Tokens Röklakritsporter

Typ: Porter
Bryggeri: Ölands Gårdsbryggeri
Ursprung: Sverige
Utseende: Svartbrun som fan med en liten skumkrona färgad som diskmedlet från en rejält skitig stekpanna.
Volymprocent: 6,0%
Format: Glas, 500 ml
Konsumerades: Akkurat, torsdagen den 12:e Juni kl. 19.00

Vi var genast tvungna att köra bakgata i Bali-testet på den här och fann att en öl som är såhär brun, mörk och grumlig har vi aldrig sett tidigare. Lampa, skärm ja, ingenting lyckas penetrera det här. De som har lyckats brygga det här är alltså Ölands Gårdsbryggeri som bryggt öl och läsk (brygger man läsk?) sedan 2002. Som hobby verkar det ha bryggts betydligt längre för Morgan Peilot som driver det hela.

Röklakritsporter är alltså det första jag dricker från bryggeriet och antagligen det mest konstiga de har att erbjuda. Den här ölen är alltså bryggd med chokladmalt, rökmalt, karamellmalt och lakrits. Den smakar ganska mycket som den heter, det är rökigt, det är porter men framförallt är det lakrits. Kommer ni ihåg dom där små ruter/diamantformade salmiak bitarna man köpte i nån liten påse? Dom här! Dom smakade starkt av lakrits och hade en förmåga att förstöra smaken på nästa godis bit helt. Så smakar den här ölen. Det här är ingen öl som har en "lätt smak av karamell och skumbanan", den smakar verkligen lakrits. Kanske går det att ana sig till lite choklad i bakgrunden, men det är svårt att avgöra när du precis fått en käftsmäll av lakritsen.

Är det gott då? Öl som smakar starkt av något vi i normala fall inte förknippar med öl har en tendens att hamna mer i facket "rolig" än "god" och det här är lite så, men bara lite. Efter äventyret med bananbrödsölen konstaterade jag att det hade varit roligt att dricka den, men att jag knappast gör det igen, och så känns det inte om Tokens Röklakritsporter. Den förtjänar bättre än så och hyser du inte en stor aversion mot lakrits så rekommenderar jag dig att springa in på Akkurat och beställa en sådan här så fort du kan, innan den tar slut. Ring mig först bara, Rossi sitter nämligen här brevid och dricker en öl som smakar Foggy och jag vill prova den också. Det är en Riktigt Bitter Örebroare han dricker...

Landsort Lager

Typ: Lager
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Nynäshamn, Sverige
Utseende: Som en klassisk lager, dvs ljus
Volymprocent: 5,3%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Gröndal, den 5:e kl. 23:40

Innan jag läste på etiketten men efter jag tagit min första sip, så kände jag nån godiskänsla i smaken. Fick indirekt rätt, det är ju karamelliserad malt i blandningen! Den har fått sitt namn efter en fyr i Nynäs ytterskärgård. Och när jag sitter och tittar på ön med satellitbild, så blir jag lite intresserad över de värn som finns på ön. På samma gång börjar fundera på de tankar jag haft över att öhoppa lite i skärgården. Jag har aldrig varit där ute, men längtat desto mer. I sommar får det fan bli av. Kanske lite mkt att ge sig på att havskajaka, men båtluffa lär väl gå, och sen bo på vandrarhem. Eller varför inte i gamla lotsutkiken?

Allright, ölet är ju snart slut. Kanske ska skriva nåt om det också. Tänk om det här serverades på tapp iställe för till exempel Pripps Blå? Vilken hit! Men å andra sidan, det kanske inte tilltalar alla landkrabbor. Speciellt inte priset. En flarra går på hela 27.50, och det vore väl inte ekonomiskt i längden för dussintappar. Ingen skulle köpa det helt enkelt, om det finns alternativ som heter Norrlands Guld eller Marlin på sunkhaken för 29 spänn. Det finns med säkerhet på Bishop Arms (som jag varmt rekommenderar) och antagligen på Akkurat också. Men med kanoten som hänger i taket och färre antal gäster vinner Bishop min röst. Oavsett hur bra Akkurat är på musslor. För Bishop har en grym chili med "bargjorda" nachos.

Om det som sagt inte vore för priset, så skulle jag lätt använda det här som förkrök. Och till mat. Det är bara så.

Betyg: Köp i mängder om du har råd. Annars en. Möjligtvis låna pengar så du kan köpa en flaska. Eller skippa ciggpaket så du kan köpa en. Men köp minst en. Så får vi se om du är en sån därn landkrabba eller någon som uppskattar BRA lager.

Westmalle Dubbel

Typ: Trappist
Bryggeri: Brouwerij der Trappisten van Westmalle
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörkt brun med lite rött, kraftig men snabbt sjunkande beige krona
Volymprocent: 7%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Torsdagen den 5:e juni kl. 20:20

Den 10:e December 1836 konsumerades den första ölen som bryggdes av munkarna i Westmalle, det var då en ganska alkoholmild ljus öl och sägs ha varit väldigt söt. 20 år senare bryggde man en mörk och alkoholstark öl enligt en egen metod och det vi idag känner till som en dubbel var född.

Så, ölen luktar och smakar sött och lite rostat och med en släng bitter och mörk choklad på slutet. En mycket trevlig upplevelse, jag var tvungen att lukta på den tre gånger eftersom jag inte kunde undvika att smaka de två första gångerna. Det här är en öl jag vill sitta och njuta utav länge men det känns helt omöjligt. Den bara glider ner och snart är glaset slut. Inte har jag någon mer hemma heller så vad jag gör efter det här är svårt att säga. Kanske skulle jag ha ätit något mer idag än den där halva skålen yoghurt vid 6-tiden imorse om jag tänkte dricka flera trappister ikväll. Jag kommer ju vara full innan jag blir klar med det här inlägget.Nu har jag visst tappat bort mig. Åter till ölen.

Jag tror mig minnas att Westmalle Dubbel var den första trappisten jag drack. Det är en bra introduktion och jag har länge tyckt att det är den ideala dubbeln och måttstocken alla andra dubblar ska mätas mot. Tyvärr så har det gått ett bra tag sedan jag faktiskt drack den och inser nu att jag nog utan att veta det ersatt mitt smakminne av den med mitt betydligt vanligare val Chimay Blå. Eller så kanske det beror på att jag mest druckit Westmalle från fat. På flera ställen läser jag att man måste skilja lite på flask och fat-versionerna. De smakar oftast olika helt enkelt. Och en sådan jämförelse låter ju som ett bra projekt senare.

Thy Philsner

Typ: Pilsner
Bryggeri: Thisted Bryghus
Ursprung: Danmark
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 4,6 %
Format: 330 ml
Konsumerades: Gröndal, den 4:e juni kl. 00:50

När jag öppnade den här flaskan så började den svämma över. Som vilken annan procenttörstande maltoholist så läppjade jag flaskan och såg till att inget gick till spillo. Då slog det mig. Det slog mig vad jag känt vissa andra gånger då jag druckit öl från Thisted. Jag aktiverade ett sånt starkt smakminne att det var lite kusligt. Skummet smakade precis så som jag vill minnas att ölen smakade på det glada 80-talet då man fortfarande var för ung för att lovligt smaka på sådana drycker. Vänta nu.. ehh... Jag pratar alltså om lättöl. Och det smakade verkligen inte bra. Då. I nuläget, så har jag fortfarande inte smakat en enda droppe av det här ölet, bara av skummet. Jag borde nog göra det innan jag fortsätt... er.

De här flaskorna har inte stått i kylen utan mörkt i skafferiet. Och det är smaklöst. Ok, kanske inte helt och hållet. Men det ger absolut ingenting. Lite antiklimax faktiskt. Här hade man väntat sig att få sig en käftsmäll från beskan och får inte ett dugg. Inte ens en smekning.

På baksideetiketten står det (fritt översatt): "Styrkan ligger i smaken. Smak är som bekant olika, och hurra för det! Att den goda smaken (Red anm. say what..?) är så framträdande här i trakten är ju en helt annan sak. Styrkan ligger i att vi inte är världens största bryggeri, utan att vi brygger det bästa ölet i trakten". Inser också hur lingvistiskt påverkad jag är av engelskan. Det tog ett tag innan jag insåg att "Beskyt öllet mot sollys og frost" betyder att man ska skydda ölet mot solljus och frost. Sollys. Hallå liksom. Tur att det stått i skafferiet då.

Chrull, det finns en flaska kvar. Ska du smaka den här gången? Eller ska jag kyla det alternativt hälla ut det? För rumstempererat så ger det knappast sollys åt Skumgardiners, för kvällen, enmanstestpanel.

Orval

Typ: Trappist
Bryggeri: Brasserie D'Orval
Ursprung: Belgien
Utseende: Orange eller honungsfärgad med en rejäl svagt gul skumkrona.
Volymprocent: 6,2%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Måndagen den 2:e Juni kl. 17:55


Av alla trappister så är Orval nog den som sticker ut mest. Abbaye Notre-Dame d'Orval brygger nämligen enbart ett öl och kallar det helt enkelt Orval. Det skiljer sig också ganska mycket i smak (kryddigare) och alkoholmängd (lägre) jämfört med de övriga trappisterna.

I klostret har man bryggt öl sedan klostret grundades, dokument från 1628 nämner klart och tydligt att munkarna gillar öl och vin, när Orval sedan brändes ner av fransmännen 1793 så slutade såklart tillverkningen. Dagens Orval har bryggts sedan 1931, den 7:e maj 1932 såldes den första tunnan utanför klostret och snart blev Orval den första av trappistölerna att säljas över hela Belgien. Klostret ser också helt sjukt bra ut.

Nåja, nog om kloster och historia, hur är ölet? Som sagt, det här är inte alls en Westmalle Dubbel eller en La Trappe Tripel. Det här smakar kryddigt, citus, kanske lite grovt. Jag vet inte om det är pepparsmaken som skapar det grova eller om det är något annat. Någon påstod att det smakade sadel och läder men det känner jag inte alls. Å andra sidan har jag inte slickat på alltför många sadlar. Något vi kanske borde ändra på? En utflykt med skumgardiner gänget där vi slickar på konstiga saker? Foggy får smaka först. Tillbaka till ölen: Den smakar också ganska tydligt av humle. Jag var tvungen att smaka flera gånger för att vara säker på den här saken eftersom jag på sista tiden druckit en sjuhelvetes massa IPA och igår slank det ner en "genuin välhumlad Pils" under middagen (Wisby Pils, måste recenseras senare...), men i slutänden så är det bara att acceptera, det finns helt klart en humlesmak däri. Doftar gör den som den smakar, men humlen är betydligt tydligare i doften än i smaken.

Wikipedia påstår att den brukar kallas för trappistölernas drottning och jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. Jag ser den lite som trappisternas svarta får, den där som sticker ut men som antagligen kommer kunna komma med en hel del intressanta tips på film och musik du borde kolla upp. Men kanske inte den första att bjuda på bal på slottet. En Askunge?

Lokala produkter på Systembolaget

Igår kom det ett pressmeddelande från Systembolaget om att butikerna ska få börja sälja produkter från lokala producenter:

Bättre tillgänglighet för lokala produkter

Nu kommer det att bli lättare för kunderna att köpa lokalt producerade alkoholdrycker. Systembolaget har beslutat att en lokal producent, efter ansökan, ska kunna få sina produkter på hyllorna i den närmaste systembutiken.

Systembolaget uppskattar att beslutet kan omfatta ett 70-tal producenter i Sverige. Även producenter nära gränsen i våra grannländer kan komma i fråga. Bakgrunden till denna förändring är att Systembolagets försäljningsstatistik visar att det finns en stor kundefterfrågan på lokalt producerade produkter i de lokala systembutikerna.

– Vårt beslut innebär att små producenter bättre kan möta den lokala efterfrågan. Därmed minskar behovet av en försäljning på gården eller vid produktionsanläggningen. En sådan lösning skulle kunna hota alkoholmonopolet, bland annat av EG-rättsliga skäl, säger Systembolagets vd Anitra Steen.


