där någonstans. Men jämfört med många andra IPA, amerikanska i synnerhet, så är den lite klen i sin humle och bitterhet. Jag tror det funkar.

Jag läser vidare och hittar att det är precis det de vill ha:

We found the big IPA’s we tried were all pretty one dimensional and very similar within the realm of extreme hoppiness. That’s where the use of the British hop varieties differentiates this beer from others of the same style. We also followed the design philosophy of Shipyard’s other beer recipes, placing the emphasis on balance and drinkability.

Och i såfall tror jag det har lyckats, frågan är bara om jag tycker den är godare än till exempel Sierra Nevada eller Sea Dogs versioner av samma öltyp. Och det vet jag inte. Inte heller har jag några hemma att jämföra med. Ack och ve!

Santa's Private Reserve Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Rogue Ales Brewery
Ursprung: Ashland, Oregon, US.
Utseende: Mörk som en skymning
Volymprocent: 5.3%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal Fredagen den 9:e maj kl. 01.40

Jag öppnade Santa's Private Reserve från Rogue Ales... Instant FAIL! Det skummar direkt över på bordet och jag räddar det som räddas kan av ölet. Någon måste ha skakat det denna lilla Rogue, för jag ramlade knappast omkull med det på väg genom hallen...

Så, vad kan jag kräva av jultomtens privata ale? Att det är gott? Ja det var det, då kan vi gå vidare.

Det är riktigt mörkt för att vara ett ale. Rogue har riktigt lyckats här, det här är mörkare än bärnsten och smakar en massa malt! Eller om det är beskan? Det kanske är samma sak iofs. Stark kryddighet blandas med fruktiga inslag, eftersmaken är stor. Ölet är rätt lent att dricka men det är när jag sväljer som smaken riktigt kommer till sin rätt. Densiteten känns som jag sippar på en Guinness, men smaken är något helt annat, som att dricka något rostat.

Efter halva ölet tycker jag nog ändå att skottarna jag recenserade nedan lyckades bättre med sitt öl när det gäller smaken. Det blir lite för mycket smak i munnen efter ett tag. Kan detta vara ett lämpligt öl till maten månne?

Rouge Ales har funnits sedan 1988 och har åratal av erfarenhet bakom sig. De har även vunnit en hel del priser för sina öl. Den som är intresserad av att få reda på mer om bryggeriet och dess ölsorter kan googla efter "Rogue Ales".

Får ni syn på något öl från Rogue när ni är ute och rullar runt på krogen tycker jag definitivt att ni ska våga beställa en flaska från deras utbud, såtillvida att ni tycker om olika alesorter. Rogue Ales hamnar på en favoritlista jag kom att tänka på. Följande mikrobryggerier tycker jag är av intresse just nu: Left Hand Breweries, Rogue Ales och Brew Dog.

Ho, ho, ho.

Brew Dog Punk IPA

Typ: Post Modern Classic Pale Ale
Bryggeri: Brew Dog
Ursprung: Storbritannien
Utseende: Punklejongul
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, Fredagen den 9:e Maj kl. 00.17

"We are not a faceless corporate monstrosity. We have no mind numbing automatic production line" -Brewdog

Klockan är ett par minuter över tolv vilket innebär att jag får ta mig en stänkare, eller varför inte smaka lite på en postmodern pale ale från Brew Dog. Ja ni såg rätt, bryggeriet heter Brew Dog. Och Brew Dog sticker ut och lovar oss ett "aggressivt" öl. Det här kan vara något i min smak. Nu är pressen på mig att leverera också efter flera fina inlägg av Foggy. Det kommer att bli mycket svårt att toppa en av hans rader från förra året: "Det är mörkt som en bakgata på Bali där de stänger av strömmen på nätterna". Denna rad är redan klassisk.

Brew Dog lovar:

1. Att alltid brygga fantastiskt öl och att aldrig kompromissa.
2. Att aldrig ha några tillsatser eller skit i ölet.
3. Att bara använda de bästa naturliga ingredienserna.

Brew Dog är James Watt och Martin Dickie och deras mikrobryggeri verkar byggas på humor och kunskaper om vad ett gott öl är. Två galna skottar har inte bara tagit fram detta ale (som finns att köpa på gröna skylten) utan även stout, amber, lager och explicit imperial ale. Passa tungan! jag vill smaka mer öl från dessa snubbar framöver.

Ölet är gott! Mycket smak för att vara en ale, den är lite aggressiv med andra ord. Färgen är svår att bedömma för närvarande på grund av ljuset, men jag gissar på att det ändå är åt det ljusgula hållet, vilket ligger i linje med att den har lite pilsneregenskaper med sin beska. (Öh, vad skrev jag egentligen?) Skumgardinerna lös med sin frånvaro och skumkronan påminde mer om ett varmt skumbad än ett ale. Herrarna bakom ölet radar upp frukter som ska kunna antydas i ölet: Lichie, Kiwi, Passionsfrukt, Körsbär och Jordgubbar. Jag tror det är en hel del 'bollocks' bakom detta ifall ni frågar mig.

Skottarnas humoristiska beskrivning berättar dock historien om den elaka vargen i fårakläder som med sin milda försmak lämnar en bitter eftersmak efter sig som hänger kvar länge. Voila! Den satt riktigt bra - det var en passande beskrivning.

Brew Dog är nya i gemet och har bryggt öl sedan 2007. På senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta mikrobryggerier. Jag undrar hur amerikaner och britter lyckas brygga så intressant öl med så små resurser. På något vis känns det här ölet mer som ett hantverk än många andra flaskor som utgör standardutbudet på svensk mark.

