Gulden Draak

Typ: Belgisk Mörk Ale
Bryggeri: Brouwerij Van Steenberge
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörkt röd halvgrumlig, med massor med skum
Volymprocent: 10,5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, måndagen den 20:e oktober kl. 17:30

Enligt bryggeriets hemsida så skulle det här räknas till en Barleywine om det var en brittisk öl. Beeradvocate listar den som en Belgian Strong Dark Ale. Jag vet inte riktigt så jag kallar det för en Belgisk Mörk Ale. Bryggeriets hemsida säger också att den doftar triumph och är en definitiv party ale och om jag skulle bjuda mina gäster på den här så skulle jag ju i alla fall inte behöva bjuda bort så många.

Namnet Gulden Draak betyder såklart Gyllene Drake och är taget från en staty i staden Ghent. Statyn kom dit från Konstantinopel där den hamnat år 1111 när den gavs bort som gåva av norske Kung Sigrid Magnusson. Tänk, norrmännen har haft en kung som hette Sigrid. (Det har de tydligen inte, Sigurd ska vara rätt namn enligt kommentar nedan.)

Den här flaskan har förresten stått i minst ett år nu. Den blev över från en beställning som gjordes ihop med lite annat folk på LedTek Livgardet (Hej Jebesu!) och har sedan dess lurat längst bak i ölförrådet. Jag tyckte det var dags att ta tag i den nu och dessutom passa på att skriva några rader om den. Gulden Draak doftar starkt och sött av malt och russin, kanske lite enbär och en del alkohol. Smaken är väldigt fyllig och det känns lite som om den tar över hela ens sinnesintryck. Hjärnan laddas över och ögonen kopplas sakta ifrån och allting blir suddigt ett tag. Malt, russin, peppar, plommon och alkohol är bara delar man kan ana i det här. Och visst finns alkoholen där. Med 10,5% så känns det i smaken, men inte alls lika mycket som det märks i huvudet. Alkoholen slår brutalt mot hela kroppen och jag ångrar snabbt att jag inte åt någon lunch innan jag öppnade den här.

Det här är en alldeles fantastisk öl. Hade det varit en film hade jag sorterat in den någonstans bland de fysiska filmgenres som finns (snyftare, skräck, pornografi) för ölen känns i hela kroppen men framförallt totalt dominerar den din mun och dina sinnen en bra bit efter varje klunk. Klunkarna blir bara mindre och mindre i någon slags förhoppning om att ölen ska räcka hela kvällen på det sättet. Tyvärr har ju kvällen knappt börjat och jag misstänker att ölen kommer hinna ta slut innan middagen ens är i närheten att vara klar. Och det här var min sista flaska, det måste jag nog fixa till på något sätt. Beställningssortiment eller en resa till Belgien?

Lunator Dubbelbock 2008

Typ: Dubbelbock
Bryggeri: Grebbestad Bryggeri
Ursprung: Bohuslän, Sverige
Utseende: Klar och rödbrun med mycket härligt skum.
Volymprocent: 7,9%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, söndagen den 19:e oktober kl. 18:00

Grebbestad Bryggeri skryter med att vara västkustens enda bryggeri och ett av landets minsta. Förutom Lunator så gör de öl med namn som Granit, Lager och Koster och om jag minns rätt tyckte jag om Granit när jag provade den på ölmässan senast. Men jag var nog rätt mycket inne i dimman just då. Lunator är en dubbelbock som de verkar brygga en gång om året, och förra året gillade jag den inte. Men då var trappister och sura lambic det enda jag var intresserad av så i år kanske ölen är bättre eller helt enkelt faller mig bättre i smaken.

Men jag vet inte. Den ser bra ut, doftar sött och torkad frukt, smakar trevligt med mycket malt, sötma och torkade frukter. Av kolsyran känner man inte mycket alls och det är oftast något jag tycker om men i eftersmaken smakar den nästan avslagen. Jag vet inte om det är smaken av den torkade frukten som möter beskan som slår över i något som jag lättast kan beskriva som en sorts avslagen träighet och det känns inte rätt alls. Efter halva glaset märker jag det inte lika tydligt, och jag vet inte om det beror på att jag faktiskt tycker om det eller på grund av de nästan 8% alkohol och matlagningen jag håller på med.