För mer information, kontakta gärna:
Presschef Björn Rydberg, tfn 070-528 41 05

Jag hoppas verkligen att de lokala produkterna kommer gå att hitta på ett smidigt sätt och att de kommer att gå beställa till andra butiker. Om inte kommer vi tvingas på alldeles för många rundresor i landet (Hej Närke!).

Singha

Typ: Lager
Bryggeri: Singha
Ursprung: Thailand
Utseende: Pissgult
Volymprocent: 5,0 %
Format: 330 ml
Konsumerades: Nagonstans over Aralsjon, den 12:e maj kl. 22:36 (lokal tid)
Hojd / Hastighet / Temperatur: 12600 / 877 km/h / -58 C

Med 5hr51min kvar och ett plan av skrikande ungar sa forsoker jag och Flammie avnjuta en burk Singha. Varsin alltsa. Vi flyger ju reguljart sa det ar bara att ta for sig. Hittills har det hunnit bli (for bada tva):

2 st JD + Cola, 2 st Bacardi + Cola, 1 st Cognac nat at Vee.ess.o.pee-hallet, 4 javligt sma glas rodvin och som sagt 2 burkar Singha. Och snart ska vi strax passera La Hore i Indien(?)..

Nu borjar nasta c-rulle. For ovrigt handlar den som nan tjej som steppar. Skulle tippa pa att (ej utlasbart ord) som faktiskt sag filmen var extremt lag. Tank er att vakna upp dan efter och sen ta en ol. Sa kanns det nu. Nar vi boardade hade jag varit vaken i 25 timmar och har satt mer pa pluskontot efter det. Inte sa svart nar en barnunges skrik sliter sonder Burials "Archangel" som faktisk gar att somna till i normala fall. Vafan liksom. Och da har jag anda ett par Sennheiser CX300-pluggar. Nar vi tanker efter sa har vi faktiskt bara sovit runt 5-6 timmar per skalle under de senaste 60 timmarna. Men det far vi val igen eller nat.

Blev just lite turerieoptjiweroptgrebulens men tyvarr blev det inget storre fall nerat. De tande inte ens lampan om att satta pa sig baltet! GRYMT osammanhangade inlagg. Jag skyller pa procentintag och hojdsjuka... eh..

Ah, dags for varsin till Singha.

Anchor Porter

Typ: Porter
Bryggeri: Anchor Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Jävligt mörkt brun, nästan svart, med liten ljusbrun skumkrona.
Volymprocent: 5,6%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Onsdagen den 14:e maj kl. 21.30

Anchor är ett av de större mindre bryggerierna i USA som mest är kända för sin Steam Ale. Själv tyckte jag Steamen var en styggelse som enbart kan jämföras med Left Hands Milk Stout i sin väl balanserade smak av någonting jag helst inte äter.

Nåja nu var det den här portern vi skulle prata om och inte teddybjörnar som går på crystal meth. Till skillnad från crystal meth så har ölen en eftersmak av humle och kaffe. Innan eftersmaken smakar den mest svag porter, det känns lite som en porter light, en sötare och snällare version av riktig porter, också med eftersmaken då. Resultatet måste sägas är helt okej och jämfört med assvomit eller crystal meth så är den till och med god. Men jag dricker hellre någonting annat.

Shipyard Brewer's Choice Special Ale Royal IPA (ltd ed. 2008)

Typ: India Pale Ale
Bryggeri: Shipyard Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Mörkt orange med liten och kortvarig beige gardin.
Volymprocent: 6,5%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Hammarby Sjöstad, Tisdagen den 13:e maj kl. 21:10

Jag skulle vilja jämföra den här ölen med den förra IPA:n jag drack som också var en amerikanare, men eftersom den intogs under betydligt mer okontrollerade former så har jag ingen aning om hur den smakade. God var den då i alla fall.

Då ska vi se, Shipyard Brewing Co är ett bryggeri i Portland och de verkar ha en sisådär 11 olika öler i standardsortimentet samt en årlig Brewer's Choice öl som varje år skiftar i typ och recept, IPA:n är alltså årets specialare och ska förhoppningvis vara något extra.

Och det kanske det är. Jag har svårt att bestämma mig. Ölen smakar mycket riktigt som en IPA ska mycket av humle och är rik på beska. Den smakar bröd och lite rök, kanske rostad. Men samtidigt känns den lite klen. Det är lite citrus där någonstans. Men jämfört med många andra IPA, amerikanska i synnerhet, så är den lite klen i sin humle och bitterhet. Jag tror det funkar.

Jag läser vidare och hittar att det är precis det de vill ha:

We found the big IPA’s we tried were all pretty one dimensional and very similar within the realm of extreme hoppiness. That’s where the use of the British hop varieties differentiates this beer from others of the same style. We also followed the design philosophy of Shipyard’s other beer recipes, placing the emphasis on balance and drinkability.

Och i såfall tror jag det har lyckats, frågan är bara om jag tycker den är godare än till exempel Sierra Nevada eller Sea Dogs versioner av samma öltyp. Och det vet jag inte. Inte heller har jag några hemma att jämföra med. Ack och ve!

Santa's Private Reserve Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Rogue Ales Brewery
Ursprung: Ashland, Oregon, US.
Utseende: Mörk som en skymning
Volymprocent: 5.3%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal Fredagen den 9:e maj kl. 01.40

Jag öppnade Santa's Private Reserve från Rogue Ales... Instant FAIL! Det skummar direkt över på bordet och jag räddar det som räddas kan av ölet. Någon måste ha skakat det denna lilla Rogue, för jag ramlade knappast omkull med det på väg genom hallen...

Så, vad kan jag kräva av jultomtens privata ale? Att det är gott? Ja det var det, då kan vi gå vidare.

Det är riktigt mörkt för att vara ett ale. Rogue har riktigt lyckats här, det här är mörkare än bärnsten och smakar en massa malt! Eller om det är beskan? Det kanske är samma sak iofs. Stark kryddighet blandas med fruktiga inslag, eftersmaken är stor. Ölet är rätt lent att dricka men det är när jag sväljer som smaken riktigt kommer till sin rätt. Densiteten känns som jag sippar på en Guinness, men smaken är något helt annat, som att dricka något rostat.

Efter halva ölet tycker jag nog ändå att skottarna jag recenserade nedan lyckades bättre med sitt öl när det gäller smaken. Det blir lite för mycket smak i munnen efter ett tag. Kan detta vara ett lämpligt öl till maten månne?

Rouge Ales har funnits sedan 1988 och har åratal av erfarenhet bakom sig. De har även vunnit en hel del priser för sina öl. Den som är intresserad av att få reda på mer om bryggeriet och dess ölsorter kan googla efter "Rogue Ales".

Får ni syn på något öl från Rogue när ni är ute och rullar runt på krogen tycker jag definitivt att ni ska våga beställa en flaska från deras utbud, såtillvida att ni tycker om olika alesorter. Rogue Ales hamnar på en favoritlista jag kom att tänka på. Följande mikrobryggerier tycker jag är av intresse just nu: Left Hand Breweries, Rogue Ales och Brew Dog.

Ho, ho, ho.

Brew Dog Punk IPA

Typ: Post Modern Classic Pale Ale
Bryggeri: Brew Dog
Ursprung: Storbritannien
Utseende: Punklejongul
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, Fredagen den 9:e Maj kl. 00.17

"We are not a faceless corporate monstrosity. We have no mind numbing automatic production line" -Brewdog

Klockan är ett par minuter över tolv vilket innebär att jag får ta mig en stänkare, eller varför inte smaka lite på en postmodern pale ale från Brew Dog. Ja ni såg rätt, bryggeriet heter Brew Dog. Och Brew Dog sticker ut och lovar oss ett "aggressivt" öl. Det här kan vara något i min smak. Nu är pressen på mig att leverera också efter flera fina inlägg av Foggy. Det kommer att bli mycket svårt att toppa en av hans rader från förra året: "Det är mörkt som en bakgata på Bali där de stänger av strömmen på nätterna". Denna rad är redan klassisk.

Brew Dog lovar:

1. Att alltid brygga fantastiskt öl och att aldrig kompromissa.
2. Att aldrig ha några tillsatser eller skit i ölet.
3. Att bara använda de bästa naturliga ingredienserna.

Brew Dog är James Watt och Martin Dickie och deras mikrobryggeri verkar byggas på humor och kunskaper om vad ett gott öl är. Två galna skottar har inte bara tagit fram detta ale (som finns att köpa på gröna skylten) utan även stout, amber, lager och explicit imperial ale. Passa tungan! jag vill smaka mer öl från dessa snubbar framöver.

Ölet är gott! Mycket smak för att vara en ale, den är lite aggressiv med andra ord. Färgen är svår att bedömma för närvarande på grund av ljuset, men jag gissar på att det ändå är åt det ljusgula hållet, vilket ligger i linje med att den har lite pilsneregenskaper med sin beska. (Öh, vad skrev jag egentligen?) Skumgardinerna lös med sin frånvaro och skumkronan påminde mer om ett varmt skumbad än ett ale. Herrarna bakom ölet radar upp frukter som ska kunna antydas i ölet: Lichie, Kiwi, Passionsfrukt, Körsbär och Jordgubbar. Jag tror det är en hel del 'bollocks' bakom detta ifall ni frågar mig.

Skottarnas humoristiska beskrivning berättar dock historien om den elaka vargen i fårakläder som med sin milda försmak lämnar en bitter eftersmak efter sig som hänger kvar länge. Voila! Den satt riktigt bra - det var en passande beskrivning.

Brew Dog är nya i gemet och har bryggt öl sedan 2007. På senare tid har jag mer och mer börjat uppskatta mikrobryggerier. Jag undrar hur amerikaner och britter lyckas brygga så intressant öl med så små resurser. På något vis känns det här ölet mer som ett hantverk än många andra flaskor som utgör standardutbudet på svensk mark.

Jag knyter ihop den här recensionen genom att lämna er med några rader från ettiketten:

"It is quite doubtful that you have the sophistication to appreciate the depth, character and quality of this premium craft brewed beer".

Finns det ölkurser på universitetet? Någon?

Ökologisk Classic

Typ: Mörk pilsner
Bryggeri: Thisted Bryghus
Ursprung: Danmark
Utseende: Brungrumligt
Volymprocent: 4,6 %
Format: 330 ml
Konsumerades: Gröndal, den 6:e maj kl. 23:40

Sen när kontrollerade staten att ett öl var ekologiskt? I Danmark gör dom det. Det känns tryggt på nåt vis. Och Thisted verkar satsa på ekologiska produkter och deras hemsida känns ganska informativ. Men typiskt nog så har de minst info om just det här ölet. Står istort sett bara att det är ett helmaltsöl och och så långt min danska sträcker sig så var det ett försök att skapa ett Classic-öl. Ett försök som slog ganska väl ut enligt min mening.

Det påminner lite om en brown ale, iaf till utseende, men det smakar en hel del pilsner, och god sådan. Stora bubblor i skumkronan som är runt en centimeter hög. Oops, där fick jag nästan upp lite i näsgången.

Jag är grymt nöjd över att ha köpt det här 12-flaske-case:t. Hittills visar upp Thisted en grymt bra reportoar, synd bara att det inte går att få tag på lättare. Att behöva åka till Bottle Shop på andra sidan Öresundet (och riskera att åka på 1900SEK i fortkörningsböter) känns som overkill. För på Systemet finns de ju inte. FTL.