Jag knyter ihop den här recensionen genom att lämna er med några rader från ettiketten:

"It is quite doubtful that you have the sophistication to appreciate the depth, character and quality of this premium craft brewed beer".

Finns det ölkurser på universitetet? Någon?

Ökologisk Classic

Typ: Mörk pilsner
Bryggeri: Thisted Bryghus
Ursprung: Danmark
Utseende: Brungrumligt
Volymprocent: 4,6 %
Format: 330 ml
Konsumerades: Gröndal, den 6:e maj kl. 23:40

Sen när kontrollerade staten att ett öl var ekologiskt? I Danmark gör dom det. Det känns tryggt på nåt vis. Och Thisted verkar satsa på ekologiska produkter och deras hemsida känns ganska informativ. Men typiskt nog så har de minst info om just det här ölet. Står istort sett bara att det är ett helmaltsöl och och så långt min danska sträcker sig så var det ett försök att skapa ett Classic-öl. Ett försök som slog ganska väl ut enligt min mening.

Det påminner lite om en brown ale, iaf till utseende, men det smakar en hel del pilsner, och god sådan. Stora bubblor i skumkronan som är runt en centimeter hög. Oops, där fick jag nästan upp lite i näsgången.

Jag är grymt nöjd över att ha köpt det här 12-flaske-case:t. Hittills visar upp Thisted en grymt bra reportoar, synd bara att det inte går att få tag på lättare. Att behöva åka till Bottle Shop på andra sidan Öresundet (och riskera att åka på 1900SEK i fortkörningsböter) känns som overkill. För på Systemet finns de ju inte. FTL.

Limfjords porter

Typ: Porter
Bryggeri: Thisted Bryghus
Ursprung: Danmark
Utseende: Dubbelbrun
Volymprocent: 7,9%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal , den 4:e maj kl. 23:00

Det här var på tiden! Och det firar vi med en dansk skalle i form av en double brown stout från Thisted Bryghus. När jag hällde upp den så undrade jag vem fan som hällt kaffesump i den, fick känslan av sånt därnt seriekaffe som de klipper av med sax. Det är en fin porter, det tål att sägas fler gånger. Det är en fin porter, det är en fin port.. Jaja. Det luktar typ.. inget. Frågan är om jag åkt på sån därn luktavvänjning där man slutar att känna en viss lukt för att man luktat för mycket på det, eller om det helt enkelt inte luktar något. Det är ganska mkt beska i eftersmaken men fortfarande på ett bra sätt. Där hällde jag visst upp en flaska till. Undrar hur mörk choklad skulle funka på det här. Kaka på kaka? Double brown brownie? Det blir ju dock en super-tautologi. Kan meddela att det faktiskt nästan blir lite mkt med två flaskor på raken. En till maten eller dylikt funkar säkert, men två så här på sena kvällskvisten är lite väl mkt, även om den är god. Tyvärr måste det nu inhandlas fler om nån ska smaka på den, för det var den sista flaskan, fastän jag trodde jag hade fler. Får väl dricka Ökologisk öl istället.

Botten upp, borsta tänderna och sen bädda ner sig.

Longmorn 15 years - Highland Single Malt

Typ: Whisky
Bryggeri: The Longmorn Distillery Company
Ursprung: Skottland
Utseende: Gyllene
Volymprocent: 45%
Format: Flaska 700 ml
Konsumerades: Vallentuna lördagen den 16:e februari kl. 14.38

Nu var det ett tag sedan som jag recenserade något på Skumgardiner, men idag fick jag en chans att smaka på en 15 årig Highland Single Malt och kände mig tvingad att provsmaka den. Det är ju ändå helg.

Longmorn ska nog helst serveras vid rumstemperatur på grund av dess karaktär. Doften är varken spritig eller rökig men bär spår av fatdynamik. Farsan tycker att det luktar gräddkola när han håller näsan över det ovalformade glaset. Den luktar inte balanserad utan vittnar om att den ska tas på allvar, ungefär som ett rödljus på en gata i centrala Zürich.

Smaken är stor och med inslag av fat och även lite päron, sedan finns det även någon sorts brändhet i eftersmaken, vilken håller i sig länge. Vissa kanske skulle framhäva vanilj och knäck (bolaget) men jag skulle vilja framhäva en känsla av bränt och päron i eftersmaken, vilket inte riktigt är något jag tycker om.

Det här var inte riktigt min typ av whisky men jag kan tänka mig att den kan passa personer som vill ha inslag av lite rökighet, förlåt brändhet, och lång eftersmak. Jag föredrar nämligen en whisky som är balanserad i smaken och doften.

Panil Barriquée Sour

Typ: Triple fermented "Artisan Beer"
Bryggeri: Panil
Ursprung: Italien
Utseende: Mahognybrun, vit centemetertjock skumkrona.
Volymprocent: 8%
Format: 750 ml
Konsumerades: Rågsved, Lördagen den 19:e kl. 21:00

Fin öl från Italien? Tydligen. Flaskan är märkt SOUR med en stor varningssticker, antagligen för att hålla tysklandölsfantasterna borta. Den här recensionen blir av tre personer, ingen av dem har läst de andras kommentarer innan det postas.

Jon: Man kan ana en svag jästsmak precis innan ölet blommar ut i munnen. Själva huvudsmaken är väldigt lik en gueze - men ett kortare eftersmak. Eftersmaken är lätt och känns ganska torr. Om man fantiserar och känner efter noga kan man känna smak av äpple och ev lite övrig fruktsmak.

