Nyheter i Februari

Måndag är dagen då dessa nyheter släpps:

Bons Voeux, Belgien, 375 ml, 34.90
Brooklyn Black Chocolate Stout, USA, 355 ml, 19.90
Einbecker Winter-Bock, Tyskland, 330 ml, 18.90
Ichtegems Grand Cru Flemish Red Ale, Belgien, 750 ml, 57.20
Liefmans Kriek, Belgien, 750 ml, 89.50
Sierra Nevada Celebration Ale, USA, 350 ml, 27.50
Slottskällans Decennium Bocköl, Sverige, 330 ml, 17.90

Bra blandning men inget jag tar ledigt från jobbet för direkt.

Victoria Bitter (VB)

Typ: Lager
Bryggeri: Carlton & United Breweries
Ursprung: Australien
Utseende: Lite mörkare än ljus lager, svag vit krona.
Volymprocent: 4,8%
Format: Flaska 375 ml

Tillskillnad från Foster's så påstås det att folk faktiskt dricker VB i Australien. Och förhoppningsvis så är det ett tecken på att den är bättre än Foster's.

Kolsyran är medel, närvarande men knappast hög för att vara en ljus lager. Doften är även här svag, men innehåller en hel del humle. Smaken är vad man kan förvänta sig av en makrolager fast med kanske dubbelt eller i alla fall 50% extra tillsatt humle. Det är bittrare, torrare och inte skitdåligt. Eventuellt är det inte ens dåligt. Men Slottskällans Slottslager finns också på bolaget så det finns ingen anledning till att köpa fler sådana här. För även om det inte är dåligt är det heller inte särskilt bra.

Foster's Lager

Typ: Lager
Bryggeri: Foster's Group Ltd
Ursprung: Australien
Utseende: Ljust lagergul med fin vit krona.
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 330 ml

Den här recensionen skulle ju självklart ha lagts upp redan i måndags, men med fullt upp att göra och en rejäl bakfylla så blev det inte så. Nåja.

Australia Day alltså. Foster's Lager känns som ett givet val eftersom det är den mest australiensiska ölen jag känner till, och jag vägrar lyssna när de som faktiskt kommer därifrån hävdar att det faktiskt inte är någon i australien som bryr sig om att dricka Foster's. Glasen från bryggeriet har ju till och med konturerna av den australiensiska konturen runt loggan och det måste ju betyda nånting. Eh...

Kolsyran är hög och högst närvarande, doften är en svag blanding mellan svettigt omklädningsrum och citron, lite som handduken man glömde packa upp från träningen för tre dagar sedan, fast betydligt svagare då. Smaken går mot vatten med en touch av diskvatten där man använt citrondoftande diskmedel. Det är faktiskt precis lika illa som det var förra året på Australia Day, och precis lika illa som alla varnade mig för att det skulle vara.

Vegimite var inte gott det heller.

Närke Kaggen! Stormaktsporter 2007

Typ: Baltic Porter (enligt BA), Imperial Stout (enligt etiketten)
Bryggeri: Närke Kulturbryggeri
Ursprung: Sverige
Utseende: Svart med väldigt lite skum.
Volymprocent: 9%
Format: Flaska 330 ml

Helt plötsligt så inser jag vad det står på etiketten på den där lilla flaskan uppe på hyllan på Glenfiddich Warehouse. Kaggen! Tidigare har jag bara haft chansen att dricka den vanliga Stormaktsportern, om den får kallas vanlig, och alltid fått höra att Kaggen! är den riktiga, den äkta, den helt fantastiska. För 220 svenska kronor så är det bäst hypen inte bara är hype. Flaskan delas mellan mig och Foggy och jag tror vi bägge kommer fram till samma saker.