Limfjords porter

Typ: Porter
Bryggeri: Thisted Bryghus
Ursprung: Danmark
Utseende: Dubbelbrun
Volymprocent: 7,9%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal , den 4:e maj kl. 23:00

Det här var på tiden! Och det firar vi med en dansk skalle i form av en double brown stout från Thisted Bryghus. När jag hällde upp den så undrade jag vem fan som hällt kaffesump i den, fick känslan av sånt därnt seriekaffe som de klipper av med sax. Det är en fin porter, det tål att sägas fler gånger. Det är en fin porter, det är en fin port.. Jaja. Det luktar typ.. inget. Frågan är om jag åkt på sån därn luktavvänjning där man slutar att känna en viss lukt för att man luktat för mycket på det, eller om det helt enkelt inte luktar något. Det är ganska mkt beska i eftersmaken men fortfarande på ett bra sätt. Där hällde jag visst upp en flaska till. Undrar hur mörk choklad skulle funka på det här. Kaka på kaka? Double brown brownie? Det blir ju dock en super-tautologi. Kan meddela att det faktiskt nästan blir lite mkt med två flaskor på raken. En till maten eller dylikt funkar säkert, men två så här på sena kvällskvisten är lite väl mkt, även om den är god. Tyvärr måste det nu inhandlas fler om nån ska smaka på den, för det var den sista flaskan, fastän jag trodde jag hade fler. Får väl dricka Ökologisk öl istället.

Botten upp, borsta tänderna och sen bädda ner sig.

Longmorn 15 years - Highland Single Malt

Typ: Whisky
Bryggeri: The Longmorn Distillery Company
Ursprung: Skottland
Utseende: Gyllene
Volymprocent: 45%
Format: Flaska 700 ml
Konsumerades: Vallentuna lördagen den 16:e februari kl. 14.38

Nu var det ett tag sedan som jag recenserade något på Skumgardiner, men idag fick jag en chans att smaka på en 15 årig Highland Single Malt och kände mig tvingad att provsmaka den. Det är ju ändå helg.

Longmorn ska nog helst serveras vid rumstemperatur på grund av dess karaktär. Doften är varken spritig eller rökig men bär spår av fatdynamik. Farsan tycker att det luktar gräddkola när han håller näsan över det ovalformade glaset. Den luktar inte balanserad utan vittnar om att den ska tas på allvar, ungefär som ett rödljus på en gata i centrala Zürich.

Smaken är stor och med inslag av fat och även lite päron, sedan finns det även någon sorts brändhet i eftersmaken, vilken håller i sig länge. Vissa kanske skulle framhäva vanilj och knäck (bolaget) men jag skulle vilja framhäva en känsla av bränt och päron i eftersmaken, vilket inte riktigt är något jag tycker om.

Det här var inte riktigt min typ av whisky men jag kan tänka mig att den kan passa personer som vill ha inslag av lite rökighet, förlåt brändhet, och lång eftersmak. Jag föredrar nämligen en whisky som är balanserad i smaken och doften.

Panil Barriquée Sour

Typ: Triple fermented "Artisan Beer"
Bryggeri: Panil
Ursprung: Italien
Utseende: Mahognybrun, vit centemetertjock skumkrona.
Volymprocent: 8%
Format: 750 ml
Konsumerades: Rågsved, Lördagen den 19:e kl. 21:00

Fin öl från Italien? Tydligen. Flaskan är märkt SOUR med en stor varningssticker, antagligen för att hålla tysklandölsfantasterna borta. Den här recensionen blir av tre personer, ingen av dem har läst de andras kommentarer innan det postas.

Jon: Man kan ana en svag jästsmak precis innan ölet blommar ut i munnen. Själva huvudsmaken är väldigt lik en gueze - men ett kortare eftersmak. Eftersmaken är lätt och känns ganska torr. Om man fantiserar och känner efter noga kan man känna smak av äpple och ev lite övrig fruktsmak.

Foggy: Jag har druckit nästan ett halvt glas nu. Och det börjar likna ett.. surt mousserande vitt vin. Iaf i eftersmak. Det har liksom gått överstyr. Om man gillar surt så är det väl cool, men jag kan inte tänka mig att köpa det här. Öl på stora flaskor kommer härmed inte köpas igen av mig. Förra gången jag köpte en sån flaska öppnade jag den , tog en sip och hällde ut resten. I spontanjäsningens namn så sitter jag här och väntar på att Chrull ska hämta en nödrakets-Porter åt mig istället.

chrull: Det här är min andra flaska Panil. Den första konsumerades under extremt berusade former hemma hos Foggy på glöggkvällen (tm). Jag mindes den här ölen som den bästa Gueze-varianten utanför Lambeek. Och det står nog kvar, men jag mindes den också som "fantastisk", "helt sjukt bra" och kanske "det bästa jag druckit, som inte är belgiskt". Så är nog inte fallet. Bra är den dock, och det närmaste guezen man kommer på vårt systembolag. Så den får duga.
Eftersmaken är kort, men det är framförallt den torra känslan man får i munnen som verkligen gör den till en värdig gueze-ersättare. Och den sura smaken, såklart. I övrigt gissar jag att Jon har förklarat det hela ganska bra, och att Foggy har grinat lite över att det inte smakar Carniege...

Carnegie Porter

Typ: Porter
Bryggeri: Carlsberg (urspr. Carnegie)
Ursprung: Sverige
Utseende: Snudd på Bali-svart
Volymprocent: 3,5%
Format: flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, den 18:e januari kl. 18:20

Efter att blivit övergiven efter ett grymt gott långkok i form av Chili, så kände jag att det var tid att förbarma sig över denna ensamma flaska. Den hade iofs sällskap av en Blossa '07, men den var ju iaf öppnad och läppjad några ggr. Jag hade tänkt att skriva att jag fick lite Newcastle-vibbar av den här ang eftersmak men blev ganska motbevisad. Beskan sitter kvar ett bra tag men är inte alls oangenäm. Doften klassas av Carlsberg som extrem. Det kan ju inte slå fel. Nåt för alla actionsportare?

Som vi alla vet så är portern och stouten närbesläktade. Den starkare varianten av Porter kallades för Stout-porter, vilket sedan förkortades till kort och gott: Stout. I Sverige har vi haft porterproduktion ända sedan 1700-talet, men just Carnegie-portern skapades 1836 då David Carnegie tog över driften av Lorentska bryggeriet i Göteborg. Sedan dess har den dominerat marknaden i Sverige. Carnegie finns i både 3,5% och 5,5% och bryggs numer av Carlsberg.

Lite roliga fakta om Carnegie:

* Receptet såsom etiketten är oförändrade sedan 1836 och är idag Sveriges äldsta, idag levande, varumärke.
* Under det svenska starkölsförbudet mellan 1922 och 1955 ordinerades Carnegie som medicin av läkare för sin smak och stärkande egenskaper. Ölet var receptbelagt och kunde endast hämtas ut på apotek. (Hmm, det luktar nutida receptfusk med narkotikaklassade preparat..)
* Carnegie Porter II korades 1992 till världens bästa ale i sin styrkeklass (hur stort är styrke-spannet..?)

Så pallra dig iväg och köp lite svensk historia. Den billigare nödraketsvarianten funkar alldeles utmärkt, men bonusen med den som finns på Apoteket (läs Systembolaget) är +170 ml och +2%. Priset är irrelevant. Det är en 172-åring som inte tappat(s upp) för mycket under sin livstid. Frossa lite med chokladkaka eller vanlig mörk choklad.

PS: Ska köpa en Stark-porter och ställa bredvid min Fullers Vintage 2007 och lagra den så länge jag pallar. Ska tydligen gå att lagra i upp till 10 år och bara bli bättre. DS

Lion Stout

Typ: Stout
Bryggeri: The Lion Brewery
Ursprung: Sri Lanka
Utseende: Svart, liten ljusbrun skumkrona
Volymprocent: 8%
Format: 330 ml
Konsumerades: Rågsved, måndagen den 14:e Januari kl. 19:45

Jag är tveksam till om Sri Lanka skulle ha en egen stout om det inte vore för britterna. Det är ganska vanligt att bryggerierna i de gamla kolonierna idag mest gör ljusa lageröler men många har kvar tillverkningen av en riktigt mörk porter eller stout. Lion Stout är Lion Brewerys mörka alternativ.

Utseendemässigt och alkoholmässigt liknar den mer en imperial stout än de irländska ölerna. Smakmässigt är den något mellanting. Den är absolut inte lika kraftfull som till exempel Slottskällarns Imperial som jag drack igår, men inte alls lika len och krämig som en Guinness. Den sticker till lite, med undertoner av choklad och kaffe. Jag trodde att den skulle göra sig bra ihop med en bit mörk choklad, men coops mörka blockchoklad visar sig vara helt fel, kanske om man tog sig upp i 85-90% i kakaohalt. Den är för bitter för att passa ihop med det söta. En bitterhet som för mig blir lite för mycket.

När jag dricker öl med en alkoholhalt över 7% frågar jag mig ofta om ölen är värd alkoholmängden. Är den tillräckligt god för att motivera procenten? I det här fallet är svaret nej, drick istället en av våra svenska Imperial Stouts, eller kanske bara en Guinness.

Goosinator

Typ: Rökt Dubbelbock
Bryggeri: Left Hand Brewery
Ursprung: Usa
Utseende: Grumlig, mörkbrun bärnsten. Snabbt sjunkande skum.
Volymprocent: 7,2%
Format: 750 ml
Konsumerades: Rågsved, tisdagen den 25:e december kl. 21:55

Den här ölen är enligt flaskan döpt efter "The Ironclad Robo- Goosinator", en mekaniserad gås på taket till Left Hands bryggeri. Jag gillar inte gäss. De är irriterande. Precis lika irriterande som det var att få upp korken på den här flaskan. Jag har redan öppnat två belgiska sjuttifemmor ikväll (recenseras vid ett senare tillfälle) och de flaskorna tog mig cirka 20 sekunder att öppna. Den här tog det tre personer, 5 minuter och till slut tvingades vi ta till vinöppnaren. Nåja. Nu är den upphälld och snart uppdrucken.

Juldagen till ära har jag besök, Syster H, Kamrat J och Kamrat A smakar alla av ölen. Syster H första kommentar är "Jag har hört talats om ölkorv, men aldrig korvöl". Nåja, hennes erfarenhet av rauchbier (rököl) är alltså obefintlig fram tills nu och även om korvsmaken och doften många rököl har finns här så är den inte alls like framträdande som i en Aecht Schlenkerla till exempel.

Kamraterna kallar den torr. Och det stämmer också. Den är inte särskilt läskande och ingen öl jag skulle rekommendera till en törstig själ en varm sommardag. Men samtliga testpersoner är överens, den är god. Systerns säger att den är god men balanserar på en gräns, hade den rökiga eftersmaken faktist suttit i längre än det korta ögonblick den finns där så hade den enligt henne inte varit god. Jag tycker gott att rökigheten kunde varit större och att eftersmaken kunnat sitta i längre.

Men det är en bra öl. Med ett roligt namn, och jag är lite svag för sådant och planerar redan hur jag ska kunna få tag på fler flaskor innan de tar slut.

En bra sak är dessutom att flaskan är märkt med 2007, och jag har inga problem att se den här ölen lagrad till 2010+ så det blir lätt att hitta rätt årgång i ölkällaren så småningom.

Murphy's Irish Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Murphy's Brewery
Ursprung: Irland
Utseende: Svart med krämigt vit skummkrona
Volymprocent: 3,5%
Format: 500 ml
Konsumerades: Rågsved, fredag den 21:e kl. 20:00

Chrull dricker folköl!

Till skillnad från de flesta andra öl jag dricker och verkligen uppskattar som ofta ligger närmare 10% så dricker jag ikväll en helt vanlig folköl. Om nu en irländsk stout kan kallas helt vanlig i folkölsvärlden. För mig är det i alla fall så. Just stout fungerar faktiskt riktigt bra som folköl, den tappar visserligen en del ihop med alkoholhalten, men är fortfarande god.

Nåväl, Murphy's Irish Stout är ihop med Beamish Stout de som tävlar med Guinness om toppen på tronen av de irländska stouterna. Jag har inga problem med att rangordna dessa och Murphy's hamnar på en god andraplats efter Guinnessen. Så en jämförelse vore väl på sin plats.