Foggy: Jag har druckit nästan ett halvt glas nu. Och det börjar likna ett.. surt mousserande vitt vin. Iaf i eftersmak. Det har liksom gått överstyr. Om man gillar surt så är det väl cool, men jag kan inte tänka mig att köpa det här. Öl på stora flaskor kommer härmed inte köpas igen av mig. Förra gången jag köpte en sån flaska öppnade jag den , tog en sip och hällde ut resten. I spontanjäsningens namn så sitter jag här och väntar på att Chrull ska hämta en nödrakets-Porter åt mig istället.

chrull: Det här är min andra flaska Panil. Den första konsumerades under extremt berusade former hemma hos Foggy på glöggkvällen (tm). Jag mindes den här ölen som den bästa Gueze-varianten utanför Lambeek. Och det står nog kvar, men jag mindes den också som "fantastisk", "helt sjukt bra" och kanske "det bästa jag druckit, som inte är belgiskt". Så är nog inte fallet. Bra är den dock, och det närmaste guezen man kommer på vårt systembolag. Så den får duga.
Eftersmaken är kort, men det är framförallt den torra känslan man får i munnen som verkligen gör den till en värdig gueze-ersättare. Och den sura smaken, såklart. I övrigt gissar jag att Jon har förklarat det hela ganska bra, och att Foggy har grinat lite över att det inte smakar Carniege...

Carnegie Porter

Typ: Porter
Bryggeri: Carlsberg (urspr. Carnegie)
Ursprung: Sverige
Utseende: Snudd på Bali-svart
Volymprocent: 3,5%
Format: flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, den 18:e januari kl. 18:20

Efter att blivit övergiven efter ett grymt gott långkok i form av Chili, så kände jag att det var tid att förbarma sig över denna ensamma flaska. Den hade iofs sällskap av en Blossa '07, men den var ju iaf öppnad och läppjad några ggr. Jag hade tänkt att skriva att jag fick lite Newcastle-vibbar av den här ang eftersmak men blev ganska motbevisad. Beskan sitter kvar ett bra tag men är inte alls oangenäm. Doften klassas av Carlsberg som extrem. Det kan ju inte slå fel. Nåt för alla actionsportare?

Som vi alla vet så är portern och stouten närbesläktade. Den starkare varianten av Porter kallades för Stout-porter, vilket sedan förkortades till kort och gott: Stout. I Sverige har vi haft porterproduktion ända sedan 1700-talet, men just Carnegie-portern skapades 1836 då David Carnegie tog över driften av Lorentska bryggeriet i Göteborg. Sedan dess har den dominerat marknaden i Sverige. Carnegie finns i både 3,5% och 5,5% och bryggs numer av Carlsberg.

Lite roliga fakta om Carnegie:

* Receptet såsom etiketten är oförändrade sedan 1836 och är idag Sveriges äldsta, idag levande, varumärke.
* Under det svenska starkölsförbudet mellan 1922 och 1955 ordinerades Carnegie som medicin av läkare för sin smak och stärkande egenskaper. Ölet var receptbelagt och kunde endast hämtas ut på apotek. (Hmm, det luktar nutida receptfusk med narkotikaklassade preparat..)
* Carnegie Porter II korades 1992 till världens bästa ale i sin styrkeklass (hur stort är styrke-spannet..?)

Så pallra dig iväg och köp lite svensk historia. Den billigare nödraketsvarianten funkar alldeles utmärkt, men bonusen med den som finns på Apoteket (läs Systembolaget) är +170 ml och +2%. Priset är irrelevant. Det är en 172-åring som inte tappat(s upp) för mycket under sin livstid. Frossa lite med chokladkaka eller vanlig mörk choklad.

PS: Ska köpa en Stark-porter och ställa bredvid min Fullers Vintage 2007 och lagra den så länge jag pallar. Ska tydligen gå att lagra i upp till 10 år och bara bli bättre. DS

Lion Stout

Typ: Stout
Bryggeri: The Lion Brewery
Ursprung: Sri Lanka
Utseende: Svart, liten ljusbrun skumkrona
Volymprocent: 8%
Format: 330 ml
Konsumerades: Rågsved, måndagen den 14:e Januari kl. 19:45

Jag är tveksam till om Sri Lanka skulle ha en egen stout om det inte vore för britterna. Det är ganska vanligt att bryggerierna i de gamla kolonierna idag mest gör ljusa lageröler men många har kvar tillverkningen av en riktigt mörk porter eller stout. Lion Stout är Lion Brewerys mörka alternativ.

Utseendemässigt och alkoholmässigt liknar den mer en imperial stout än de irländska ölerna. Smakmässigt är den något mellanting. Den är absolut inte lika kraftfull som till exempel Slottskällarns Imperial som jag drack igår, men inte alls lika len och krämig som en Guinness. Den sticker till lite, med undertoner av choklad och kaffe. Jag trodde att den skulle göra sig bra ihop med en bit mörk choklad, men coops mörka blockchoklad visar sig vara helt fel, kanske om man tog sig upp i 85-90% i kakaohalt. Den är för bitter för att passa ihop med det söta. En bitterhet som för mig blir lite för mycket.

När jag dricker öl med en alkoholhalt över 7% frågar jag mig ofta om ölen är värd alkoholmängden. Är den tillräckligt god för att motivera procenten? I det här fallet är svaret nej, drick istället en av våra svenska Imperial Stouts, eller kanske bara en Guinness.