Vätskan är kolsvart, trög och tjock, skummet är knappt närvarande och kolsyran verken syns eller känns. Det doftar mer starkt rödvin än öl, med en del slängar av grapefrukt och körsbär. I munnen är den len, mjuk och med tydliga inslag av ek, kaffe och choklad med en väldigt liten mängd syrlighet däri. Den funkar perfekt till tryffeln som jag äter till den (efter en middag med en bra, krämig hummersoppa till förrätt och en lysande hjortfilé till huvudrätt) och visst känns det som om det inte kan bli bättre än såhär. Ölen är helt jävla fantastisk. Bäst? Det tänker jag inte svara på, men det kommer nog vara en av de 5 bästa ölerna jag dricker i år.

Coopers Extra Strong Vintage Ale 2007

Typ: English Strong ale
Bryggeri: Coopers Brewery Ltd
Ursprung: Australien
Utseende: Grumligt mörkorange med sparsamt vitt skum.
Volymprocent: 7,5%
Format: Flaska 375 ml

Ytterligare en öl från Coopers, även den här från Bagpipers. Flaskan säger att den är tappad 2007 och Coopers själva säger att ölen ska bli bättre och bättre upp till 18 månader. Vi får hoppas att flaskan är från andra halvan av 2007 alltså. Doften är maltig och söt av russin, smaken innehåller någonting som i brist på bättre får kallas vintage. Det är liksom lite damm eller sadel i smaken fast på ett bra sätt, annars är den frisk, med en svag syrlighet och en klar maltsötma precis i starten. Eftersmaken innehåller en hel del beska. Kolsyran är svag till obefintlig och alkoholhalten känner man inte av i smaken. Mycket trevlig och att kunna betala 49 kr för en sådan här flaska på krogen är fantastiskt.

Se bara till att rulla flaskan lite innan ni häller upp för att få den så härligt grumlig som den borde vara.

Coopers Original Pale Ale

Typ: Engelsk Pale Ale
Bryggeri: Coopers Brewery Ltd
Ursprung: Australien
Utseende: Ljust orange med vitt och lättflyktigt skum.
Volymprocent: 4,5%
Format: Flaska 375 ml

Sedan 1808 har den 26:e Januari firats som Invasion Day, Foundation Day, Anniversery Day eller helt enkelt Australia Day. Australiens nationaldag helt enkelt. Det som firas är faktiskt att den brittiska koloniseringen av Australien påbörjades den här dagen, 1788 och eftersom jag råkar jobba på ett australiensiskt företag ihop med en massa australiensare så firar skumgardiner denna dag med ett gäng recensioner av australiensisk öl. Tyvärr så är det inte helt lätt att få tag på spännande öl från australien, men lite finns det tillgängligt. Vi börjar med en öl från Coopers, bryggeriet som också gör Best Extra Stout som faktiskt finns på systembolaget i det ordinarie sortimentet. Original Pale Ale köper jag på Bagpipers Inn på Rörstrandsgatan i Stockholm, det är en skotsk pub med en klar australiensisk inriktning, flera öl och maträtter är hämtade därifrån och en pub jag återkommer till då och då för en burgare eller bara en öl.

Doften är märkligt läderaktig med inslag av bitter humle, smaken är syrligare än vad jag väntat mig från en Pale Ale och lädret från doften finns med även här. Eftersmaken är trevlig med mycket humle och lite citrus. Något störande är den höga närvaron av kolsyra, det sticker och ihop med det syrliga känns det lite galet. En öl man faktiskt kan lämna kvar på andra sidan planeten.

Chimay Grande Réserve 2001

Typ: Belgian Strong Dark Ale
Bryggeri: Bières de Chimay
Ursprung: Belgien
Utseende: Mörkt röd med en ljusbrun och tät krona.
Volymprocent: 9%
Format: Flaska 750 ml

Jag råkade hitta en pall med sådana här flaskor för det trista priset av €3.70 styck när jag var nere i Leuven hösten 2007. Jag tog dock bara med mig en eftersom bristen på utrymme i väskan inte tillät mer. Om någon har en bra idé på hur man får med sig massor av öl hem från belgien när man flyger fram och tillbaka så är jag intresserad av att höra dem.