Murphy's Irish Stout ser ut som Guinness Draught. Den luktar som Guinness Draught. Den ryms dessutom perfekt i mitt glas med Guinness Draught-loggan på. Det som skiljer dem visuellt är att Murphy's ofta får en mer gråbrun ton på skummet, och också ett lite vildare skum än Guinnessens jämna, fina vita. Smakmässigt är de också väldigt lika, men Murphy's har en mer nötig och mindre bitter smak. Någon påstod också att Murphy's smakar mer kaffe, men för att kommentera det måste jag nog sitta med ett glas av bägge och jämföra.

Jag tycker bättre om Guinness, men Murphy's är så pass lik att jag i ett svagt ögonblick skulle kunna blanda ihop dem. Och det är ett bra betyg i min bok.

Anchor Christmas Ale 2007

Typ: Ale
Bryggeri: Anchor Brewing Co.
Ursprung: San Fransisco, USA
Utseende: Mörkt som fan
Volymprocent: 5,5%
Format: Flaska 355 ml
Konsumerades: Gröndal, fredag den 21:a december kl. 01.50

Systembolaget säger brunsvart. Jag säger mörkt som fan. Om man inte ser NÅNTING genom glaset när man håller upp det 15 cm från en skärm så är det mörkt som fan. Det kan ingen säga emot.

"This is the thirty-third "Our special ale" from the brewers at Anchor. It is sold only from earlty November to mid-January. The Ale's recipe is different every year but the intent with which we offer it remains the same: joy and celebration of the newness of life. Since ancient times, trees have symbolized the winter solstice when the earth, with its seasons, appears born anew."

Det här står på etiketten. Jag vetefan det där med att träd representerar vintersolståndet. Men gott smakar det. Och ja, jag har suttit med en ölkupa fylld med Anchor Christmas Ale 2007 inpressad mot en av mina ögonhålor för att inse att det är lika svart som att blunda. Eller nej. Fel. Det är mörkare. För när man sitter o kollar på två skärmar i ett mörkt rum är du dömd att få flashar. Sätt upp ett glas Christmas ale mot hornhinnan och du ser nada. Niente (stavning pls?). Nothing! Det är mörkt som en bakgata på Bali där de stänger av strömmen på nätterna. Du kanske tror att jag håller på att dissa det här ölet. On the contrary. Absolut inte! Jag gillar det som fan. Till skillnad från våra belgo-förälskade recensenter så är jag mer för allt annat än Belgien. Trapister o allt vad det heter. Men det är bra att nån gillar det. Vore ju synd att lägga ner kloster liksom. Och då är jag ändå ateist.

Det luktar en aning jäst, men inte så mkt att det förstör. Jag har återigen upptäckt det fantastiska med att baka på riktigt. "Smula jäst". Hur länge sen var det inte du "smulade jäst"? Det smakar dock inte jäst för fem öre. Har svårt att placera det, men gott är det. Om det inte vore så dyrt (21.90 / flaska) så skulle jag kunna tänka mig att dricka grymt mkt mer av det här. Men som vi vet är det ganska dyrt OCH ett säsongsöl, vilket det gör det ganska värdelöst att bli kär i. Ungefär som min egen glögg. Hinner göra två olika satser på sju dagar. Oj, vad det ska göras mer glögg nästa år. Blossa, släng er i väggen. Exakta recept, vad är det?

Milk Stout

Typ: Stout
Bryggeri: Left Hand Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Tokmörkt
Volymprocent: 5,2%
Format: 355 ml
Konsumerades: Gröndal, lördagen den 1:a december kl. 04:15

Jag inser att jag sitter och jämför den här stouten med Guiness. Det är väl inte helt ok, men efter att föregående kväll (dvs för 6-7 timmar sen) ha dragit en Sam Adams eller två och följt upp med två glas Bacardi 8 yo mörk rom o ett glas bourbon så är jag i stånd till att jämför med vad som helst. Dock skriver jag fortfarande ganska ok rent stavningsmässigt så jag har väl i stort sett hittat Nirvana vad gäller ölrecensions-läge. (Inga redigeringar av denna text kommer att göras förutom de uppenbara fel som jag direkt ser är felstavningar och dylikt, därmed blir rättade omgående.) När jag håller upp det här ölet mot min relativt ljusstarka 19" WS-skärm, så ser jag fortfarande inte igenom det som finns i mitt obligatoriska öltestarglas från Öl och whisky-festivalen 2006. Och ni missade just när jag höll upp glaset en centimeter från ögat och instämde med min tidigare kommentar angående att inte se igenom glaset.

En sak är säker. Nej, två saker är säkra. Jag har ibland problem med att få ner shift-tangenten tillräckligt för att skriva en versal bokstav i början av meningarna. Men det märker ni inte för jag befinner mig i recensionsnirvana. Den andra saken som är säker är att den här Milk Stouten inte har ett dugg gemensamt med just mjölk. Det är svart mot vitt och kolsyrat mot eh.. avslaget(?). Jag insåg dock just varför Left Hand Brewing Company gör skäl för namnet Milk Stout. De har med mjölksocker i drickat. Frågan är varför. Jag tycker inte direkt att det gör ölet sötare. När kommer alkomjölk? Och varför försvann alkomusten? Klockrent påhitt. Milk Stout är dock "hand crafted", men det var väl väääldigt länge sen som mjölk producerades med handkraft.. Back to the old school.

Nu är ölet ganska avslaget. Men jag får skylla mig själv när jag sitter med ett glas i över en halvtimme och med som vanligt halvförkyld näsa försöker lukta mig till nåt som verkar intelligent att skriva. Jag känner verkligen ingen doft som jag kan korrelera till nåt annat. Inte är det mjölk iaf. Och smaken är densamma. Den kanske är lite sötare än en normal stout iaf. Kul upplevelse, men jag kommer ju inte köpa det igen för att dricka på någon fest. Systembolaget säger kaffe, choklad, soja och malt. Avnjutes till smakrika svamprätter.. Känns mer som nåt man dricker för.. att skoja till situationen. Men det kanske funkar. Får väl testa nån mer gång när jag sänker en fiskwok med stekt portabella. För att lyxa till det lite från de normala frysta champinjonerna. Skål.

Dufvenkrooks Amore Hjortron

Typ: Hjortronglögg gjord på grappabas
Bryggeri: Dufvenkrooks
Ursprung: Sverige
Utseende: Ljus äppeljuice
Volymprocent: 20%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Lördag den 24:e november kl. 19.30

Efter att jag gjort en dålig presentation på seminariet i fredags (marknadskommunikation), missat Hoyzer Boys-festen på Vieille Montagne och nu lämnat återbud till Nickos Guitar Hero III-fest på grund av sjukdom, kunde jag inte hålla mig borta ifrån flaskan längre - Amore-glöggen med hjortronsmak kom fram ur skåpet.

Dufvenkrooks är en ganska ny aktör på den svenska glöggmarknaden. Företaget har funnits sedan 1997 och vill stå för en "lyxigare glöggtradition". När jag tänker "lyxigare" tänker jag direkt "dyrare" glöggtradition, men faktum är att jag tror att fler aktörer kommer att haka på trenden som Blossa startade med sin årgångsglögg. Jag tror att många vanliga svenskar är trötta på tomtar och rödagröna glöggflaskor och vill dricka något som också ser snyggt ut på julbordet eller till och med i början av november och ända fram till jul och nyår.

Jag tror att vi går ifrån en glöggtradition med julförankring till en glöggradition som börjar i november och slutar en bra bit efter jul. Dufvenkrooks hävdar att "Stor vikt läggs också vid konsumenttester och recensioner, som används som underlag till att hela tiden utveckla och förädla sortimentet". Det här tycker jag är bra, men speukulationer i all ära, hur smakar glöggen?

Jag och Lisa konstaterar snabbt att om vi mot förmodan skulle tycka illa om Grappa så är det ingenting alls som stör oss när vi dricker Amore Hjortron. Det smakar bra, förvånansvärt bra. Lisa ville prova en ckokladglögg men jag argumenterade för Hjortronglöggen. Hjortron fick det bli och vad förvånade vi blev. Jag kom direkt att tänka på Blossa 04 med vinteräpple och sött dessertvin. Amoren är inte lika söt men inte heller så spritig som jag och Lisa hade föreställt oss. Hur kommer det sig?

Amore Hjrtron har en bas av Grappa och innehåller även kryddnejlika, torkad ingefära, citrus och pomerans. Jag skulle hävda att Amoren är som en lite vuxnare Blossa 04 med en lite hårdare ton. Vi har både provat glöggen varmt och kallt - båda alternativen fungerar faktiskt bra. Men vad är Grappa egentligen?

Grappa är italienskt brännvin. Spritdrycken görs av pressade druvrester från vinproduktion och har normalt en volymprocent på mellan 40-50 procent (glöggen ligger på 20%). Grappan har gjort en klassresa och gått ifrån att vara en produkt gjord på vinrester till att få en hög status när den förfinats och kommersialiserats. Det finns två viktiga faktorer vid produktion av Grappa: Ju bättre kvalité på druvan desto bättre pomace (druvrester), och metoden Artigianle som kräver bra råvaror och en lång process av hantverk.

Amore Hjortron-flaskan är varmt gul och har Dufvenkrooks logga (En duva i ett vapen/standard) på båda sidor av flaskan. Glöggen har även en innehållsförteckning där det står att det innehåller grappa, socker, "naturlig glöggarom med smak av hjortron" (vad nu det är? Kanske ska skicka ett e-mail om det), konserveringsmedel E202 och sulfiter (från vin).

Jag vill prova den här glöggen igen. Efter att ha provat ett kallt och ett varmt glas tror jag att jag tycker bättre om Amoren än Blossa 07. Värt att prova igen alltså och jag ser mer och mer fram emot den kommande glöggfesten i december.

Nils Oscars Julöl

Typ: Mörkt öl
Bryggeri: Nils Oscar Company AB
Ursprung: Nils Oscars bryggeri i Fruängskällan, Nyköping, Sverige
Utseende: Djupt mörkbrun
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 500 ml
Konsumerades: Gröndal, Onsdag den 21:a november kl. 20.00

Nils Oscar Company AB startades 1996. De brygger sitt öl vid Fruängskällan i Nyköping och bränner också sprit på Tärnö Säteri i Södermanland. I Tärnö har de även ett eget mälteri. I Södermanland odlar de även fyra sädesslag som utgör råvaror i produkter från företaget.

Nils Oscar Julöl 2007 är mörkt med stor kraft och komplexitet. Den har stoutliknande karaktär med en påtaglig rostighet. Detta är antagligen fallet på grund av att den är överjäst med en speciell typ av jäst från Belgien. Nils Oscars har slagit på stort och använt flera sorters malt och humlesorten Pacific Gem från Nya Zeeland. Den djupt mörka färgen gör den väldigt estetiskt tilltalande i rätt ljus.

Doften är rostad och rätt svag. Vissa skulle hävda att den luktar lite lakrits och svarta vinbär, men ack! Jag känner inte vinbären (plus att jag ogillar lakrits). Smaken är stor och komplex. Ett mycket smakrikt öl. Jag tror att detta öl skulle passa till en del vilt och annat kött som kommer att finnas på många julbord i vinter. Nils Oscars själva föreslår lagrad ost, nötter och bitter choklad som tilltugg. Jag tror att en bit mat antagligen skulle göra det här ölet bättre.

Om du har tid kan du lagra ölet ett par år. Nils Oscars hävdar att ölet då får en mjukare doft och smak. Jag undrar om de har lagrat ölet ett par år själva som kan styrka deras bedömning.

Se till att inte ge tomten för många Julöl när han ska åka iväg med släden, varje flaska ligger på 8 volymprocent. Ho ho ho.