Så nej, jag vet inte riktigt. Var den dålig eller lite småtrevlig? Jag får försöka igen, men väntar nog till 2009.

Andechser Dunkles Weissbier

Typ: Dunkelweizen/Mörk Veteöl
Bryggeri: Klosterbrauerei Andechs
Ursprung: Tyskland
Utseende: Mörkt brun, grumlig, skummar som en veteöl bör.
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, lördagen den 18:e oktober kl. 17:40

Här har vi alltså den nya mörka veteölen från bolaget som dök upp 1:a oktober. Nu var det länge sedan jag drack en dunkel men jag minns inte att de jag prövat tidigare varit så nära en vanlig hefe. För det här luktar och smakar hefe, men en maltigare doft och smak. Det går att ana något bränt i smaken också, med lite knäck eller kola insprängt. Den extra malten och den brända tonen ersätter den friska fruktsmaken som brukar finnas i en hefe. Det känns lite trist. Samtidigt så gillar jag ju hefe men jag hade förväntat mig lite mer av en dunkel.

Nu är den stora frågan om det är ölsorten eller ölen det är fel på. Dags att leta igenom lagret och se om jag inte har en Erdinger Dunkel någonstans.

Slottskällans Slottslager

Typ: Ljus lager
Bryggeri: Slottskällans
Ursprung: Sverige
Utseende: Lagerlik
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, torsdag den 16:e oktober kl. 18:00

Ännu mer Slottskällans! Den här gången deras Slottslager som nyligen började säljas på Systembolaget. Det är en brödig och torr lager med bra med beska i eftersmaken och en frisk och syrlig doft. Det här är en lager som påminner en om att ljus lager faktiskt kan vara värt att dricka och kan uppenbarligen göras rätt och riktigt jävla gott. Det tackar vi för.

Krušovice Cerne

Typ: Schwarzbier
Bryggeri: Královský Pivovar Krušovice
Ursprung: Tjeckien
Utseende: Mörkt mörkt brun, mörkt skum.
Volymprocent: 4,4%
Format: Burk 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, lördagen den 11:e oktober.

För nästan 500 år sedan fick bryggeriet i Krusovice kontraktet att brygga öl till kejsaren Rudolf II och därmed rätten att använda den kejserliga kronan i sin marknadsföring. Därför heter bryggeriet sedan dess Det Kungliga Bryggeriet Krusovice, ungefär. Förra året köptes det av Heineken, och den känns kanske inte så kungligt. Nåja, det här är alltså Cerne, deras Schwarzbier. Det är en mörk lagertyp som sägs härstamma från tyska Bad Köstritz och 1540-talet.

Ölen luktar bränt, och smakar lite rökigt och bränt. Jämfört med ljusare lager så är den fyllig, men knappast så fyllig som ölen jag är van att dricka i samma färgskala. Den är också lite humligare, beskare än vanlig ljus lager. Lite småtrevlig sådär en regnig lördagskväll. Att öltypen beskrivs som en lättare version av bra vinteröl kan stämma ganska bra. Glaset är sjukt snyggt också...

Hofbräu Oktoberfestbier

Typ: Märzen/Oktober
Bryggeri: Hofbräu München
Ursprung: Tyskland
Utseende: Ljus, rejält med storbubbligt skum.
Volymprocent: 6,3%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, fredagen den 10:e oktober.

Näst störst på oktoberfest i münchen är Hofbräu, HB. Deras wikipediasida handlar mest om att nazisterna brukade träffas på deras ölstugor och att man i münchen så sent som 2006 hade ett foto på Hitler som barn hängande i stugan.