Nåja, Chimay är en av de belgiska trappisterna och en av de som är lättast att hitta i Sverige. Fyra öler bryggs varav tre känns realistiska att pröva. Alla tre går ofta att hitta på välsorterade systembolag och identifieras lättast efter färgerna Röd, Vit och Blå. De egentliga, engelska, namnen på dem är Chimay Red, Chimay Triple och Chimay Blue men av någon anledning har man bestämt sig för att ge ölen andra namn om de tappas på 75 centilitersflaskor och korkas med champagnekork än om det är mindre, vanligare flaskor som används. Därför heter ölerna också Chimay Première, Chimay Cinq Cents och Chimay Grande Réserve. Den sista, fjärde ölen som bryggs här är Chimay Doree som bara är tänkt att drickas på klostret eller på pubben som ligger precis utanför. Då och då är det såklart någon som säljer den vidare och om man verkligen vill dricka den så kostar den ungefär 155kr på Akkurat här i stan. Men de som har testat den säger inte att det är värt det.

Tillbaka till den här flaskan, Chimay Blå eller kanske Grande Resérve. 2001 står det på flaskan och 2008 står det också som minst hållbar till. Eftersom jag saknar tillgång till ett ordentligt mörkt och svalt utrymme att lagra öl på så insåg jag att det nog var bäst att dricka upp den här. Så det gjorde jag.

Första reaktionen är att skummet är mindre men tätare, tjockare än de "färska" flaskor blå jag druckit. Det liknar tjockt vispad grädde som fått glida ut över ölen mer än det skum man normalt ser. Det nästa som slår mig är att ölen luktar vinäger på samma sätt som de röda ales man brygger och blandar i flandern kan. Nästa intryck är ju att den smakar så också. Men samtidigt som den är sur och tvär med toner av vinäger och grapefrukt så är den också krämig, len och lättdrucken. Kolsyra och alkohol finns inte med i varken känsla eller smak utan istället blir eftersmaken något som mer liknar ett fylligt rött vin än vad vi är vana med från en öl.

Försiktigt så undrar jag om den hade varit annorlunda om jag faktiskt haft en ordentlig plats att lagra den på, eller om jag druckit den direkt när jag köpte den. För just nu känner jag mig tveksam och undrar om jag inte egentligen tycker bättre om den när den är "färsk".

Anchor Porter

Typ: Porter
Bryggeri: Anchor Brewing Company
Ursprung: USA
Utseende: Black-a-licious
Volymprocent: 5,6%
Format: Flaska 355 ml

Chrull drack ju det här tidigare och tyckte det var mycket bättre än både crystal meth och ass-vomit. Jag är starkt benägen att hålla med. Jag tar det faktiskt för givet eftersom jag inte testat något av det. Genom min onormalt halvtäppta (och då menar jag att normen för mina nasala öppningar är halvtäppta som standard) näsa plockar jag upp ändå upp lite kaffedoft. Men det var innan luktsinnet vande sig vid doften och tyckte att jag inte skulle få nöjet att fortsätta känna lukten av det. Sen vad Golf har med luksinnet att göra, vet jag inte. Det verkar dock som att jag står för anosmin (oförmågan att känna lukt) i Skumgardinsgänget medan Chrull o Spectraz står för Hyperosmi (överfunktion i luktsinnet). Vi får väl anta att det är tur att ingen av oss lider av Dysosmi (att saker luktar annorlunda än de borde) eller Phantosmi (fantomlukter som ofta är obehagliga).

När jag tänker efter, så borde nästan Chrull lida av Dysosmi och jag av Phantosmi, eftersom när han tycker saker luktar en viss sak, så tycker jag att ibland att det inte luktar särskilt gott. Tål att tänkas på.

Tillbaka till portern. Jag tycker den smakar lite mer än Carnegie, men mitt lukt och smaksinne verkar ju vara åt skogen, så ett blindtest hade nog varit på sin plats. Tror det får läggas på agendan tillsammans med det hemliga 24-timmars-testet som ligger i pipe:n. Chrull dricker uppenbarligen hellre just Carnegien istället för denna, och jag håller med. Det är vinst på alla fronter för Carnegie. Och som sagt, Carnegie är svensk bryggarhistoria. Tycker vi ska stödja den!