Angående innehållsförteckning på alkoholprodukter med hög volymprocent

Har ni någon gång tänkt på vad till exempel glögg innehåller? Då har ni förmodligen försökt att leta efter innehållsförteckningen. Har ni hittat någon på starkglögg? Nej precis, det var det jag misstänkte, ni hittar förmodligen inte någon.

Det är tydligen så att tillverkare enligt lag (jag hittar den inte men ni är välkomna att leta) inte behöver sätta ut innehållsförteckningen på alkoholprodukter med hög volymprocent. Vad detta nu kan vara bra för kan det tvistas om men jag hoppas att producenterna har designmässiga skäl snarare än vilseledande skäl för att inte sätta ut någon innehållsförteckning. I dagens samhälle blir människor mer och mer medvetna om vad de äter och vad de dricker. Jag vill gärna veta vad produkter innehåller.

Jag kom att tänka på det här när vi nyligen skapade oss en bild över årets glöggsäsong. Sprittilverkaren Saturnus har tagit fram en variant av sitt Tindraglögg som innehåller glitter. Ja ni läste rätt, glitter.

Jag tog kontakt med företaget med syftet att ta reda på varför företaget inte har någon innehållsförteckning på glöggen och vad bland annat glittret består av. Jag förväntade mig väl inte direkt något hjälpsamt svar men det var inte heller förvånande när en informationsansvarig representant från företaget skrev tillbaka och gav ett tydligt, marknadskommunikationssanpassat och käckt svar. Jag tänker återge företagets svar men tar bort själva marknadskommunikationen före och efter innehållsbeskrivningen:

Louise Ahlander säger att Tindra Glittrande innehåller glitter som består av:

"det oorganiska saltet E171 d.v.s. titandioxid, som är en vit färg godkänd av livsmedelsverket. Den vita färgen används i en mängd livsmedel idag ex. mjukost, tuggummi, dressingar, fettfri majonnäs och godis som "skolkritor", choklad linser m.fl."

Vidare skriver hon att,

"För att glittret ska stabiliseras i glöggen har vi använt stabiliseringsämnet E418 (gellangummi vilket är en sk. naturlig polysackarid dvs. en massa socker molekyler som sitter ihop) och E440a (pektin som utvinns ur citronskal). E418 används bl.a. i mejeriprodukter och dressingar och E440a är vanligt i glass, likör, godis, sylt och gelé."

Förutom särskrivningar och andra konstigheter vill jag bara passa på att skriva att detta är det som företaget vill att vi ska tro. Det intressanta är vad som undanhålls för oss. Därmed höjer jag ett varningens finger för er som tror på vad olika företag förmedlar till er. Ärlighet är ett begrepp som inbegriper andra dolda syften och mål, som att sälja glögg och behålla konsumenter.

Leuvense Tripel - Blond Bier

Typ: Trippel Ale
Bryggeri: Brouwerij Van Steenberge
Ursprung: Belgien
Utseende: Honungsfärgad med en vit och rik skummkrona.
Volymprocent: 9%
Format: 33ml
Konsumerades: Rågsved, Lördagen den 17:e November kl. 21.00

Det här är något jag köpte när jag var nere i Leuven, Belgien. Jag övertalades om att det här var den lokala motsvarigheten till Duvel. Jag var tveksam då och har inte övertalats än. Ölen är orange, grummlig och frun säger att den ser ut som honung i färgen, jag får hålla med. Jag har dock aldrig sett honung skumma som den här gör.

Enligt flaskan så är det här en trippel, en ale som fått jäsa i tre omgångar. De flesta trippel du kommer stöta på är belgiska och att de flesta belgiska kloster har en öl som heter enkel, dubbel och trippel är knappast ett sammanträffade om man jämför med den kristna treenigheten. Trippeln föddes i Westmalle runt 1931 och har sedan dess blivit synonymt med riktigt stark ljus/gyllene ale, med några få undantag där trippeln faktiskt är nästan lika mörk som dubbeln.

Leuvense Tripel har en stark smak av humle balanserad med jäst och en kraftighet som kan vara resultaten av jästen, humlen och den starka alkoholhalten. Trippeln har aldrig varit min favorit, jag är mer för den mörka dubbeln som brukar vara lenare och smakrikare. Här har vi en trippel som knappast kan beskyllas för att inte smaka något, men den smakar heller inte något annat än humle och jäst. Av tripplarna kommer det här aldrig bli någon favorit, drick hellre Chimay vit eller Wesmalle Tripel, men om den ska jämföras med något annat än belgisk klosteröl så är den riktigt bra och skulle det här vara min lokala öl skulle jag varit lycklig.

Samuel Adams Holiday Porter

Typ: Porter
Bryggeri: The Boston Beer Company/Sam Adams
Ursprung: USA
Utseende: Mörkt mörkt brun med en rejäl ljusbrun och tjock skumkrona
Volymprocent: 5,8%
Format: 355 ml
Konsumerades: Rågsved, Lördag den 17:e November kl. 20:00

Samuel Adams/Boston Brewery är en av de mer kända amerikanska bryggerierna av vettig öl. Jag tänker inte räkna med Amerikanska Budweiser här av princip skäl. Nåja, de öl som säljs med Sam Adams namn på etiketten har enlight min erfarenhet en sak gemensamt, de är bra men sällan riktigt bra. Enligt amerikanska bekanta så smakar amerikansk öl aldrig lika bra i Sverige som de gör i USA och ölens färskhet kan påverka intrycket något enormt så kanske är Sam Adams bättre än vad jag tror. Men nu är jag i Sverige och då är det dumt att gissa hur det kanske skulle smaka i USA.

Ölen är mörkt mörkt brun utan att bli svart, skummkronan som blir i mitt Guinnessglas när jag häller upp den imponerar, brunt, tjockt och mycket. Vid första försöket får jag hälla i omgångar under fem minuter innan 355ml öl får plats i 55cl glaset, och då är det med 2,5-3cm med skum ovan kanten.

För att vara en säsongsöl är den ganska svag i sin säsongsanknytning. Det här är en maltig porter med en stark bitterhet som har lika mycket med julen att göra som coca cola med en tomte på etiketten. Den är inte dålig, men jag ser inte alls var julbiten kommer in. Den är inte heller fantastisk utan håller Boston Brewery's tradition vid liv, den är helt drickbar, men ingen sensation.

Mysingen Midvinterbrygd

Typ: Ale
Bryggeri: Nynäshamns Ångbryggeri
Ursprung: Nynäshamn, Sverige.
Utseende: Mör som midvinternatten.
Volymprocent: 6%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Fredag den 16:e november kl. 20.45

Nynäshamns Ångbryggeri är ytterligare ett svenskt mikrobryggeri värt att uppmärksamma i den här bloggen. Mysingens Midvinterbrygd är bara ett av flera öl som har uppmärksammats inom ölkretsar under de senaste åren. Bryggeriet har bryggt öl sedan 1997 och Bedarö Bitter är ett av de öl som bryggeriet aktivt brygger. Nu över till ölet.

Andreas anar lite bananton i lukten och bananbeska i smaken. Själv tycker jag den luktar som en Hoegaarden och har lite liknande karaktär som samma öl. Detta mörka öl har en liten kopparton i en viss typ av ljus. Karaktären påminner mer om ett julöl än Winter Alen som jag recenserade tidigare ikväll. Jag kan inte riktigt förklara det men det här ölet är godare än Winter Ale. Eftersmaken är för det första mycket godare, ölet är inte heller lika uppkäftig i smaken. I det stora hela får det här ölet ett ok utan att imponera.

Förhoppningsvis kan jag få Andreas att recensera Blossa 07 i något inlägg framöver som mellanspel i vår vinterölsspecial!

Oppigårds Winter Ale

Typ: Ale
Bryggeri: Oppigårds Bryggeri
Ursprung: Dalarna, Sverige
Utseende: Mörk ale, rödaktig
Volymprocent: 5.3%
Format: Flaska 500ml
Konsumerades: Hässelby, Fredag den 16:e November kl. 19.40

Idag när vi var på systemet och plockade upp några stycken Blossa 07 passade vi på att köpa lite julöl. Vi inleder officiellt vårt "Winter"-tema med att recensera ett prisat öl från ett prisat svenskt mikrobryggeri.

Oppigårds Winter Ale korades till årets bästa julöl 2007 av Svenska Ölprovningssällskapet tillsammans med Jämtlands julöl som vi också ska försöka att recensera på bloggen innan julen står för dörren. Håller Winter Alen då måttet?

Ölet är rätt mörkt och har en rödaktig ton. Lukten är för mig svår att avgöra men den luktar mörk snarare än som ljus ale. Ölet är välhumlat och innehåller korn- och havremalt, humle, jäst och vatten. Ölet är överjäst och ska helst drickas lite mer rumstempererat vid ungefär mellan 12 och 14 grader. Dessa är förutsättningarna. Först kommer ett stycke om Oppigårds bryggeri, sedan kommer jag tillbaka till själva ölet.

Oppigårds bryggeri ligger i Hedemora kommun, Dalarna och har sedan 1999 bryggt öl i Sverige. Winter Ale-flaskan har en orangegul logga på grön bas. Det står Oppigårds Winter Ale på flaskan och i centrum finns det några hus som kan förknippas med Dalarna. Två stjärnor finns placerade på båda sidor om husen i centrum och en stjärna på kapsylen.

Smaken är mörk och rik. Jag kan hålla med om Systembolagets förklaring att det går att ana apelsintoner i smaken. Det ska tydligen gå att känna aprikosdoft och aprikossmak. Smaken är stark för att vara öl och har lite stoutkaraktär faktiskt. Smaken är ganska sjysst men det är svårt att jämföra den med något annat öl just i det här tillfället. Ölet är dock som Lina sade (Lina och kristian är på besök) lite bittert och jag vet inte om det här ölet kommer att få utrymme i min ölrepertoar fram tills jul. Men, jag tror att jag måste ge ölet minst en chans till för jag vet att smaker kan ta tid att uppskatta. Jag kommer att tänka på Nils Oscars ölsorter när jag dricker det här men frågan är om jag kommer att ha detta öl till julmaten. Jag föredrar nog mer någon sorts lager eller ale som mår bra av lite lätt kylning.

Andreas tyckte ölet var rätt ok men ganska besk i smaken mot slutet av provsmakningen.

Jag tycker inte att ni andra ölentusiaster ska välja bort det här ölet när det börjar nalkas jul. Julmaten är fylld av smakrika rätter och väldoftande tilltugg. Det kan vara så att ett smakrikt öl blir helt rätt till julbordet. Hur som helst är det kul med svenska mikrobryggerier!

Ename - Cuvee 974

Typ: Klosteröl
Bryggeri: Brouwerij Roman
Ursprung: Belgien
Utseende: Röd ale med liten och vit krona
Volymprocent: 7%
Format: 330 ml
Konsumerades: Rågsved, den 5:e november kl 22:30.

Bryggeriet har anor from 1500-talet, men den här ölen har bara bryggts sedan 1990. Det är månadens tillfälliga nyhet på systembolaget och tyvärr lite av en besvikelse.

Det är en röd ale med en härlig beska och toner av frukt och rök. Eftersmaken är svag, nästan obefintlig och när man väl känner av den är den inte särskilt trevlig och lämnar en sträv känsla i munnen.

Trots det är det inte en dålig öl, jag kan bara snabbt konstatera att det finns så många andra och bättre belgare och med minnet av alla dem så är Ename varken värd min tid eller pengar.

Belle-Vue Gueuze

Typ: Lambic av Gueuze typ
Bryggeri: Belle-Vue Brewery
Ursprung: Belgien
Utseende: Klar och bärnstensfärgad
Volymprocent: 5,5%
Format: 375 ml
Konsumerades: Rågsved, den 1:a november kl 21:40.

Lambic är en familj av öl som alla har gemensamt att de alla är spontanjästa och kommer från området Lambeek i Belgien. Gueuze är en gammal lagrad lambic kombinerad med en nyare som sedan får jäsa på flaska. Resultatet är ett ofta ett surt öl med karaktären av torrt vin eller cider.