Goosinator

Typ: Rökt Dubbelbock
Bryggeri: Left Hand Brewery
Ursprung: Usa
Utseende: Grumlig, mörkbrun bärnsten. Snabbt sjunkande skum.
Volymprocent: 7,2%
Format: 750 ml
Konsumerades: Rågsved, tisdagen den 25:e december kl. 21:55

Den här ölen är enligt flaskan döpt efter "The Ironclad Robo- Goosinator", en mekaniserad gås på taket till Left Hands bryggeri. Jag gillar inte gäss. De är irriterande. Precis lika irriterande som det var att få upp korken på den här flaskan. Jag har redan öppnat två belgiska sjuttifemmor ikväll (recenseras vid ett senare tillfälle) och de flaskorna tog mig cirka 20 sekunder att öppna. Den här tog det tre personer, 5 minuter och till slut tvingades vi ta till vinöppnaren. Nåja. Nu är den upphälld och snart uppdrucken.

Juldagen till ära har jag besök, Syster H, Kamrat J och Kamrat A smakar alla av ölen. Syster H första kommentar är "Jag har hört talats om ölkorv, men aldrig korvöl". Nåja, hennes erfarenhet av rauchbier (rököl) är alltså obefintlig fram tills nu och även om korvsmaken och doften många rököl har finns här så är den inte alls like framträdande som i en Aecht Schlenkerla till exempel.

Kamraterna kallar den torr. Och det stämmer också. Den är inte särskilt läskande och ingen öl jag skulle rekommendera till en törstig själ en varm sommardag. Men samtliga testpersoner är överens, den är god. Systerns säger att den är god men balanserar på en gräns, hade den rökiga eftersmaken faktist suttit i längre än det korta ögonblick den finns där så hade den enligt henne inte varit god. Jag tycker gott att rökigheten kunde varit större och att eftersmaken kunnat sitta i längre.

Men det är en bra öl. Med ett roligt namn, och jag är lite svag för sådant och planerar redan hur jag ska kunna få tag på fler flaskor innan de tar slut.

En bra sak är dessutom att flaskan är märkt med 2007, och jag har inga problem att se den här ölen lagrad till 2010+ så det blir lätt att hitta rätt årgång i ölkällaren så småningom.

Murphy's Irish Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Murphy's Brewery
Ursprung: Irland
Utseende: Svart med krämigt vit skummkrona
Volymprocent: 3,5%
Format: 500 ml
Konsumerades: Rågsved, fredag den 21:e kl. 20:00

Chrull dricker folköl!

Till skillnad från de flesta andra öl jag dricker och verkligen uppskattar som ofta ligger närmare 10% så dricker jag ikväll en helt vanlig folköl. Om nu en irländsk stout kan kallas helt vanlig i folkölsvärlden. För mig är det i alla fall så. Just stout fungerar faktiskt riktigt bra som folköl, den tappar visserligen en del ihop med alkoholhalten, men är fortfarande god.

Nåväl, Murphy's Irish Stout är ihop med Beamish Stout de som tävlar med Guinness om toppen på tronen av de irländska stouterna. Jag har inga problem med att rangordna dessa och Murphy's hamnar på en god andraplats efter Guinnessen. Så en jämförelse vore väl på sin plats.

Murphy's Irish Stout ser ut som Guinness Draught. Den luktar som Guinness Draught. Den ryms dessutom perfekt i mitt glas med Guinness Draught-loggan på. Det som skiljer dem visuellt är att Murphy's ofta får en mer gråbrun ton på skummet, och också ett lite vildare skum än Guinnessens jämna, fina vita. Smakmässigt är de också väldigt lika, men Murphy's har en mer nötig och mindre bitter smak. Någon påstod också att Murphy's smakar mer kaffe, men för att kommentera det måste jag nog sitta med ett glas av bägge och jämföra.

Jag tycker bättre om Guinness, men Murphy's är så pass lik att jag i ett svagt ögonblick skulle kunna blanda ihop dem. Och det är ett bra betyg i min bok.

Anchor Christmas Ale 2007

Typ: Ale
Bryggeri: Anchor Brewing Co.
Ursprung: San Fransisco, USA
Utseende: Mörkt som fan
Volymprocent: 5,5%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal, fredag den 21:a december kl. 01.50

Systembolaget säger brunsvart. Jag säger mörkt som fan. Om man inte ser NÅNTING genom glaset när man håller upp det 15 cm från en skärm så är det mörkt som fan. Det kan ingen säga emot.

"This is the thirty-third "Our special ale" from the brewers at Anchor. It is sold only from earlty November to mid-January. The Ale's recipe is different every year but the intent with which we offer it remains the same: joy and celebration of the newness of life. Since ancient times, trees have symbolized the winter solstice when the earth, with its seasons, appears born anew."

Det här står på etiketten. Jag vetefan det där med att träd representerar vintersolståndet. Men gott smakar det. Och ja, jag har suttit med en ölkupa fylld med Anchor Christmas Ale 2007 inpressad mot en av mina ögonhålor för att inse att det är lika svart som att blunda. Eller nej. Fel. Det är mörkare. För när man sitter o kollar på två skärmar i ett mörkt rum är du dömd att få flashar. Sätt upp ett glas Christmas ale mot hornhinnan och du ser nada. Niente (stavning pls?). Nothing! Det är mörkt som en bakgata på Bali där de stänger av strömmen på nätterna. Du kanske tror att jag håller på att dissa det här ölet. On the contrary. Absolut inte! Jag gillar det som fan. Till skillnad från våra belgo-förälskade recensenter så är jag mer för allt annat än Belgien. Trapister o allt vad det heter. Men det är bra att nån gillar det. Vore ju synd att lägga ner kloster liksom. Och då är jag ändå ateist.