Ölen är väldigt ljus, smakar väldigt mycket vanlig eurolager. Visserligen en väldigt välbalanserad och kompetent eurolager, men fruktansvärt händelselös. Skittrist faktiskt. Ska det här bli intressant krävs nog att jag får den serverad i gigantisk sejdel och att jag har lederhosen på mig.

Ingvar Vittfarnes Mjöd

Typ: Mjöd
Bryggeri: Sigtuna Brygghus
Ursprung: Sigtuna, Sverige
Utseende: Klar, bara en gul ton ifrån färglös, inget skum.
Volymprocent: 10%
Format: Flaska 250 ml
Konsumerades: Sjöstaden, fredagen den 10:e oktober.

Det här är alltså mjöd på honung, enligt bryggeriet sjävla det "riktiga" sättet att göra mjöd. Tidigare mjödliknande drycker här på skumgardiner var alltså mer åt öl-hållet än vin-hållet, den här gången verkar det röra sig om så kallat honungsvin.

Nåja, vätskan är klar, nästan färglös och skumlös. Det doftar honung, blommor och sticker till som när man luktar på ett moln av parfym. Smaken är syrlig, lite som ett surt vitt vin och jag tycker känslan av parfym kommer tillbaka. Det smakar alkohol på samma sätt som alkoholen kan märkas i doften från en parfym direkt ur flaskan. I eftersmaken dyker det upp lite beska, men i övrigt är det bara blommor, parfym och det syrliga.

Vi blir aldrig på det klara med om det mest liknad cider, vin eller öl. Så vi får väl säga att det mest är likt mjöd. Tyvärr kändes det alldeles för mycket som om att dricka vatten när man står på parfymavdelningen på Åhléns för att jag ska vilja köpa en flaska till.

Lindemans Cassis

Typ: Fruktlambic
Bryggeri: Brouwerij Lindemans
Ursprung: Belgien
Utseende: Som ett riktigt mörkt rött vin med en rejäl rosa skumkrona.
Volymprocent: 4%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Sjöstaden, fredagen den 10:e oktober.

Svarta vinbär är fantastiska bär, och i saft brukar det fungera alldeles utmärkt. Lindemans bevisar att det fungerar i lambic också. Det smakar faktiskt lite svartvinbärssaft. Saft man inte spätt ut ordentligt och definitivt saft som inte är sötad särskilt mycket för det är syrligt både från lambicen och bären.

Om man är ny till fruktöl så är det här en bra andra öl. Den första bör nog vara någon kriek rent traditionellt sett.

Boddingtons Pub Ale

Typ: Engelsk Pale Ale
Bryggeri: InBev
Ursprung: England
Utseende: Klar lejongul med krämig och gräddig skumkrona.
Volymprocent: 4,7%
Format: Burk med patron 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, fredagen den 10:e oktober.

Tidigare bryggdes Boddingtons av Strangeways, ett brygger som började brygga öl utanför Manchester 1778. Henry Boddington kom in i bilden 1832 och efter 20 år tog han över bryggeriet helt. Det var kvar i familjen Boddingtons ägor tills det såldes 1989 till ett bryggeri som i sin tur köptes upp av InBev år 2000. 2004 stängde man igen det gamla Strangeways och flyttade tillverkningen av Boddingtons Pub Ale till Hydes Brewery, även det utanför Manchester.

Boddingtons har för mig länge varit en av de där brittiska ölerna som finns på kran bredvid Kilkenny, Caffreys och Guinness på de flesta pubar med en brittisk feel här i stan. Fram till nyligen har jag ignorerat kranen, kanske för den klargula färgen som för mig ger en känsla av plast och neon mer än tradition och brittisk landsbyggd. Men en eftermiddag på Bagpipers tänkte jag om och slog till. Jag har inte ångrat beslutet.