Personligen så föredrar jag de som går hela vägen ut och vågar vara riktigt sura, Girardin Gueuze är ett mycket bra exempel på en sådan typ men nu är det inte den jag dricker idag. Idag är det Belle-Vue vilket är en liten fegare Gueuze som visserligen inte är söt på något sätt men heller inte sådär sur så att magsäcken knyter sig och munnen börjar vattnas ordentligt. Istället balanseras surheten mot en ganska framträdande jästton och tillsammans smakar det ganska bra.

Om man är nybörjar på lambic och Gueuze så är det här en helt okej start, men om chansen finns borde man titta sig bort mot bryggerierna Cantillion eller helst av allt, Girardin.

Laziza

Typ: Maltdryck
Bryggeri: Laziza
Ursprung: Libanon
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 0,0%
Format: Flaska 280 ml
Konsumerades: Gröndal, måndagen den 17:e september kl. 19.54

Så var det då dags igen för en Laziza. Kanske är tillfället väldigt illa valt eftersom jag är på väg ur en förkylning och mitt smaksinne kan knappast beskyllas för att vara fullgott. Men jag tror inte det spelar nån roll i det här fallet. Den smakar.. kolsyra. Nånting mer än det, typ.. svagt åt havrehållet. Allright, jag skyller på förkylningen. Och då det antagligen är konstaterat att jag inte antagligen kan känna nåt, så länkar jag bara till Laziza Apple.

La Trappe Tripel

Typ: Trapistöl
Bryggeri: De Koningshoeven Bryggeri
Ursprung: Holland
Utseende: Åt lagerbrunt
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 33ml
Konsumerades: Gröndal, Den 29:e augusti 21:30

Ölet har en liten mörkare ton än ett standardlager, men det är ingen bärnstenston direkt. La Trappe Triple är tydligen ett öl av många trapistöl från bryggeriet, men just detta tillhör ale-familjen. Ölet är alltså en form av holländskt ale fast det har unika egenskaper som framförallt märks i smaken. Eftersmaken sitter i ett bra tag i munnen med sin bitter-söta dynamik. Den både luktar och smakar mörkare än ett aleöl som till exempel en Newcastle.

Beskan sitter i ganska bra i munnen och det medför att du hellre dricker det för att njuta av än att kröka på. För inte vill ni ha beska i munnen när ni är på fest? Detta är ett öl som inte lätt rinner ned i strupen. Tanken slår mig att jag och Andreas borde ta upp eventuella tilltugg eller maträtter som passar till vissa öler på grund av att inte alla är optimala för att konsumeras på en fest. Jag måste smaka fler trapistöl innan jag kan rekommendera eller skriva illa om vissa öler.

Eftersom detta skrivs i onyktert tillstånd får jag stoppa min framfart här för att skona eventuella läsare.

Laziza Apple

Typ: Maltdryck
Bryggeri: Laziza
Ursprung: Libanon
Utseende: Äppelmust
Volymprocent: 0,0%
Format: Flaska 280 ml
Konsumerades: Gröndal, onsdag den 29:e augusti kl. 20.39

Min arabiska är inte så bra, men så mycket har jag klurat ut att det är något av en "religiös" dryck. Den innehåller, som ni kanske läste, 0,0% alkohol. Eftersom islam inte tillåter alkohol, så är detta ett litet kryphål. Det finns till och med en fatwa utställd mot "non-alcoholic drinks" (EN).

Nog om religion. Det är tokbra sommardricka. Vi passerade den relativt nyöppnade butiken mittemot Konsum för att tjacka lite nötter och torkad frukt. Medans Spectraz tog ut pengar upptäckte jag ett antal smaker av Laziza. Plockade med en äpple och en neutral. Den neutrala skriver jag nog om senare. Den smakar tillräckligt mycket äpple för att kallas för äppeldryck, och tillräckligt lite för att inte kräva att man bälgar i sig ett glas vatten efter för att det sura i äpplena får igång saliven ordentligt. Synd att det är så små flaskor bara. Sen kostade de en tia styck också. Då föredrar jag nog jäst maltdryck istället för ojäst maltdryck. Och det är ju inte direkt så att man köper på sig 10 flaskor för att göra bål på..

Det är alltid kul att testa ny dricka, och om nån kan översätta det som står på flaskorna vore jag väldigt tacksam! Nämnas bör är att drycken även är fri från genmodifierade ingredienser.

Hoegaarden Weissbier

Typ: Weissbier
Bryggeri: Hoegaarden
Ursprung: Belgien, Flandern
Utseende: Grumligt gul
Volymprocent: 4.9%
Format: Flaska 33 ml
Konsumerades: Gröndal, 29:e augusti klockan 19:48

Äntligen dags för ett nytt öltest och vi återkommer till recensionerna på ett storslaget och onyktert sätt med ett Weissbier från Hoegaarden.

Hoegaarden är alltså orten där bryggeriet och ölen med samma namn har funnits sedan 1966. Samma område har varit känt för sitt "vita öl" enda sedan medeltiden. Bryggeriet Tomsin var det ledande bryggeriet i området fram till 1955 då det upphörde och lämnande ett stort hål efter sig. Tio år senare får mjölkbudet(!) Celis för sig att återuppliva traditionen. Han startade det nya bryggeriet på sitt höloft som fick namnet Hoegaarden. 1980 köpte Celis en gammal läskfabrik eller liknande som han gjorde om till bryggeri. Efter att bryggeriet eldhärjades 1985 erbjöd sig andra bryggerier att hjälpa till. Bryggeriet Interbrew kom till undsättning med ett lån och Celis kom att känna sig pressad att gradvis ändra receptet för att bli mer marknadsanpassat. Interbew tyckte inte om att Celis mixtrade med smaken på ölet vilket medförde att Celis sålde bryggeriet och flyttade till Austin, Texas! Celis bryggerier fortsätter nu att producera öl med orginalreceptet för Hoegaarden. Ölet som Celis brygger i Austin bryggs också antagligen aktivt fortfarande i Belgien även om kopplingarna mellan Celis och Interbew framstår som oklara.

Hur är det med smaken då? Till att börja med är det ett grumligt öl vilket kanske inte tilltalar er som bara konsumerar öl på fester och liknande. Men om ni skulle vilja tappa upp ett öl på en fest som är lite annorlunda, då skulle ni kunna prova en Weissbier som denna. Visst är den grumlig, men om ni berättar om hur ni ska tappa upp den (häll upp två tredjedelar och skaka om resten av innehållet i flaska och häll över det sista), då kanske ni kan uppskatta ölet mer för sitt annorlunda utseende och höja ett och annat ögonbryn på festen.

Detta är ett ljust öl, grumligt men det var lättdrucket. Det luktar inte som ett vanligt lager men det är för att detta inte är ett vanligt lager. Om ni inte har druckit ett Weissbier förut då kanske en Hoegaarden skulle passa er perfekt.

Jag vet inte om jag ska ödsla fler textrader åt detta öl, antagligen bör jag inte göra det. Dels strömmade Distant Lights ut ur högtalarna men nu drar Andreas på med "Things Fall Apart" och det är dags att summera denna recension: Grumligt ljust öl som inte smakar som lager.

"You're now in tune to the legendary sound of the foundation, (it's the next movement)"

Kilkenny Irish Beer

Typ: Irish Red
Bryggeri: Guinness.
Ursprung: Irland.
Utseende: Ljus kopparbrun med viss röd ton.
Volymprocent: 4.3%
Format: 330ml
Konsumerades: den 16:e februari, kl. 19.23

Äntligen Fredag. Äntligen strömmar In a Silent Way ur högtalarna och äntligen skriver jag ett till inlägg om ett öl jag gillar. Den här gången är det en Kilkenny som finns i glaset.

Färgen på ölet är faktiskt lite åt det röda hållet, det står till och med "red" på etiketten. Och vilken etikett det är! Färgkombinationen bestående av beige, vinrött, guld och svart gör flaskan till en av de mest estetiska flaskor jag har sett hitills. Det står att ölet är bryggt i Kilkenny och i Dublin, Irland. Det står också att det ska serveras kylt och det får mig att tänka på om det här är en sådan klassisk ale eller om Irish Red Beer är något annorlunda.

Kilkenny (Cill Chainnigh) ligger i County Kilkenny, som ligger i södra delen av Irland. Hur var det nu med Irish Red Beer egentligen? Jo, det är en typ av ale som har sitt ursprung i Irland. Den lätt röda tonen har den fått från rostat korn och tillsammans med malten. Typiskt för denna öltyp är en låg alkoholhalt, jag vet att någon kommer att sucka över det, men det har sina fördelar. Röd ale smakar mycket mindre bittert än Engelskt ale och har en maltig och lite fruktig smak.

Kilkennyn framför mig har egenskaper som ett bra öl ska ha, framförallt smaken just för att den är lättdrucken men också färgen. Från och med nu kan man kanske ana om man dricker en Irish Red eller en engelsk ale om någon bara häller upp öl i ett glas utan att man får reda på vad det är för något. När det gäller skummet hänger det kvar ett bra tag efter man har hällt upp, för att sedan försvinna och sedan lämna en fin kant runt glaset vid öllinjen.

Jag rekommenderar Kilkenny till er som är intresserade av Irish Red.

Timmermans Kriek

Typ: Lambic
Bryggeri: Timmermans
Ursprung: Itterbeek, Belgien
Utseende: Körsbärsrött (duh)
Volymprocent: 4,5%
Format: Flaska 250 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdag den 22:a augusti kl. 23.00

Detta är alltså ett öl som jästs ihop tillsammans med sura körsbär, som enligt tradition ska komma från Schaarbeek-området. Bryggare har dock börja ersätta de svårfunna Schaarbeek-körsbären med andra typer av körsbär, antingen delvis eller helt och hållet. Ordet Kriek är flamländska och betyder just "surt körsbär".

Lambic-öl i sig är spontanjästa öl och den jäst som används är en luftburen sådan, som sägs höra hemma i Bryssel. En tradtionell Kriek är väldigt sur och torr. Viss parallell tycker jag kan dras till den franska torra cidern, även om det skiljer i tillverkningsprocess, då den är just väldigt torr och inte alls söt som den svenska normativa cidern (förutom Astrakancidern då..). Vissa bryggerier tillsätter socker i slutstadiet av produktionen för att göra dom mindre intensiva och sura. Detta såklart för att det ska kunna sälja till en större kundkrets. Vissa använder även körsbärsjuice istället för körsbär, för att ytterligare förenkla processen. Detta resulterar oftast i en sämre produkt.

Jag sitter alltså här och dricker kolsyrad körsbärsjuice. Det är så det känns. Ur ett reklamglas från Kopparbergs Päroncider. Frukt ska ur fruktglas drickas.. Det är inte så äckligt jag hade räknat med. Ta några liter av det här, skiva i lite Carambole och du har en schysst bål. Visserligen lågprocentig sådan, men det finns ingen risk att nån kommer gnälla om att "det smakar för mycket spriiiiiit" och väljer sin Bacardi Breezer istället.

På ingredienslistan står det att det är 1,5% fläderjuice och 13,5% körsbärsjuice i. Flädern känner jag inte av. Men det smakar lite hallon utöver körsbären. Jag skulle nog kunna tänka mig att dricka det här igen, om man kyler det och du får något som liknar en söt cider, fast utan att bli för sockrig. Du kan alltså dricka fler än en. Min egen erfarenhet av just körsbärsdricka (Cherry Coke etc) är väl ganska nedslående, men detta tar lite revansch. Och jag har insett att Lambic faktiskt funkar, och att belgarna inte är så himla dåliga på att göra öl när allt kommer omkring.