Det luktar en aning jäst, men inte så mkt att det förstör. Jag har återigen upptäckt det fantastiska med att baka på riktigt. "Smula jäst". Hur länge sen var det inte du "smulade jäst"? Det smakar dock inte jäst för fem öre. Har svårt att placera det, men gott är det. Om det inte vore så dyrt (21.90 / flaska) så skulle jag kunna tänka mig att dricka grymt mkt mer av det här. Men som vi vet är det ganska dyrt OCH ett säsongsöl, vilket det gör det ganska värdelöst att bli kär i. Ungefär som min egen glögg. Hinner göra två olika satser på sju dagar. Oj, vad det ska göras mer glögg nästa år. Blossa, släng er i väggen. Exakta recept, vad är det?

Milk Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Left Hand Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Tokmörkt
Volymprocent: 5,2%
Format: 355 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 1:a december kl. 04:15

Jag inser att jag sitter och jämför den här stouten med Guiness. Det är väl inte helt ok, men efter att föregående kväll (dvs för 6-7 timmar sen) ha dragit en Sam Adams eller två och följt upp med två glas Bacardi 8 yo mörk rom o ett glas bourbon så är jag i stånd till att jämför med vad som helst. Dock skriver jag fortfarande ganska ok rent stavningsmässigt så jag har väl i stort sett hittat Nirvana vad gäller ölrecensions-läge. (Inga redigeringar av denna text kommer att göras förutom de uppenbara fel som jag direkt ser är felstavningar och dylikt, därmed blir rättade omgående.) När jag håller upp det här ölet mot min relativt ljusstarka 19" WS-skärm, så ser jag fortfarande inte igenom det som finns i mitt obligatoriska öltestarglas från Öl och whisky-festivalen 2006. Och ni missade just när jag höll upp glaset en centimeter från ögat och instämde med min tidigare kommentar angående att inte se igenom glaset.

En sak är säker. Nej, två saker är säkra. Jag har ibland problem med att få ner shift-tangenten tillräckligt för att skriva en versal bokstav i början av meningarna. Men det märker ni inte för jag befinner mig i recensionsnirvana. Den andra saken som är säker är att den här Milk Stouten inte har ett dugg gemensamt med just mjölk. Det är svart mot vitt och kolsyrat mot eh.. avslaget(?). Jag insåg dock just varför Left Hand Brewing Company gör skäl för namnet Milk Stout. De har med mjölksocker i drickat. Frågan är varför. Jag tycker inte direkt att det gör ölet sötare. När kommer alkomjölk? Och varför försvann alkomusten? Klockrent påhitt. Milk Stout är dock "hand crafted", men det var väl väääldigt länge sen som mjölk producerades med handkraft.. Back to the old school.

Nu är ölet ganska avslaget. Men jag får skylla mig själv när jag sitter med ett glas i över en halvtimme och med som vanligt halvförkyld näsa försöker lukta mig till nåt som verkar intelligent att skriva. Jag känner verkligen ingen doft som jag kan korrelera till nåt annat. Inte är det mjölk iaf. Och smaken är densamma. Den kanske är lite sötare än en normal stout iaf. Kul upplevelse, men jag kommer ju inte köpa det igen för att dricka på någon fest. Systembolaget säger kaffe, choklad, soja och malt. Avnjutes till smakrika svamprätter.. Känns mer som nåt man dricker för.. att skoja till situationen. Men det kanske funkar. Får väl testa nån mer gång när jag sänker en fiskwok med stekt portabella. För att lyxa till det lite från de normala frysta champinjonerna. Skål.

Dufvenkrooks Amore Hjortron

Typ: Hjortronglögg gjord på grappabas
Bryggeri: Dufvenkrooks
Ursprung: Sverige
Utseende: Ljus äppeljuice
Volymprocent: 20%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Lördag den 24:e november kl. 19.30

Efter att jag gjort en dålig presentation på seminariet i fredags (marknadskommunikation), missat Hoyzer Boys-festen på Vieille Montagne och nu lämnat återbud till Nickos Guitar Hero III-fest på grund av sjukdom, kunde jag inte hålla mig borta ifrån flaskan längre - Amore-glöggen med hjortronsmak kom fram ur skåpet.

Dufvenkrooks är en ganska ny aktör på den svenska glöggmarknaden. Företaget har funnits sedan 1997 och vill stå för en "lyxigare glöggtradition". När jag tänker "lyxigare" tänker jag direkt "dyrare" glöggtradition, men faktum är att jag tror att fler aktörer kommer att haka på trenden som Blossa startade med sin årgångsglögg. Jag tror att många vanliga svenskar är trötta på tomtar och rödagröna glöggflaskor och vill dricka något som också ser snyggt ut på julbordet eller till och med i början av november och ända fram till jul och nyår.

Jag tror att vi går ifrån en glöggtradition med julförankring till en glöggradition som börjar i november och slutar en bra bit efter jul. Dufvenkrooks hävdar att "Stor vikt läggs också vid konsumenttester och recensioner, som används som underlag till att hela tiden utveckla och förädla sortimentet". Det här tycker jag är bra, men speukulationer i all ära, hur smakar glöggen?