Syster beskriver ölen som en Stor Stark Ale, och jag håller med, lite grann i alla fall. Det är en lättdrucken ljus ale från England och smakar som en sådan med en liten snurr på slutet. Det är krämigt, lent och det gräddlika skummet håller sig kvar långt ner i glaset. Eftersmaken innehåller en härlig frisk och syrlig känsla med lite extra beska inslängd just på slutet. Aldrig dyker det upp någon kolsyra i smaken eller känslan och det blir ganska likt upplevelsen du får av att dricka den från tapp. Det är en riktigt läskande öl som trots att den är bättre på tapp numera kommer finnas hemma i kylen ofta.

Unibroue 17

Typ: Mörk Ale, belgisk typ
Bryggeri: Unibroue
Ursprung: Quebec, Kanada
Utseende: Brun, väldigt grumlig. Vitt, tjockt skum.
Volymprocent: 10%
Format: Flaska 750 ml
Konsumerades: Sjöstaden, fredagen den 10:e oktober.

Unibroue är ett kanadensiskt microbryggeri i Quebec som hämtar sin inspiration från en europeisk, och i de öl jag testat, mest belgisk tradition. Vilket är sant för Unibroue 17 också. 17 i namnet kommer från att ölen är bryggd för att fira att bryggeriet i år fyller 17 år och förra året släpptes det en Unibroue 16 så vi kan hoppas på en 18 nästa år.

Nåja, flaskan är en 75:a med champagnekork och även om inte korken rör på sig utan hjälp så smäller det till lite behagligt när den släpper från flaskan. Ölen är mörkt brun som mörk mjölkchoklad och nästan lika genomskinlig som en chokladkaka. Den har en maltig smak med mycket karamell och brödsmaker med en liten kryddig underton. Eftersmaken är syrligare med spår av körsbär. Den luktar karamell.

Det låter ju fint och bra, men tyvärr förstörs upplevelsen av spritigheten som finns i både lukt och smak. Hade jag inte tittat efter på flaskan innan jag smakade på den hade jag varit tvungen att kolla om inte 17 stod för alkoholhalten. Trots det tycker jag om den, men jag är mer sugen på att kolla vad som händer om lagrar flaskan i 3-5 år än vad jag är att öppna en till som den är nu.

Belhaven Twisted Thistle IPA

Typ: India Pale Ale
Bryggeri: Belhaven Brewery
Ursprung: Skottland
Utseende: Lejongul
Volymprocent: 5,3%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Beefeater Inn, torsdagen den 9:e oktober kl. 20:00

Belhaven är ett gammalt skotskt bryggeri som började brygga tidigt 1700-tal och påstår själva att det finns anledning att tro att öl har bryggts på platsen sedan 1300-talet. Sedan 2005 ägs bryggeriet av Greene King.

Twisted Thistle IPA är en trevlig lite klenare IPA som hamnar närmare Slottskällans Pale Ale än Great Divides Titan IPA. Jämfört med de flesta amerikanska IPA är den alltså svagare i beskan, smakar lite friskare, fruktigare och maltigare och jag noterar en underton av granbarr i smaken. Helt klart en trevlig dryck och jag skulle inte ha något emot att prova lite annat från Belhaven.

Tripel Karmeliet

Typ: Trippel
Bryggeri: Brouwerij Bosteels
Ursprung: Belgien
Utseende: Lejongul, rejält med tjockt vitt skum.
Volymprocent: 8,4%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Sjöstaden, tisdagen den 7:e oktober kl. 15:00

Öltypen trippel heter så för att det ska användas cirka tre gånger så mycket malt när den bryggs än de vanliga trappisterna (jag trodde det var för att de jästes två gånger och sedan en tredje gång på flaskan?). Tripel i namnet på den här ölen kommer från de tre olika sorters malterna som används: vete, havre och korn. Receptet kommer från Karmelitklostret i Dendermonde och är från 1679.

Och ölglaset som används är faktiskt anpassat för flaskans storlek. Det finns en 0,3 liters märkning på baksidan av glaset och man har alltså lämnat rejält med utrymme för skummet. Något jag knappast kan klaga på. Det ser ju helt lysande ut. Både glaset och ölen. Men framför allt ihop.