Meantime Old Smoked Bock

Typ: Rökbock
Bryggeri: Meantime Brewing Company Limited
Ursprung: England
Utseende: Bärnsten
Volymprocent: Kommer inte ihåg
Format: Flaska 750 ml

Ja, vad ska jag skriva. Både jag och farsan spottade och fräste ned i glasen efter att ha provat den här.

Detta ska vara en rökbock men den smakar som en sur avslagen blandning av skumpa och en svag nyans av krut. Ok, kanske inte direkt krut men rökigheten är väldigt avlägsen och smaklökarna praktiskt taget kapitulerade och drog sig tillbaka när jag försökte dricka det här ölet. Kolsyran spökar också till själva upplevelsen av ett obehagligt bubbel.

Infekterad eller ej, det här ölet var ingen höjdare direkt. Vi hällde ut hela 75:an och "incidenten" är från och med igår sekretessbelag och kommer aldrig att diskuteras igen.

Baladin Super

Typ: Belgian Strong Pale Ale
Bryggeri: Birrificio Le Baladin
Ursprung: Italien
Utseende: Orange, vitt skum som med sina stora bubblor mest liknar diskmedelsskum med spår av något rött i skummet.
Volymprocent: 8%
Format: Flaska 750 ml

Sista flaskan från den italienska trettondagsafton det råkade bli är alltså Super från Baladin.

Det första vi noterar när vi häller upp ölen är att det bildas små rester av något rött i skummet. Skummet är i övrigt väldigt vitt och storbubbligt, men det är små röda prickar i det, jag tycker det liknar paprikapulver.

Doften kan enkelt sätt, i alla fall för en berusad ölskribent beskrivas som bestående av hälften humle, hälften malt med en liten touch av pommerans. Smaken är stark av blommig parfym med en undersmak av humle. I eftersmaken känns tyvärr mer parfym än beska dock. Slutresultatet är att det här nog är kvällens sämsta öl och att Borgo verkar brygga bättre öl än vad Baladin gör. Trots att Borgo är ansvarig för den där Duchessa jag hade oturen att beställa in till middagen på Monks den där kvällen som antagligen var vårt sista besök där. Den brydde jag inte ens om att anteckna om.

Värt att notera är att ingen av skribenterna här på bloggen finns med på bilderna. Så undvik att skrika saker efter dem om du råkar se någon av dem på stan.

Sapporo & Royce Chocolate Brewery

Typ: Bitter
Bryggeri: Sapporo
Ursprung: Japan
Utseende: Flytande choklad
Volymprocent: ? %
Format: burk 355 ml (troligen)

Det här är ju mer eller mindre spekulationer eftersom informationen som jag lyckats googla upp efter 3 minuter är knapphändig. Men det verkar som att Sapporo har gått ihop med Royce (som verkar vara den japanska motsvarigheten till Marabou) för att göra en choklad-bitter.. Perfekt för dem som är beroende av både och.

"Chocolate Brewery is made from roasted malt and cacao, having the characteristic of aromatic flavor and bitter taste".

Det vore riktigt intressant att testa, men tvivlar STARKT på att Systembolaget ens kommer på tanken att ta in det här. Ska försöka lirka lite med kontakter! Det verkar bara säljas online för en kortare tid med säljstart den 14:e januari. Det kommer säljas i trepack och priset kommer ligga på c:a fem dollar per burk vilket blir ungefär 40 kronor.

So if your japanese is not weak, and your chocolate urge is strong, go find chocolate beeru! Och ta med ett trepack till mig.

Baladin Elixir

Typ: Belgian Strong Pale Ale
Bryggeri: Birrificio Le Baladin
Ursprung: Italien
Utseende: Bärnsten med vitt skum
Volymprocent: 10%
Format: Flaska 750 ml

Mitt senaste möte med Baladin var lite sådär. Men det kan ju ha berott på en mättnad för julöl mer än att de brygger tråkig öl så därför såg jag fram lite extra mot att öppna flaskorna Elixir och Super som jag hade kvar. Elixir blev först ut, mest för att den låg närmast i kylskåpet.