Jag och Lisa konstaterar snabbt att om vi mot förmodan skulle tycka illa om Grappa så är det ingenting alls som stör oss när vi dricker Amore Hjortron. Det smakar bra, förvånansvärt bra. Lisa ville prova en ckokladglögg men jag argumenterade för Hjortronglöggen. Hjortron fick det bli och vad förvånade vi blev. Jag kom direkt att tänka på Blossa 04 med vinteräpple och sött dessertvin. Amoren är inte lika söt men inte heller så spritig som jag och Lisa hade föreställt oss. Hur kommer det sig?

Amore Hjrtron har en bas av Grappa och innehåller även kryddnejlika, torkad ingefära, citrus och pomerans. Jag skulle hävda att Amoren är som en lite vuxnare Blossa 04 med en lite hårdare ton. Vi har både provat glöggen varmt och kallt - båda alternativen fungerar faktiskt bra. Men vad är Grappa egentligen?

Grappa är italienskt brännvin. Spritdrycken görs av pressade druvrester från vinproduktion och har normalt en volymprocent på mellan 40-50 procent (glöggen ligger på 20%). Grappan har gjort en klassresa och gått ifrån att vara en produkt gjord på vinrester till att få en hög status när den förfinats och kommersialiserats. Det finns två viktiga faktorer vid produktion av Grappa: Ju bättre kvalité på druvan desto bättre pomace (druvrester), och metoden Artigianle som kräver bra råvaror och en lång process av hantverk.

Amore Hjortron-flaskan är varmt gul och har Dufvenkrooks logga (En duva i ett vapen/standard) på båda sidor av flaskan. Glöggen har även en innehållsförteckning där det står att det innehåller grappa, socker, "naturlig glöggarom med smak av hjortron" (vad nu det är? Kanske ska skicka ett e-mail om det), konserveringsmedel E202 och sulfiter (från vin).

Jag vill prova den här glöggen igen. Efter att ha provat ett kallt och ett varmt glas tror jag att jag tycker bättre om Amoren än Blossa 07. Värt att prova igen alltså och jag ser mer och mer fram emot den kommande glöggfesten i december.

Nils Oscars Julöl

Typ: Mörkt öl
Bryggeri: Nils Oscar Company AB
Ursprung: Nils Oscars bryggeri i Fruängskällan, Nyköping, Sverige
Utseende: Djupt mörkbrun
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Gröndal, Onsdag den 21:a november kl. 20.00

Nils Oscar Company AB startades 1996. De brygger sitt öl vid Fruängskällan i Nyköping och bränner också sprit på Tärnö Säteri i Södermanland. I Tärnö har de även ett eget mälteri. I Södermanland odlar de även fyra sädesslag som utgör råvaror i produkter från företaget.

Nils Oscar Julöl 2007 är mörkt med stor kraft och komplexitet. Den har stoutliknande karaktär med en påtaglig rostighet. Detta är antagligen fallet på grund av att den är överjäst med en speciell typ av jäst från Belgien. Nils Oscars har slagit på stort och använt flera sorters malt och humlesorten Pacific Gem från Nya Zeeland. Den djupt mörka färgen gör den väldigt estetiskt tilltalande i rätt ljus.

Doften är rostad och rätt svag. Vissa skulle hävda att den luktar lite lakrits och svarta vinbär, men ack! Jag känner inte vinbären (plus att jag ogillar lakrits). Smaken är stor och komplex. Ett mycket smakrikt öl. Jag tror att detta öl skulle passa till en del vilt och annat kött som kommer att finnas på många julbord i vinter. Nils Oscars själva föreslår lagrad ost, nötter och bitter choklad som tilltugg. Jag tror att en bit mat antagligen skulle göra det här ölet bättre.

Om du har tid kan du lagra ölet ett par år. Nils Oscars hävdar att ölet då får en mjukare doft och smak. Jag undrar om de har lagrat ölet ett par år själva som kan styrka deras bedömning.

Se till att inte ge tomten för många Julöl när han ska åka iväg med släden, varje flaska ligger på 8 volymprocent. Ho ho ho.

Angående innehållsförteckning på alkoholprodukter med hög volymprocent

Har ni någon gång tänkt på vad till exempel glögg innehåller? Då har ni förmodligen försökt att leta efter innehållsförteckningen. Har ni hittat någon på starkglögg? Nej precis, det var det jag misstänkte, ni hittar förmodligen inte någon.

Det är tydligen så att tillverkare enligt lag (jag hittar den inte men ni är välkomna att leta) inte behöver sätta ut innehållsförteckningen på alkoholprodukter med hög volymprocent. Vad detta nu kan vara bra för kan det tvistas om men jag hoppas att producenterna har designmässiga skäl snarare än vilseledande skäl för att inte sätta ut någon innehållsförteckning. I dagens samhälle blir människor mer och mer medvetna om vad de äter och vad de dricker. Jag vill gärna veta vad produkter innehåller.

Jag kom att tänka på det här när vi nyligen skapade oss en bild över årets glöggsäsong. Sprittilverkaren Saturnus har tagit fram en variant av sitt Tindraglögg som innehåller glitter. Ja ni läste rätt, glitter.

Jag tog kontakt med företaget med syftet att ta reda på varför företaget inte har någon innehållsförteckning på glöggen och vad bland annat glittret består av. Jag förväntade mig väl inte direkt något hjälpsamt svar men det var inte heller förvånande när en informationsansvarig representant från företaget skrev tillbaka och gav ett tydligt, marknadskommunikationssanpassat och käckt svar. Jag tänker återge företagets svar men tar bort själva marknadskommunikationen före och efter innehållsbeskrivningen:

Louise Ahlander säger att Tindra Glittrande innehåller glitter som består av:

"det oorganiska saltet E171 d.v.s. titandioxid, som är en vit färg godkänd av livsmedelsverket. Den vita färgen används i en mängd livsmedel idag ex. mjukost, tuggummi, dressingar, fettfri majonnäs och godis som "skolkritor", choklad linser m.fl."