Asahi

Typ: Premium Super Dry
Bryggeri: Asahi Breweries, Ltd
Ursprung: (Osaka) Tokyo, Japan
Utseende: Äppeljuice
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdagen den 22:a kl. 20.31

Asahi Breweries, Ltd. är baserat i Tokyo, Japan och för en liten beskrivning av japansk ölhistoria ber vi er att titta lite på recensionen av Sapporo där vi gav en liten redogörelse för hur den japanska ölmarknaden utvecklade sig under 1800- och 1900-talet. Tillbaka till recensionsölet. Osaka Beer Brewing Company grundades i November 1889, Asahi Beer introducerades i maj 1892 och Asahi Breweries, Ltd. etablerades i september 1949. När det gäller ölet vi ska recensera etablerades det mars 1987 då Asahi Super Dry blev en stor succé som medförde en revolution inom ölindustrin.

Asahin är lättdrucken men smakar mycket på något sätt, likt Sapporon doftar den på speciellt och känns inte alls som ett europeiskt öl. Denna premium lager smakar egentligen inte mycket alls men det är torrheten som är tricket, det är dess torrhet som etablerar känslan och smaken i munnen. Urban Laurin skriver i Lager, Ale & Porter och Andra Sorter från 2004 att ett öl som inte smakar så mycket innehåller färre kalorier än ett öl som smakar mycket. Vårt testöl är bryggt i Tjeckien, nu undrar ni kanske varför? Jo, 2000 startade Staropramen Brewery lokal production av Asahi i Tjeckien. Kanske var det Staropramens rykte, kvalité och varumärkesetablering som lockade Asahi Breweries att ta kontakt med dem.

Asahin är inte bara ett tilltalande öl utan det har även en tilltalande etikett. Svart text på silverbotten med röda inslag och text ger ett enhetligt intryck på flaskan och ett litet klistermärke på flaskhalsen bidrar till den enhetligheten. Flaskan pryds av Asahi glasmönster och båda klistermärkena visar upp sädesinslag.

Victoria Bitter

Typ: Lager
Bryggeri: Carlton & United Beverages LTD.
Ursprung: Australien
Utseende: Gyllene, äppelcideraktig
Volymprocent: 4,9 %
Format: Flaska 375 ml
Konsumerades: Gröndal, tisdagen den 22:a augusti kl. 19:39

Victoria Bitter introducerades i mitten av 1960-talet genom en tv-kampanj som gjorde VBn till ett oerhört populärt öl i Australien. Australiensisk ölkultur kretsar kring mottot "Iskall öl med neutral smak i stora mängder", och numera har VBn det högsta marknadsvärdet av all öl i Australien, både på tapp och flaska. VBn bryggs av Carlton & United Beverages som är underordnat Foster's Group, som ligger bakom märket Foster. Under sommarmånaderna i Australien kan bryggeriet brygga och göra VBn mogen på 20 timmar(!) enbart för att kunna tillfredställa konsumenterna. Detta är något speciellt för Australien och vad vi har förstått är det ingenting Tyska och europeiska bryggerier behöver göra.

Hur är det med smaken då? Är VBn lättdrucken och vill vi ha mer? VBn är lättdrucken, den må heta "bitter" men det är inget problem för smaken. Andreas tycker att ölet är lättdrucket och det tycker även jag. VBn påminner mycket om Millern och har liknande kvalitéer, dock skulle jag vilja påstå att det finns en gnutta "bitter" i ölet och att det är lite mörkare än Millern, men att det bubblar på liknande sätt. Om man kyler VBn bör man kunna dricka en eller ett par flaskor utan att man direkt behöver anstränga sig.

Etiketten har med största sannolikhet en betydelse för Victoria Bitters framgångsrecept. Det står Victoria Bitter i vit text på en grön bakgrund och etiketten omges av en guldkant. Själva smeknamnet VB finns i mitten av klistermärket med svart text, guldskugga på vit botten och två röda områden ovanför och nedanför VB. Den är alltså enkel att läsa och enkel att känna igen, för det behövs inget 'vackrare' för att sälja öl under en stekhet sommar i Australien.

Jever

Typ: Pilsner
Bryggeri: Friesische Brauhaus
Ursprung: Jever, Tyskland
Utseende: Guldig
Volymprocent: 4,9%
Format: 330ml
Konsumerades: , den 21:a juli :e kl. 20.42

Jag letade upp ett öl som skulle vara likt Singhan jag skrev om tidigare och jag fann ett öl med liknande beska men som inte gav en liknande upplevelse och smak vid provning.

Bryggeriet Friesische Brauhaus grundades 1848 i den tyska orten Jever och tillhör numera Dortmunder Brau & Brunnen-Gruppe som ingår i Dr. Oetker-gruppen som är en tysk livsmedelskoncern. Pilsner är en "pale lager" vilket innebär att den tillhör gyllene ölsorter och innehåller mycket kolsyra och är riktigt bitter med en accentuerad ton av humle.

Jag tror att jag har kommit fram till att det är inslaget av humlen som jag inte gillar med Jevern och pilsner överhuvudtaget. Jevern är också riktigt besk och jag får en vag känsla av att jag skulle missta Jevern för en mörk Staropramen(?), vilket är konstigt för det är väl den ljusa Staropramen som borde likna Jevern. Eftersmaken påminner direkt om just en Staropramen men vid närmare eftertanke inser jag att det är beskan och lukten som jag reagerar mest på. Lukten är en sådan där riktigt klassisk öldoft för mig, den luktar öl som en del ljusa öltyper bara gör vilket inte tilltalar mig. Det måste vara humlen. Jag får inte samma känsla för Jevern som jag fick för Singhan, den är besk men lukten tar ned betyget även om eftersmaken är ok. Jag skulle dock inte dricka det här ölet igen, det måste bero på lukten för den ger mig dåliga vibbar och ger mig viljan att ställa ned glaset och dricka något annat. Tysk bitterhet verkar inte vara min grej.

När det gäller andra anmärkningar skummar ölet mycket i början för att sedan dra sig tillbaka till en liten hinna ovanpå ölet. Ölet kommer i en grön flaska med en etikett som bär Jever i grön text på guldbakgrund.

Singha

Typ: Premium Lager
Bryggeri: Boon Rawd Brewery CO., LTD.
Ursprung: Bangkok, Thailand
Utseende: extremt ljust med lite skum
Volymprocent: 6%
Format: 330ml
Konsumerades: den 1:a juli 2006, kl. 22.50

Boon Rawd Brewery grundades i Thailand 1933 av Phraya Bhirom Bhakdi och är Thailands första och största bryggare. På Singha-flaskans hals finns en etikett där det står "by royal permission, Thai Beer" och när man kollar upp varför det står så hittar man kopplingar till thailändska kungen HM King Rama VII. Det är inte klart för mig hur kungadömet historiskt kopplas till Boon Rawd, men att kungadömet tillåter produktionen av Singha står ju där på etiketten på flaskhalsen. När det gäller produktionen har Boon Rawd en årlig produktion på runt åttahundra miljoner liter vilket är en hel del! Boon Rawd har i dagsläget tre stycken bryggerier och sex vatten- och läskfabriker och dess distributionsnätverk breder ut sig internationellt i trettiosex olika länder. Boon Rawd producerar Singha Beer, Singha Soda Water, Singha Water, Leo Beer, Thai Beer, och Moshi Green Tea. Boon Rawd expanderade 1994 då de köpte de två tyska bryggerier i Hartmannsdorf och Mittweida som nu producerar Singha för Europa.

Om Millern var ljusgul så är Singha extremt ljusgul, man kan nästan skriva att ölet är mer ljust än gult. När det gäller smaken är det speciellt beskan som bör nämnas, för ölet är lättdrucket, trots att det är på 6 volymprocent, men det har en distinkt beska som sitter i bra i eftersmaken utan att ta över. Beskan blir inte påträngande utan den ligger kvar i munnen på ett bra sätt och gör det länge. Jag undrar om man kan känna på smaken om ett öl är från t.ex. Asien eller Europa och jag ska försöka nysta lite i den frågan framöver. Varför? Jo, för Singha har en distinkt beska som jag tror är olik andra europeiska märken. Jag tycker inte om beskan hos vissa suspekta svenska märken, men Singha funkar ju alldeles utmärkt. När det gäller skummet så är det ingen imponerande syn, utan det ligger som en tunn hinna på ölets yta, nästan obefintligt alltså. Något som är mer imponerande är etiketten och dess design, all text är i guld mot en vit bakgrund - en thailändsk drake/gud i guld pryder framsidan och flankeras av sädeslag på en streckad solbakgrund. Som jag skrev tidigare finns det även ett sorts sigill på flaskhalsen där det thailändska kungahuset tillåter det thailändska ölet.

Jag kommer definitivt att dricka det här ölet igen. Om den japanska kulturen tilltalar mig så tilltalar den thailändska kulturen mig minst lika mycket, vilket medför att Singha är aktuellt om smaken håller måttet. Jag tycker om det här ölet och det kommer att vara en bra referens när man ska jämföra olika typer av beska och eftersmak.

Singha uttalas 'singh'.

Sapporo

Typ: Premium Lager
Bryggeri: Sapporo Breweries
Ursprung: Tokyo, Japan
Utseende: Ljusgul med få bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330ml
Konsumerades: den 1:a juli 2006, kl. 21.10

Det var dags att skriva om ölet Sapporo i bloggen. Jag gör som i mitt tidigare inlägg och börjar med att ge en kortare beskrivning av Sapporos historia.

Sapporo Premium Lager bryggs av Sapporo Breweries Limited som har sitt högkvarter i Ebisu, Tokyo men som härstammar från Japans femte största stad (sett till antalet invånare) vid namn Sapporo. Det var den tyskskolade bryggarjapanen Seibei Nakagawa som blev den första bryggmästaren i "Kaitakushi Brewery" i juni 1876, samma år kom den första Sapporo lagern. Sapporo bryggeriet privatiserades 1886 och blev hörnstenen i ölföretaget. 1887 etablerades "Japan Beer Brewery Company " i Ebisu, Tokyo och det bolaget producerade "Yebisu" och konkurerade med Sapporo, Osaka (nu Asahi) och Kirin vilket gjorde att de tre bryggerierna gick ihop i "DaiNippon Beer Company, Ltd" som fick monopol på den japanska ölmarknaden enda till efter andra världskriget. Efter 1949, splittrades det bolaget till bryggerierna Nippon och Asahi där Nippon återupptog produktion av Sapporo 1956 och 1964 ändrades bolagsnamnet till Sapporo Breweries. Själva ölet innehåller vatten, malt, korn och humle vilket inte kommer som någon större överraskning. Med den korta introduktionen hoppas jag ni undrar hur Sapporon smakar.

Flaskan till Sapporon ligger skönt i handen och ettiketten är avskalad, det står Sapporo i stora bokstäver och under den texten finns en stor stjärna som flankeras av sädeslag, alla dessa detaljer är guldfärgade mot svart bakgrund med japansk text i en vimpel under stjärnan. Ölet är ljusgult och påminner om Millern jag provade senast, men det finns flera skillnader. Det här ölet tycker jag har en annan typ av skum, skummet ligger kvar ett tag och försvinner långsamt och det skummar inte heller upp vad jag kan se. Sapporon har heller knappt några synliga bubblor, jag tycker att bubblorna mest sitter längs med kanterna mot glaset och är inte i rörelse på väg upp mot ytan. När man tar en munfull med öl känner man ingen annan specifik smak (t.ex. frukt) än en generell smak av öl. Det händer istället saker när man sedan efter att ha smakat på det lite i munnen sväljer det, det är lättdrucket men eftersmaken är både behaglig och är inte speciellt stark.

Kommer jag att dricka det här ölet igen? Ja, troligen kommer jag att göra det för jag tror att det kommer att vara ett bra referensöl när jag väl har provat andra japanska öl eller till och med andra lager, det är bra att ha en känsla för ett öl för att snabbare få en bild av hur andra öl är till smaken i munnen och eftersmaken. Nu kan det vara för att jag är intresserad av japansk kultur men det här ölet tilltalar mig och det kommer att få finnas med i repertoaren framöver.