Doften är stark av jäst och något surt. Smaken är fruktig av skumbanan och en hel del citron, jästen finns också klart med i smakbilden. Jag tror inte den här ölen förtjänar mer plats än såhär faktiskt. Den är inte bra. Inte kass, men exakt ingen behöver bry sig om att lägga slantar på den en sån här flaska. Om inte min skulle ha varit skadad på något sätt, men så dåligt smakar den inte så det tror jag inte.

Birra del Borgo Re Ale Extra

Typ: American Pale Ale
Bryggeri: Birra del Borgo
Ursprung: Italien
Utseende: Grumligt orange, tjockt vitt skum
Volymprocent: 6,4%
Format: Flaska 750 ml

Re Ale's storebror heter Re Ale Extra och är ärligt talat vad Re Ale borde ha varit.

Doften är syrligare, mer fruktig och med ett tydligt inslag av humle. I smaken så tar den kraftigare beskan och syrligheten helt bort det lilla brända som fanns i lillebror och resultatet är en fylligare öl som är bättre på alla sätt. Att de lyckas förstärka smakerna såhär utan att öka alkoholhalten är underbart.

Birra del Borgo Re Ale

Typ: American Pale Ale (APA)
Bryggeri: Birra del Borgo
Ursprung: Italien
Utseende: Rödbrun, halvgrumlig med ljust brunt skum.
Volymprocent: 6,4%
Format: Flaska 750 ml

Här har vi alltså en Amerikansk Pale Ale från Italien. Italien som av andra har kallats "världens just nu mest intressant öl-land" och hyllas för deras experimentlusta när det gäller mikrobryggandet. En anledning sägs vara att de saknar en stark öltradition och därför vågar gå utanför ramarna på ett helt annat sätt. Andra kommentarer om italiensk öl som mina vänner har sagt inkluderar: "det här är fan det värsta jag någonsin druckit", "det smakar lite som kräks", "jag skiter i vad du säger, den här skiten häller jag ut". Fast ingen sa något sånt om just den här ölen, Re Ale från Birro del Borgo vilket var första flaskan vi öppnade på vad som skulle visa sig bli en italiensk afton.

Re Ale luktar av malt och torkad frukt. Den smakar svagt av något bränt och den där torkade frukten. Den är väldigt len och mild, kolsyran är knappt närvarande efter upphällningen. Beskan i eftersmaken är frisk och härlig och sitter i hyffsat länge. Hyffsad är en ganska bra sammanfattning överlag, den är lite för snäll för mig tror jag.

Ename Cuvee 974

Typ: Belgian Strong Dark Ale
Bryggeri: Brouwerij Roman N.V.
Ursprung: Belgien
Utseende: Bärnsten med vit krona
Volymprocent: 7%
Format: Flaska 330 ml

Här finns Spectraz inlägg om ölen från den 14 december och här finns mitt inlägg om den från november 2007.

Jag var som sagt väldigt tveksam till ölen 2007 och tyvärr visar det sig att jag hade kunnat lägga pengarna på annat håll istället.

Doften är syrlig och fruktig av belgisk jäst ihop med en del vete. Det luktar helt enkelt Hefe om den. I munnen är ölen mild, och smakar på ett ganska snällt sätt mycket av pomerans, syrlig citrusfrukt och har en härlig beska i eftersmaken. En eftersmak som kunde varit räddningen för ölen om den inte blandats med en smaken av metall som inte alls är bra.

Överlag så är Cuvee 974 en ganska trist öl, men hade det inte varit för att den är lite för syrlig för sitt eget bästa och de där tonerna av aluminiumburk i eftersmaken så hade det varit en tråkig, men duglig öl. Nu är det faktiskt en tråkig och på gränsen till dålig öl. Det är inte så att jag mår illa och häller ut ölen eller så, faktum är att den funkar helt okej lasagnen som blev dagens middag. Särskilt väl funkar den med salladen jag kryddat med sellerisalt. I bägge fallen försvinner metallsmaken helt och i en kort stund tror jag att jag sitter men en bra trippel i glaset. Tyvärr tog middagen slut innan ölen gjorde det.