Vidare skriver hon att,

"För att glittret ska stabiliseras i glöggen har vi använt stabiliseringsämnet E418 (gellangummi vilket är en sk. naturlig polysackarid dvs. en massa socker molekyler som sitter ihop) och E440a (pektin som utvinns ur citronskal). E418 används bl.a. i mejeriprodukter och dressingar och E440a är vanligt i glass, likör, godis, sylt och gelé."

Förutom särskrivningar och andra konstigheter vill jag bara passa på att skriva att detta är det som företaget vill att vi ska tro. Det intressanta är vad som undanhålls för oss. Därmed höjer jag ett varningens finger för er som tror på vad olika företag förmedlar till er. Ärlighet är ett begrepp som inbegriper andra dolda syften och mål, som att sälja glögg och behålla konsumenter.

Leuvense Tripel - Blond Bier

Typ: Trippel Ale
Bryggeri: Brouwerij Van Steenberge
Ursprung: Belgien
Utseende: Honungsfärgad med en vit och rik skummkrona.
Volymprocent: 9%
Format: 33ml
Konsumerades: Rågsved, Lördagen den 17:e November kl. 21.00

Det här är något jag köpte när jag var nere i Leuven, Belgien. Jag övertalades om att det här var den lokala motsvarigheten till Duvel. Jag var tveksam då och har inte övertalats än. Ölen är orange, grummlig och frun säger att den ser ut som honung i färgen, jag får hålla med. Jag har dock aldrig sett honung skumma som den här gör.

Enligt flaskan så är det här en trippel, en ale som fått jäsa i tre omgångar. De flesta trippel du kommer stöta på är belgiska och att de flesta belgiska kloster har en öl som heter enkel, dubbel och trippel är knappast ett sammanträffade om man jämför med den kristna treenigheten. Trippeln föddes i Westmalle runt 1931 och har sedan dess blivit synonymt med riktigt stark ljus/gyllene ale, med några få undantag där trippeln faktiskt är nästan lika mörk som dubbeln.

Leuvense Tripel har en stark smak av humle balanserad med jäst och en kraftighet som kan vara resultaten av jästen, humlen och den starka alkoholhalten. Trippeln har aldrig varit min favorit, jag är mer för den mörka dubbeln som brukar vara lenare och smakrikare. Här har vi en trippel som knappast kan beskyllas för att inte smaka något, men den smakar heller inte något annat än humle och jäst. Av tripplarna kommer det här aldrig bli någon favorit, drick hellre Chimay vit eller Wesmalle Tripel, men om den ska jämföras med något annat än belgisk klosteröl så är den riktigt bra och skulle det här vara min lokala öl skulle jag varit lycklig.

Samuel Adams Holiday Porter

Typ: Porter
Bryggeri: The Boston Beer Company/Sam Adams
Ursprung: USA
Utseende: Mörkt mörkt brun med en rejäl ljusbrun och tjock skumkrona
Volymprocent: 5,8%
Format: 355 ml
Konsumerades: Rågsved, Lördag den 17:e November kl. 20:00

Samuel Adams/Boston Brewery är en av de mer kända amerikanska bryggerierna av vettig öl. Jag tänker inte räkna med Amerikanska Budweiser här av princip skäl. Nåja, de öl som säljs med Sam Adams namn på etiketten har enlight min erfarenhet en sak gemensamt, de är bra men sällan riktigt bra. Enligt amerikanska bekanta så smakar amerikansk öl aldrig lika bra i Sverige som de gör i USA och ölens färskhet kan påverka intrycket något enormt så kanske är Sam Adams bättre än vad jag tror. Men nu är jag i Sverige och då är det dumt att gissa hur det kanske skulle smaka i USA.

Ölen är mörkt mörkt brun utan att bli svart, skummkronan som blir i mitt Guinnessglas när jag häller upp den imponerar, brunt, tjockt och mycket. Vid första försöket får jag hälla i omgångar under fem minuter innan 355ml öl får plats i 55cl glaset, och då är det med 2,5-3cm med skum ovan kanten.

För att vara en säsongsöl är den ganska svag i sin säsongsanknytning. Det här är en maltig porter med en stark bitterhet som har lika mycket med julen att göra som coca cola med en tomte på etiketten. Den är inte dålig, men jag ser inte alls var julbiten kommer in. Den är inte heller fantastisk utan håller Boston Brewery's tradition vid liv, den är helt drickbar, men ingen sensation.

Mysingen Midvinterbrygd

Typ: Ale
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Nynäshamn, Sverige.
Utseende: Mör som midvinternatten.
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Fredag den 16:e november kl. 20.45

Nynäshamns Ångbryggeri är ytterligare ett svenskt mikrobryggeri värt att uppmärksamma i den här bloggen. Mysingens Midvinterbrygd är bara ett av flera öl som har uppmärksammats inom ölkretsar under de senaste åren. Bryggeriet har bryggt öl sedan 1997 och Bedarö Bitter är ett av de öl som bryggeriet aktivt brygger. Nu över till ölet.