Miller

Typ: Genuine Draft
Bryggeri: Miller Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Ljusgul och mycket bubblor
Volymprocent: 4,7%
Format: 330ml
Konsumerades: , den 1:a juli 2006 kl. 00.27

Miller Genuine Draft (MGD) är ett Amerikanskt öl som faktiskt är värt att nämna i denna blogg, jag ska berätta varför nedanför men först kommer jag att ge en kortfattad redogörelse av ölets bakgrund.

Miller Brewing Companys historia sträcker sig tillbaka till 1855 då Frederick J. Miller grundade företaget och började brygga öl. Miller Brewing Company har sedan starten vuxit till USAs näst största ölbolag (världens sjunde största) med sju stora bryggerier runt om i Amerika. Varför är bryggeriet så stort? Jo, MBC äger och brygger minst femtio andra märken, det är imponerande. F.J. Miller kom från Tyskland och tog med sig sin passion för öl och slog sig ned i Milwaukee, Wisconsin 1855. Miller köpte "Plank Road Brewery" och etablerade snabbt Miller genom att använda malt och humle från regionen och jäst som han bar med sig från Tyskland, samma jäst som fortfarande härstammar från den jäst som Miller förde med sig från Tyskland. Den Miller som står framför mig innehåller maltkorn, maltsocker sirap, humle och vatten. När det gäller själva flaskan lade jag märke till en utstickande utsmyckning på flaskan där det står "Cold filtered". Jag funderade på vad det kunde innebära och tog reda på vad det var. Det visade sig att MGDn inte är pastoriserad (efter den franske vetenskapsmannen Louis Pasteur), dvs. den har ej hettats upp för att oskadliggöra bakterier, virus, mögel och jäst. Vad jag har förstått innebär "Cold Filtered" att MGDn går igenom följande steg innan man kan dricka ölet: Innan paketering går ölet igenom en serie av porösa keramiska filter, dessa filter tar bort orena element som kan förstöra ölets smak. Efter det skickas ölet till ett rent rum där det fylls på i rena och steriliserade flaskor och burkar och detta resulterar i opastoriserat öl som kan förvaras och fraktas utan att hållas nedkylt. Jag ska försöka beskriva hur ölet ser ut och hur det smakar.

Ölet är ljusgult i färgen och bubblar väldigt mycket, det är faktiskt rätt lätt att få ölet att skumma över om man inte är försiktig. Att ölet lätt skummar över och bubblar mycket ska tydligen vara en anmärkningsvärd sak med Millern men ölet är behagligt i munnen och eftersmaken är svag men distinkt. En Miller ska förslagsvis avnjutas riktigt kall efter en varm sommardag med bad ute i en skärgård nära dig. Det här är ett öl som inte smakar otroligt mycket men som har något som ändå tilltalar mig. Den är enkel att dricka och är svalkande utan att ta plats, den smakar inte vatten men den har speciella kvalitéer som gör att den är ett hyffsat sommaröl.

Då kan man undra varför jag troligen kommer att dricka många fler Miller. Jag ska försöka göra en sammanfattning för er att ha i åtanke nästa gång ni vill dricka ett ljust öl en varm sommardag. Ölet är svalkande, det fungerar riktigt bra på sommaren och det har en ölkaraktär (det beror på ölets historia och innehållet) som jag inte har påträffat tidigare. Om du av någon anledning inte har en öppnare i närheten är det bara att skruva av kapsylen vilket är en speciell detalj. Millern har även en estetiskt tilltalande flaska med en stilren etikett med en örn över logotypen, under den står det vilken typ av Miller det rör sig om och i snirklig font står det vad ölet bryggs på. Ett plus i kanten får Millern för att den på gott och ont omnämns i en låt från den legendariske och innovative Kool Keith. Här kommer de sista dräpande raderna och refräng i "Robert Perry":

Y'all still sportin' them jerseys, I got Tom laundry gear
Man bring the Stoli's Vanilla over here, girls floss the beer bellies
It ain't sexy drinkin' beer
Talk under the Cerwin Vegas
I'ma act like I can't understand your rap, man it's too loud
Foes are whack, I can't hear, watch the cops escort you out the club
Enjoy yourself, man you scared
Ain't nobody thinkin' about you let your shoulders rub
Youse a paranoid studio killer
Stayin home by the fireplace and drinkin' Miller
Women with fat ugly men sayin "Girl he is fine!"
Lookin at his fake jewelry shine

125th Street... yeah
125th Street (125th Street)
125th Street, Robert Perry (Robert Perry)
125th Street... (125th Street)
Yeah you'll see me walkin down - 125th Street

Brahma

Typ: Lager
Bryggeri: Ambev (En del av belgiska Interbrew)
Ursprung: Rio De Janeiro, Brasilien (Bryggs i Belgien)
Utseende: Äppejuice
Volymprocent: 4,8%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdag den 22:a juni kl. 23:30

Första gången jag smakade Brahma var på Vampire Lounge. Det var ingen direkt hit. Och det är fortfarande ingen hit. Jag uppfattar en väldigt svag lukt av tjära. När jag tar en slurk till, så (inbillar jag mig säkert) smakar det också svagt av tjära. Och nu när jag då är nykter så kan jag fastslå att jag inte kommer köpa Brahma igen.

Tydligen så dricker genomsnitts-brasilianaren 47 liter öl om året. Leder gör tjeckerna på 157 liter per år. Inte så konstigt när ölen är så billig och god. Den största producenten av öl i Brasilien heter Ambev (som står för American Beverage) och dom kontrollerar mer än hälften av den brasilianska ölmarknaden. I och med att de gick in i den belgiska dryckesproducenten Interbrew så bildades den största ölproducenten i världen. Ambev brygger även Skol (som är det största märket i Brasilien) och Antarctica. Andra märken som tävlar om att leda ölförsäljningen i Brasilien är Kaiser, Bohemia och Shin. Bohemia är för övrigt det äldsta öl som fortfarande produceras, det har producerats sen 1854. Det finns även en hel del öl som är både nationella och regionala, men har mindre koll på dessa. Nämnas bör att brassarna är väldigt svaga för både öl och vackra kvinnor. Därför kombineras detta väldigt ofta..

Det är nu Midsommarafton! Ta det lugnt med nubben..

Carlsberg Non Alcoholic

Typ: Lager
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark (Bryggs i Feldschlösschen, Schweiz)
Utseende: Klassiskt ljust lager
Volymprocent: 0,5%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, söndagen den 19:e juni kl. 22:30

Carlsberg hävdar att detta är "Ett öl som smakar som ett riktigt öl och ser ut som ett riktigt öl". Dom har bara rätt till hälften och det gäller utseendet. För det smakar inte riktig öl. Jag föredrar nog en pissljummen Sol istället framför det här, och då är det fara o färde. Jag måste erkänna att jag är ganska besviken. Sista mötet jag hade med ett alkoholfritt öl var nere i Portugal förra sommaren. Då drack jag och polaren ett grymt bra öl som höll samma smak både som alkholfritt som starköl. Där var det istället deras lime-berikade starkbärs som inte gick att dricka. Tyvärr har Systembolaget tagit bort Superbock ur beställningssortimentet.

Jag har två flaskor kvar hemma, jag köpte fyra av nån anledning. Men det blir väl till att dricka upp dom och se om nåt har hänt på 24 timmar.

PS. Nåt har hänt. Det smakar en aning bättre. Antagligen för att det är +4C. Och jag föredrar numer en flaska Carlsberg Non-Alcoholic före en pissljummen Sol med lime i. DS

Carlsberg Carls Porter

Typ: Imperial Stout
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark
Utseende: Nattsvart
Volymprocent: 7,8%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdag den 18:e maj kl. 22.45

God fyldig smag med god bitterhed. Och jag håller med. För så långt sträcker sig min förståelse för danska så jag kan översätta det. Det här ska som de flesta andra stout drickas till en chokladdessert eller liknande. Hög volymprocent i stouten kräver desto högre procent av mängden kakao i chokladen. Den smakar lite åt det hållet och sätta tänderna i en brownie eller nåt vore ganska schysst nu. I got the munchies.

Som all stout är det knappast förfestarmaterial utan kräver sitt lugn. Det är helt enkelt inte mängddricka. Eftersmaken hänger med ett tag men det är inte nåt som är störande. Vi har inte riktigt koll på om detta går att köpa via beställning på Systembolaget, och det kanske är inte värt att köpa det därifrån heller. Men jag kommer nog köpa några flaskor om jag kommer ner till Köpenhamn igen.

Carlsberg Elephant Beer

Typ: Lager
Bryggeri: Carlsberg
Ursprung: Köpenhamn, Danmark
Utseende: Som äppeljuice
Volymprocent: 7.2%
Format: Flaska 330 ml
Konsumerades: Gröndal, torsdagen den 18:e maj kl. 22.00

Den smått klassiska elefantölen har till slut hittat till denna enkla boning. Skälet till detta är ett danmarksbesök som skedde förra helgen. I ren desperation, vid sista avfarten innan bron, finns det en undanskymd lagerlokal där dom säljer alkohol ganska billigt. Och för att inte åka från Danmark helt tomhänt så slet jag åt mig en vinare och ett sexpack med blandade Carlsbergsflaskor som komiskt nog satts i en pappförpackning från Tuborg. Det visade sig innehålla allt från Lager och Porter till Elefantöl.

Det märks att det är stark lager på något sätt. Det luktar jäst (Carlsbergensis anyone?) som antagligen vilken annan normal lager som helst som överstiger 6%. Jag grimaserar när jag dricker det här, och eftersmaken ligger kvar alldeles för länge. Jag tror inte ens att jag kommer dricka upp resten.

Talk to the wrist, 'cause you just got dissed. Grymt nödrim men ack så beskrivande och sarkastiskt nog att förklara min ståndpunkt. Daniel får fylla på om han vill ändra nåt.

Murphy's Irish Stout

Typ: Irish Stout
Bryggeri: Murphy's
Ursprung: Cork, Irland
Utseende: Nattsvart och mycket skum
Volymprocent: 4%
Format: Pint
Konsumerades: O´Learys, den 18:e maj kl. 20.55

Jag tog tricken in till O´learys vid Rådhuset för att möta upp med Andreas och ta en öl. Jag hade tänkt att dricka minst en öl och efter ett litet rådslag med Andreas valde jag till sist en Murphy's Irish Stout på tapp.

Murphy's bryggeri ligger i Cork (nu ryser anhängare av en viss fotbollsklubb i Stockholm ;)) där det har bryggts öl allt sedan 1856. Irländarna verkar ha en anrik historia, vilket självklart många andra bryggerier har, tex. Guinness. Jag vet inte om jag har druckit någon stout från just Irland förut men det här ölet gav mig en känsla av att vilja prova fler sorter stout från regionen. Vi undviker helst att ha externa länkar, men här kommer en liten bild på bryggningsprocessen för Murphy's http://www.murphys.com/img/heritage/brewing_process.jpg

Irländarna kan sin sak för det här föll mig i smaken. Den är relativt svag, vilket är något jag brukar ta reda på först av allt, men jag har märkt att smaken inte förändras avsevärt i förhållande till hur stark stouten är. Jag undrar om jag verkligen inte generaliserar för mycket, men jag tror iallfall att jag ska försöka bortse från styrkan i de stout jag kommer att prova framöver. Murphy's var lättdrucken, jag påstår att om man inte har provat en stout förut, då borde man prova en Murphy's.

En annan sak jag tyckte om med den var skummet, det här är det första testölet som någon av oss har provat som faktiskt har hyffsade "skumgardiner". Skumgardiner är en term för skumkanten som uppstår på sidan av glaset efter att man har druckit, därav namnet på bloggen, och man kan även säga att man kan få en känsla för om ölet är av bra kvalité genom att titta på hur "gardinerna" som finns kvar på glaskanten ser ut efter att man har tagit sig några klunkar.

"Kan jag be och få en stor stout tack!"