Snygg är den i Orval-glaset dock.

Oppigårds Starkporter

Typ: Porter
Bryggeri: Oppigårds
Ursprung: Sverige
Utseende: Svart, mörkt brunt skum.
Volymprocent: 5,9%
Format: Flaska 500 ml

Nog för att jag dricker Oppigårds Starkporter några grader varmare än de rekommenderade 12-15 graderna, men den påstådda extra mängden chokladmalt den ska innehålla känns inte av alls. Istället doftar ölen starkt av kaffebönor och rökt malt. Smaken är väldigt rökig och innehåller klara toner av bittert kaffe och en del lakrits. Trots att den bubblade på ett sätt som känns igen från julmusten, det vill säga mörkt brunt skum som snabbt försvinner och mycket liv i glaset precis efter upphällningen så är det en väldigt mild och len öl. Den glider liksom bara rakt ner i strupen.

Visst är det en god öl, men särskilt stark är den inte. Varken i alkohol, smak, och då menar jag jämfört med andra porters, och inte heller är den en stark kandidat i någon slags omröstning för bäst någonsin. Kompetent och bra men helt klart finns det bättre porters att välja på.

Samuel Adams Hallertau Imperial Pilsner

Typ: Imperial Pilsner
Bryggeri: Samuel Adams/Boston Beer Company
Ursprung: USA
Utseende: Orange, tjockt vitt skum.
Volymprocent: 8,8%
Format: Flaska 350 ml

Doften är rik på toner av humle och söt torkad frukt. Vätskan är len med lite stickiga bubblor precis när man dricker, den känns tjockt och behaglig i munnen. Smaken består av tropiska frukter, ananas, grapefrukt och kanske lite aprikos eller persika men är mer syrlig än söt. Snart övergår det friska syrliga till en rejäl portion humle och beska dock. Flaskans "An Intense Hop Experience" stämmer mycket väl med tanke på att det står Pilsner på etiketten. Fast det är är humlehalter som kanske kan mäta sig med en Dubbel IPA också. Riktigt riktigt kraftigt.

Kraftig är också alkoholhalten. Och det verkar märkas betydligt mer när det är en lager än en ale. Både i smak och berusning.

Slutresultatet är en pilsner som inte liknar någon annan pilsner jag har prövat tidigare och imperial pilsner är helt klart en stil jag tänker hålla utkik efter. Det här är alltså riktigt, riktigt bra.

Gueuze Girardin 1882 Black Label

Typ: Gueuze
Bryggeri: Brouwerij Girardin
Ursprung: Belgien
Utseende: Orange med vitt skum.
Volymprocent: 5%
Format: Flaska 375 ml

Doften är en blanding av syrliga citron- och limearomer och jäst. Vätskan är bubblig och liknelserna med en champagne är inte svåra att dra med ett långvarigt bubblande och ett snabbt försvinnande vitt skum. Smaken är sur, så väldigt sur. Vitt första smaken som rullar tungan ihop sig och smaklökarna gråter av smärta och välbehag. Det är såklart väldigt mycket citrus och en hel del jäst i smaken. Eftersmaken är snällare mot tungan eftersom den är rundare men fortfarande full av syrlighet ihop med lite gammalt läder. Du vet, läder "på ett bra sätt".

Om Hercules skrev jag att den inte var något för nybörjare. Om allt du druckit innan är ljus lager så kan det vara en chock att pröva något som är så mycket. Girardins gueuze är helt klart ännu mindre för nybörjare. Jag skulle vilja påstå att det antagligen kommer chocka alla som inte har druckit gueuze förut. Det är faktiskt så bra. Så helt fantastiskt. Tack till Pierre, Hilde, Pieter, den andra Hilde, Sven och Tim som såg till att ta med sig några flaskor i somras. Nästa gång blir det Girardin Kriek också, för den är nämligen också helt fantastisk.