Andreas anar lite bananton i lukten och bananbeska i smaken. Själv tycker jag den luktar som en Hoegaarden och har lite liknande karaktär som samma öl. Detta mörka öl har en liten kopparton i en viss typ av ljus. Karaktären påminner mer om ett julöl än Winter Alen som jag recenserade tidigare ikväll. Jag kan inte riktigt förklara det men det här ölet är godare än Winter Ale. Eftersmaken är för det första mycket godare, ölet är inte heller lika uppkäftig i smaken. I det stora hela får det här ölet ett ok utan att imponera.

Förhoppningsvis kan jag få Andreas att recensera Blossa 07 i något inlägg framöver som mellanspel i vår vinterölsspecial!

Oppigårds Winter Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Oppigårds Bryggeri
Ursprung: Dalarna, Sverige
Utseende: Mörk ale, rödaktig
Volymprocent: 5.3%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Fredag den 16:e November kl. 19.40

Idag när vi var på systemet och plockade upp några stycken Blossa 07 passade vi på att köpa lite julöl. Vi inleder officiellt vårt "Winter"-tema med att recensera ett prisat öl från ett prisat svenskt mikrobryggeri.

Oppigårds Winter Ale korades till årets bästa julöl 2007 av Svenska Ölprovningssällskapet tillsammans med Jämtlands julöl som vi också ska försöka att recensera på bloggen innan julen står för dörren. Håller Winter Alen då måttet?

Ölet är rätt mörkt och har en rödaktig ton. Lukten är för mig svår att avgöra men den luktar mörk snarare än som ljus ale. Ölet är välhumlat och innehåller korn- och havremalt, humle, jäst och vatten. Ölet är överjäst och ska helst drickas lite mer rumstempererat vid ungefär mellan 12 och 14 grader. Dessa är förutsättningarna. Först kommer ett stycke om Oppigårds bryggeri, sedan kommer jag tillbaka till själva ölet.

Oppigårds bryggeri ligger i Hedemora kommun, Dalarna och har sedan 1999 bryggt öl i Sverige. Winter Ale-flaskan har en orangegul logga på grön bas. Det står Oppigårds Winter Ale på flaskan och i centrum finns det några hus som kan förknippas med Dalarna. Två stjärnor finns placerade på båda sidor om husen i centrum och en stjärna på kapsylen.

Smaken är mörk och rik. Jag kan hålla med om Systembolagets förklaring att det går att ana apelsintoner i smaken. Det ska tydligen gå att känna aprikosdoft och aprikossmak. Smaken är stark för att vara öl och har lite stoutkaraktär faktiskt. Smaken är ganska sjysst men det är svårt att jämföra den med något annat öl just i det här tillfället. Ölet är dock som Lina sade (Lina och kristian är på besök) lite bittert och jag vet inte om det här ölet kommer att få utrymme i min ölrepertoar fram tills jul. Men, jag tror att jag måste ge ölet minst en chans till för jag vet att smaker kan ta tid att uppskatta. Jag kommer att tänka på Nils Oscars ölsorter när jag dricker det här men frågan är om jag kommer att ha detta öl till julmaten. Jag föredrar nog mer någon sorts lager eller ale som mår bra av lite lätt kylning.

Andreas tyckte ölet var rätt ok men ganska besk i smaken mot slutet av provsmakningen.

Jag tycker inte att ni andra ölentusiaster ska välja bort det här ölet när det börjar nalkas jul. Julmaten är fylld av smakrika rätter och väldoftande tilltugg. Det kan vara så att ett smakrikt öl blir helt rätt till julbordet. Hur som helst är det kul med svenska mikrobryggerier!

Ename - Cuvee 974

Typ: Klosteröl
Bryggeri: Brouwerij Roman
Ursprung: Belgien
Utseende: Röd ale med liten och vit krona
Volymprocent: 7%
Format: 330 ml
Konsumerades: Rågsved, den 5:e november kl 22:30.

Bryggeriet har anor from 1500-talet, men den här ölen har bara bryggts sedan 1990. Det är månadens tillfälliga nyhet på systembolaget och tyvärr lite av en besvikelse.

Det är en röd ale med en härlig beska och toner av frukt och rök. Eftersmaken är svag, nästan obefintlig och när man väl känner av den är den inte särskilt trevlig och lämnar en sträv känsla i munnen.

Trots det är det inte en dålig öl, jag kan bara snabbt konstatera att det finns så många andra och bättre belgare och med minnet av alla dem så är Ename varken värd min tid eller pengar.

Belle-Vue Gueuze

Typ: Lambic av Gueuze typ
Bryggeri: Belle-Vue Brewery
Ursprung: Belgien
Utseende: Klar och bärnstensfärgad
Volymprocent: 5,5%
Format: 375 ml
Konsumerades: Rågsved, den 1:a november kl 21:40.

Lambic är en familj av öl som alla har gemensamt att de alla är spontanjästa och kommer från området Lambeek i Belgien. Gueuze är en gammal lagrad lambic kombinerad med en nyare som sedan får jäsa på flaska. Resultatet är ett ofta ett surt öl med karaktären av torrt vin eller cider.

Personligen så föredrar jag de som går hela vägen ut och vågar vara riktigt sura, Girardin Gueuze är ett mycket bra exempel på en sådan typ men nu är det inte den jag dricker idag. Idag är det Belle-Vue vilket är en liten fegare Gueuze som visserligen inte är söt på något sätt men heller inte sådär sur så att magsäcken knyter sig och munnen börjar vattnas ordentligt. Istället balanseras surheten mot en ganska framträdande jästton och tillsammans smakar det ganska bra.

Om man är nybörjar på lambic och Gueuze så är det här en helt okej start, men om chansen finns borde man titta sig bort mot bryggerierna Cantillion eller helst av allt, Girardin.