Jag häller upp ölen på nästan en alns avstånd och nästan direkt känner jag att det luktar starkt och friskt av sädesslag och citrus. Den smakar också först sött och maltigt och sedan lite kryddigt, lite stickande, trevande för att efteråt övergå i en liten torrhet. Det blir aldrig någon tydlig och självklar beska, snarare kan man ana lite jäst där i mitten någonstans, ihop med lite alkohol. Det är helt sagolikt faktiskt.

Jag tror det var tidningen All About Beer som i somras valde Tripel Karmeliet till världens bästa öl, jag är nästan beredd att hålla med faktiskt. Det enda felet jag kan tänka mig hitta är att den är lite väl alkoholstark. Det märks knappt i smaken men det är ju inget man kan slänga i sig dagligen hur som helst precis.

Slotskällans Pale Ale

Typ: Pale Ale
Bryggeri: Slottskällans Bryggeri
Ursprung: Sverige
Utseende: Orange, tjock vit krona.
Volymprocent: 5,0%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Sjöstaden, måndagen den 6:e oktober kl. 15:00

Som ölnörd är det ibland lätt att skena iväg på teman och så kallade extrema öler. Man kan prata om käftsmällar av humle, magsäcksknytande syrlighet och käbbla över vilka årgångar av öl X som egentligen var bäst. Det är ju trevligt för oss, men blir nog snabbt alldeles för nördigt för de runt oss. Så med Slottskällans Pale Ale tänkte jag hoppa tillbaka lite. Komma lite närmare marken igen och kanske dricka en öl som inte skulle skrämma iväg Jan Banan på stan.

Jag tror jag tänkte fel någonstans. Mina idéer om vad en pale ale är har gått helt åt helvete. Jag tror lite beror på att jag helt har glömt bort de brittiska öarna på sista tiden och allt har bara handlat om belgisk lambic och amerikansk IPA. Och när det har rört sig om Ale så har det varit någon fruktig belgare eller trappist. Det här är något helt annat men kanske ändå inte.

Alltså, det här är ju anledningen till varför PA i IPA står för Pale Ale. Det här är en besk öl där välhumlad inte bara är ett buzzword utan helt sant. Nej, det är inte en humlebomb eller en käftsmäll. Men en knäpp på nosen är det definitivt. Och för Jan Svennebanan, Johnny Sixpack, Svensson eller vad du nu vill kalla honom, kan det vara tillräckligt för att skrämma iväg honom.

I övrigt är det en trevlig, lite brödig historia som med sin låga alkoholhalt gör den till en mycket bra kamrat i ölförrådet. Hade den funnits i mindre flaskor hade jag nog slagit till på en låda direkt. Som bjudöl till nästa fest, eller till när man bara vill ha en god öl till middagen. Eller till filmen. Eller till pajjen. Eller när man nu bara råkar vara sugen.

Left Hand Oktoberfest

Typ: Oktober/Märzen
Bryggeri: Left Hand
Ursprung: USA
Utseende: Bärnsten med vit, snabbflyktig skumkrona
Volymprocent: 6,0%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Sjöstaden, lördagen den 4:e oktober kl 15:30.

Spectraz har redan kämpat sig igenom 150 ml av det här på ölmässan och det går det att läsa om här.

Jag tror att Herr Spectraz vid smaktillfället redan förstört sina smaklökar med humlebomber, stark korv eller annat liknande. För den här har inga problem att närma sig Sam Adams eller Brooklyns oktoberfest. Den är fyllig, brödig och har klara toner av knäck i smaken. Den luktar maltigt och lite bränt. Den är god, riktigt god.

Nu blir jag såklart sugen på mer öl, särskilt mer oktoberfest och helst tysk sådan. De flesta tyska varianter jag sett i år är ljusa som vanliga svennelager och verkar inte smaka mer heller. Finns det "riktig" oktoberfestöl i tyskland fortfarande och vilken är i så fall bäst? Eller är det så att jänkarna numera är det riktiga oktoberfest-landet?